1007

Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr.

Johannes Pinter uppvisar en helt annan sida med 1007. Författarens förra roman – Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött, var ett matinélikt actionäventyr, medan det här är mycket mer av en minimalistisk historia. Språket skiljer sig dessutom anmärkningsvärt mycket. Här är det febrigt och fragmentariskt, mardrömmar blandas med hallucinationer, och det hoppar från dåtid till nutid. Men det är inget problem att hänga med, kapitlen är korta, och jag satte glupskt i mig bokens 200 sidor på två dagar. Den är snyggt berättad i sin enkelhet, med ett rakt och lättläst språk.

1007 är en intim berättelse om plågan att omvändas till något annat, att inte kunna kontrollera sina begär och att vistas i en miljö där den förrädiska solen aldrig går ner. Pinter bevisar att han kan mer än svulstiga actionepos och delger här en ny infallsvinkel på lidandet som det innebär att anta formen av en blodtörstande best. Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.