Etikett: tv-serie

Constantine-piloten lämnar en del att önska

AndreasSett

whmw54e

Så har då ännu en DC-karaktär poppat upp i tv-rutan. Constantine gör Arrow, The Flash och Gotham sällskap. Jag är en av få som faktiskt gillade filmen från 2005 om en paranormal detektiv med den ständigt stelopererade Keanu Reeves i huvudrollen. Långt ifrån magnifik men klart sevärd. I vanlig ordning är förlagan bättre. Serietidningen Hellblazer från sent åttiotal är skitigare och råare. Den kedjerökande cyniska filuren Constantine är här en tydligare antihjälte och hans agendor är oftare av egoistisk karaktär än av ”rädda världen-karaktär”.

I tv-serien på NBC har han föga förvånande fimpat ciggen och uppträder många gånger mer sympatiskt än i serieförlagan. Matt Ryan passar visserligen bra som Constantine och visar upp ett hyggligt register i piloten men i övrigt kändes det mest hafsigt och stressigt. Det är uppenbart att man valt att proppa in så mycket material det bara är möjligt på de 42 minuter som det första avsnittet består av. Spöken, demoner, änglar och levande elkablar avlöser varann i ett vansinnigt tempo. Det babblas om exorcism, ockulta böcker, magiska tecken och förbannelser till den grad att jag blir trött i huvudet. Det händer på tok för mycket helt enkelt.

Jag säger inte att det första avsnittet av Constantine är supersämst men det är rörigt och ofokuserat. Det drogs också med stundtals korkad dialog och en del knackigt skådespeleri. Men det fanns en del smaskigt också. Några stämningsfulla scener med kackerlackor, demoner och spöken gjorde sitt för att få mig sugen på att se vart det här barkar. Sänker man tempot i kommande avsnitt och koncentrerar sig mer på karaktärerna så kan detta bli riktigt trevligt rent utav. Matt Ryan är bra som Constantine och de scener som spelade på lite skräcknerv var oftast snyggt uppbyggda. Jag är fortsatt försiktigt peppad på fortsättningen och det finns ändå gott om potential i den här serien.

https://www.youtube.com/watch?v=uPE2oBnzROY

Dystopisk såpopera med änglar

AndreasSett

Dominion- Season 1

En tv-serie som får alldeles för lite ”buzz” är ”Dominion”. Den underskattade Syfy-serien kan på pappret låta skräpig men jag sväljer konceptet med hull och hår. Alla dagar i veckan. Så här sammanfattas innehållet på HBO Nordic.

”Dominion baseras på långfilmen Legion från 2010 och är ett episkt, post-apokalyptiskt och övernaturligt drama, som utspelar sig 25 år fram i tiden, efter att ett krig mellan mänskligheten och en armé av fallna änglar har förvandlat världen. Serien följer den farofyllda resan som en trotsig ung soldat gör, när han upptäcker att han är mänsklighetens osannolika räddare.”

Nu har jag inte sett filmen som serien baseras på, och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt, men hur det än ligger till blir jag lika tilltalad av premissen som utförandet. För att vara en Syfy-serie känns det mesta förhållandevis bra. Skaplig actionkoreografi, hyggligt skådespeleri och ett genomtänkt manus med massa trådar och intriger i ”bästa” såpoperastil. Allt är inte vad det verkar i den dystopiska, instängda staden Vega. Här konspireras det överallt samtidigt som ärkeängeln Gabriel hotar utifrån.

Serien blev precis förnyad för ytterligare en säsong vilket glädjer mig. Den första säsongen finns tillgänglig på HBO Nordic.

Planering är A och O

AndreasLäsning

evernotelistmaniliten

Jag råkade vid ett festtillfälle avslöja mina smått maniska planeringslistor över vad jag ska konsumera för populärkultur. Efter det ansågs jag snabbt som ”fixerad” och ”skadad”. Absolut inte så jag tar illa vid mig eller så, men förståelsen visade sig inte vara speciellt stor. Mina vänner delar uppenbarligen inte det behovet, jag är fine med det. Själv skulle jag inte kunna klara mig utan mina fina prioriteringslistor.

Hur jag går tillväga? Jag använder två olika redskap för att hålla koll på vad jag ska ta mig an härnäst. Mest förekommande är skrivhjälpmedlet och anteckningsapplikationen Evernote. Appen synkar allt jag skriver mellan telefon-app och browsersida, så jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte ska komma åt mina listor. Denna används som en slags övergripande bild av allt jag konsumerar vare sig det gäller böcker, film, serier eller spel. Allt kategoriseras och läggs upp i en prioriteringslista, likaså framtida inköp.

smartburkliten

Tv-serier är lite kruxigare. Här tar jag dessutom hjälp av fiffiga hemsidan Smartburk. Med denna kan jag enkelt bocka av var jag befinner mig i en serie. Nu är Netflix och Viaplay rätt skapliga på att peka mig rätt men Telias playtjänst för HBO behärskar inte detta till exempel, detsamma gäller SVT Play. Smartburk har ett enkelt och lättnavigerat gränssnitt, inget onödigt lullull, och fyller sin funktion väl.

Jag försöker att följa mina listor så gott det går men jag ger utrymme för mer spontana infall då och då. Dessutom är listorna i ständig förändring beroende på i vilket tillstånd jag befinner mig i, vad jag känner för, eller snöat in på för stunden. Jag är långt ifrån benhård. Men jag tycker listorna är ett bra hjälpmedel. Både vad gäller att välja rätt, men också för inspiration, och på grund av det automatiska belöningssystemet.

Belöningssystem? Jo, att flytta över något från ”inplanerat”- till ”avverkat”-kategorin ger mig alltid en känsla av välbehag. Det må låta konstigt och det där om att jag är ”skadad” kanske inte är helt fel ute ändå. Om jag bryr mig? Inte det minsta. Jag är alla gånger hellre ”listskadad” än ständigt vilse i populärkulturen.

The Flash är snabb även utan trikå

AndreasSett

The-Flash-CW-fall-2014-Grant-Gustin

Efter den populära superhjälteserien Arrow drar kabelkanalen The CW igång ytterligare en serie om en trikåklädd brottsbekämpare. The Flash är äntligen här. Fast i ärlighetens är det där med trikå en sanning med modifikation. Dräkterna är materialmässigt mer moderna än så vad gäller båda våra hjältar. Hur som helst. Det här är förbaskat underhållande.

Piloten av The Flash är en händelserik berg-och-dal-bana och skaparna lyckas klämma in en tillfredsställande origin-story, introducera en häftig skurk och bygga upp en intressant ramberättelse. Det må vara aningen snabbt avverkat och hafsigt på sina håll men jag älskade det ändå. Ja, helt ärligt. Jag älskade skiten. Men visst är det töntigt och tramsigt? Utan tvekan.

The Flash är vid en ofrånkomlig jämförelse inte alls lika mörk som Olivers Arrow och Barry är en mer sympatisk karaktär, utan mörka agendor. Sedan känns The Flash mycket mer som en superhjälte. Här sparas det inte på krutet vad gäller specialeffekter. The Flash ”snabbspringarförmåga” återges ständigt och superskurken i avsnittet får också visa upp sin superkraft vid flertalet tillfällen. Det ser för det mesta riktigt bra ut.

Nu ska man inte ropa hej än men jag tycker piloten var överraskande underhållande. Det finns massvis att bygga vidare på och om inte allt ekonomiskt krut lagts på det första avsnittet så kan vi vänta oss en ovanligt påkostad och sevärd superhjälteserie för en gångs skull. Jag gillar Arrow men det här kändes mer klassiskt, nästan matinélikt, superhjälteaktigt. Har vi ens fått chansen tidigare att se något sådant här i tv-form? Jag undrar det.

Trikålös eller inte, efter detta första avsnitt kommer jag hädanefter sitta bänkad när det vankas nya avsnitt. Piloten var lika urbota fånig som makalöst roande. Om du som jag inte räknar med ett dramaturgiskt mästerverk och nöjer dig med kul och bekymmerslöst superhjälteskoj, då fungerar det här alldeles ypperligt. För övrigt! Med lite trix och fix kan du spana in piloten på The CW:s hemsida för serien redan nu. Trailer hittar du nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=BhVO651V5t4

Mörkret omger Bojack Horseman

AndreasSett

Hade jag slutat titta på Bojack Horseman efter några avsnitt hade jag helt missuppfattat serien. Jag har hört av fler och fler som ger upp efter bara några avsnitt eftersom den är ”för seg” eller ”tråkig”. Och ja, tempot är förhållandevis lågt. Det är inte tal om Simpsons eller Family Guys fart och fläkt här. Bojack Horseman är mer jordnära, mer realistisk, men snubblar ändå över till mer överdrivna händelser emellanåt. Men inte alls på samma nivå som de flesta andra i genren.

Den före detta sitcom-stjärnan Bojack Horseman drivs av sitt extrema självhat och rädslan för att ett falnande kändisskap ska få folk att glömma bort honom. Han är ett praktarsel utan någon som helst skam i kroppen men under ytan finns det ändå en längtan efter att bli omtyckt. Det hela kretsar alltså kring en ovanligt komplex karaktär för att vara en tecknad humorserie.

Grejen är den att det är en Netflix-serie på bästa möjliga sätt. Det är ingenting man upptäcker förrän en bit in när trådarna börjar knytas ihop och säsongens ”story arc” uppenbarar sig. Den är gjord för ”binge-tittande”. Den som förväntar sig klassiska ”veckans tokighet” i varje avsnitt lär bli besviken. Humorn finns där men Bojack Horseman framstår mer som en karaktärsdriven tv-serie några avsnitt in. Där ligger fokuset. Det finns mer substans bakom garven än man först tror och efter ett tag sätter sig skrattet i halsen. Det blir snarare tragiskt och sorgligt. Skratten blandas med ett påtagligt mörker.

Jag tycker verkligen om serieskaparnas försök att göra någonting med mer botten och med mer djup. Karaktärer som utvecklas och som man kan känna för. Gå in med rätt förväntningar och ge serien en chans. Döm inte ut den efter bara några avsnitt. Serien tar god tid på sig att visa upp sig från sin starkaste sida. Jag tyckte det definitivt var värt det.

Rapport augusti 2014

AndreasLäsning

guardians-galaxy-big

Film:
Guardians of the Galaxy
Captain America: The Winter Soldier
The Amazing Spider-Man 2
Riddick

TV:
Vikings Säsong 2

Kortfilm:
Yellow
Tempbot

Böcker:
En man av stil och smak – Anders Fager
Stockholms undergång – Fruktan
Mörkerseende – Epok Förlag
Vackra kyrkor jag besökt – Johannes Pinter (manus/förhandsläsning)

Serieromaner:
Guardians of the Galaxy: Legacy Vol. 1

Noveller:
Husdjur är inte tillåtna på Pärlan – Caroline L. Jensen
Smårå septemberskog – Caroline L. Jensen
Dödsängeln – Lars Rambe

Spel:
The Swapper

Kommentar:
Väldigt kvalitativ läsning denna månad med Stockholms undergång, Mörkerseende och En man av stil och smak. Sensommarens släpp av svensk skräcklitteratur har imponerat och då har jag ändå John Ajvide Lindqvists Himmelstrand och kommande Parasitus av Christian Johansson som pockar på uppmärksamheten i bokhyllan. I övrigt har jag stiftat bekantskap med Guardians of the Galaxy, både i serieform och på vita duken. I båda fallen var det sjukt underhållande möten. Det blev en hel del superhjältar denna månad i form av Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2. Förstnämnda var överraskande bra och en klar förbättring sedan den första filmen om en av Marvels töntigaste superhjältar. Spännande konspirationsaction och en intressantare premiss än att rädda världen för den fyrtiotredje gången i ordningen. Andra filmen om Spindel-mannen var också bra. Aningen tama skurkar och en sämre, hafsigare andra del av filmen, men ändå sevärd utan tvekan. Jag är nyfiken på hur de tar det vidare med tanke på den omvälvande avslutningen.

Statistik 2014:
Film: 33
Kortfilm: 6
TV: 27
Böcker: 16
Noveller: 22
Serieromaner: 12
Spel: 8

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj
Rapport juni
Rapport juli

Sommarbestyr

AndreasPersonligt

Knights-of-Sidonia

På måndag går jag på semester och som många andra är jag varje år noga med att planera in min populärkulturkonsumtion in i minsta detalj. Så här ser min uppställning ut i år.

Läsning:
Efter stormen
Tre kortromaner i en samlingsvolym från Mix förlag om vad som händer när ett kärnkraftverk i Sverige skapar förödelse.
Broder själ, syster flamma
Två syskon kämpar mot misär och fattigdom i detta fantasy-verk.
Borde vara död
Skräckroman om hemlösa och underliga väsen.
Locke & Key Vol. 6
Sista delen i Joe Hills mästerliga serieroman om en mystisk herrgård och ett gäng magiska nycklar.

Spela:
Broken Age
Första akten av Double Fines Kickstarter-projekt i peka-och-klicka-stil.
The Wolf Among Us
Har spelat igenom första episoden av fem av denna deckargåta om sagoväsen. Resterande ska avverkas i sommar.

Titta:
Guardians of the Galaxy
Enda inplanerade biobesöket i sommar får bli en film om en skjutglad tvättbjörn, ett pratande träd (nåja) och minst två gröna utomjordingar, bland annat. Förväntar mig skön popcorn-underhållning.
Hemlock Grove (andra säsongen)
Gillade första säsongen trots ojämnheten, hoppas på en stabilare andra säsong.
Knights of Sidonia
Har tjuvkikat på de första avsnitten redan, lovar gott. Mecharobotar, tentakelmonster och rymdstationer.

Jag känner att jag, som varje år, förmodligen tagit mig vatten över huvudet och lär inte hinna avverka hälften, men vad gör väl det? Ambitioner måste man ändå få ha!

Rapport juni 2014

AndreasLäsning

Octodad-Dadliest-Catch

Film:
Robocop (BR)
Enders Game (BR)
The Hunger Games: Catching Fire (Film2Home)
Skyfall (Netflix)

TV:
Silicon Valley Säsong 1 (HBO)
Orphan Black Säsong 1 (Netflix/HBO)
Derek Säsong 1 (Netflix)
Derek Säsong 2 (Netflix)
Game of Thrones Säsong 4 (HBO)
Fargo (HBO)
Bravest Warriors Säsong 1 och 2 (Youtube)
Penny Dreadful (HBO)

Kortfilm:
The Gate
Drakar och demoner: Tronländaren

Böcker:
Den plötsliga dörren – Sofia Albertsson
Nere på Flower och Dean Street – Jenny lundin
Hafgufa – CH Wahlund
Isolataopia – CH Wahlund

Noveller:
Den första kvinnan – Susanne Samuelsson
Att använda tiden väl – Lars Östling
Saltus – Finn Cederberg

Spel:
Mario Kart 8
Octodad: Dadliest Catch

Kommentar:
En månad där flera fantastiska tv-seriesäsonger avslutades. Game of Thrones (bästa säsongen hittills!), Fargo (sjukt tajt hela vägen!) och Penny Dreadful (en del avsnitt var mästerliga!). Faktum är att alla serier jag avslutade denna månaden höll hög klass, och det var en del minst sagt! Det blev också en produktiv bok- och novellläsarmånad, det märks att sommaren är här på lite olika sätt. Jag brukar alltid läsa mer på sommaren, samtidigt har ju inte vädret på riktigt lyft än, men det verkar uppenbarligen inte spela någon roll vad gäller min lästradition. Nytolkningen av Robocop var överraskande kompetent om än inte i originalets klass, Enders Game sög röv och Skyfall var sådär, men Catching Fire var snäppet bättre än första Hunger games-rullen och helt klart sevärd. Tipsar också gärna om Octodad: Dadliest Catch till PS4 – gulligt, finurligt och lagom långt.

Statistik 2014:
Film: 25
Kortfilm: 4
TV: 23
Böcker: 8
Noveller: 12
Serieromaner: 11
Spel: 7

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj

Äventyrsdags i rymden

AndreasSett

Jag må vara sist på bollen på denna men måste ändå klottra ner ett par meningar om den. Bravest Warriors alltså! Det är inte ofta jag kan skryta med att jag har ”binge-tittat” på två hela säsonger i följd, men så blev fallet med Pendleton Wards nät-serie. Det är alltså den skäggiga skaparen av Adventure Time – flitigt förekommande här hemma, både för egen räkning men också den äldsta sonens – som krafsat ihop en charmig liten sak kallad Bravest Warriors.

Serien påminner mycket om nyss nämnda Adventure Time men Bravest Warriors utspelar sig i sci-fi-miljö och är aningen mer vuxen i sin framtoning. Avsnitten ligger någonstans mellan 5-7 minuter, vilket förklarar mitt sträckkollande, de två säsonger som är släppta kan avverkas på cirka två och en halv timme. Först kändes den rätt menlös men utan tvekan ändå underhållande. Hänger man i tycker jag den växer och snart vävs avsnitt ihop och bildar en rätt omfattande handling med fokus på bland annat tidsresande. Sen att serien har den mest snutteputtegulliga bikaraktären någonsin i Catbug kan man inte bortse ifrån. Bedårande liten sak det där.

Rubbet finns på Youtube!

Tack för tipset BreeElla!

Ett postapokalyptiskt Flugornas herre

AndreasSett

http://www.youtube.com/watch?v=DM_2LwEtgkg

”Okej, det här sög men jag måste ändå se ett avsnitt till…”

Så känner jag för The 100, The CW:s senaste ungdomsdrama. Det är så glättigt och tramsigt, men trots det svårt att sluta titta på.

Premissen är ju bara så vansinnigt tilltalande, hör här: Jorden är sedan cirka 100 år tillbaka övergiven efter att ha blivit misshandlad av kärnvapen, människan har flyttat ut i rymden och är numera bosatt på en rymdstation som ligger i omloppsbana runt planeten. För att resurserna ska räcka till för den lilla del av mänskligheten som finns kvar är man tvungen att hålla stationens invånarantal så minimal som möjligt, därför straffas alla som begår minsta futtiga brott omedelbart med döden, om man är över 18 år. Dessvärre räcker inte ens dessa radikala handlingar längre och de 100 ungdomsbrottslingar som sitter inspärrade i väntan på att fylla 18 skickas ner till den, vad man eventuellt antar, radioaktiva före detta hemvisten, både för att öka på livstiden för de människor som är kvar på rymdstationen men också som mänsklighetens sista hopp. Är Jorden numera beboelig efter alla dessa år eller kommer varenda en av dem dö av strålningsskador eller utsättas för andra faror?

Så fett upplägg! Dessutom älskar jag greppet med två perspektiv. Ett som synar desperationen uppe på rymdbasen där tillgångarna krymper och där makthavarna gör allt för att följa de dystopiska lagarna, och det andra perspektivet som följer de upproriska ungdomarna på en numera postapokalyptisk Jord. Sen kan man klaga på de stereotypa karaktärerna, träigt manus och överdrivet snygga tonåringar (som trots att de har hamnat på en sönderbombad planet verkar ha gott om smink och hårgelé för att ständigt se fina ut). Det är lättsmält skräp-tv i ordets rätta bemärkelse.

Men det är också en serie som ställer stora frågor om överlevnad och mänsklighet, jag finner definitivt substans bakom den slaskiga ytan. Vad händer när resurserna tar slut? Hur påverkas vi och vilka beslut kommer vi fatta för att överleva? Det är svindlande tankar och The 100:s tolkning är lika fascinerande som det är tarvligt, men jag är helt okej med det.