Castlevania: Order of Ecclesia – intryck

Det blev varken Dead Space eller Disaster: Day of Crisis, de får ligga ett tag till. Eftersom en hygglig kompis kikade förbi och omtänksamt lånade ut sin DS igår så ligger all fokus istället på den senaste i raden av bärbara Castlevaniaspel – Order of Ecclesia.

Även om man inledningsvis känner igen sig så är det faktiskt ovanligt mycket som hänt sen sist. Till att börja med, och som de flesta förmodligen känner till, så är huvudpersonen av kvinnligt kön denna gång. Faktum är att hon är mer karismatisk än vad många av de tidigare vampyrdräparna är tillsammans. Dessutom känns storyn mer intressant än senast i Portrait of Ruin.

Nytt är även vapensystemet. Istället för att plocka på sig vanliga vapen så absorberar man någonting kallat Glyph, ett magiskt ting som kan sättas på varje hand. De kan vara gestaltade på olika vis. De enklare varianterna liknar svärd, yxor, spjut osv, men de kan också bestå av lite mer spektakulära saker i from av specialattacker.

Detta gör att man inte längre hamrar på bara en knapp utan två. Sedan kräver glyphsystemet mer menypillande än tidigare. För att hitta en kombination som passar bra och åstadkommer mycket skada kan man bli sittande ett tag. Jag ser det som positivt och det tillför definitivt mer djup till spelet.

Det har dessutom blivit mer linjärt än tidigare. Man kan hoppa mellan olika banor med hjälp av en världskarta och än så länge har jag inte stött på några speciellt stora områden som bjuder på utforskning i gammal hederlig Metroidvaniastil. Det här känns mer som en tillbakagång till de mer arkad och actionbetonade spelen. Men eftersom jag endast hunnit spela knappa två timmar så är det kanske något som förändras senare i spelet.

I vilket fall är Order of Ecclesia lika bra som de senare årens bärbara spel i serien. Glyphsystemet känns intressant och det är svårare än på länge. Jag har faktiskt dött ett par gånger och bossarna är riktigt jobbiga redan väldigt tidigt i spelet. Skönt att få något ordentligt att bita i.