Om nya Nintendo-blaskan

ncover.jpg

Idag lanserades Reset Media´s nya tidning som inriktar sig helt på Nintendo. För att upplysa er kära läsare om tidningens kvalité var jag tvungen att plocka upp ett exemplar. Så efter en djupdykning i design, artiklar med mera lyder Farbror Atlas dom på det här sättet.

Till att börja med så känns ”Presentationsbilderna” på sidan 4 hur läckra som helst. Med gapande munnar och i sillhuett-liknande utförande är redaktionsmedlemmarna hur coola som helst. Stilren sida och en bra början. Efter det följer en ledare av chefredaktören Kacper Antonius som framstår som en hyllning till Nintendos olika handkontroller samt likheten med +N då det gäller den unika touch tidningen vill förmedla. Det hela avslutas med en luddig förklaring till tidningens namn. En helt okej ledare, dessvärre utan finess.

Vidare följer i mina ögon en salig röra av artiklar, krönikor och förtittar i en extremt grötig layout som gör texterna väldigt svårlästa. En tydligare, mer markerad rubrikindelning hade varit att föredra för en mer välanpassad överskådlighet. Som det ser ut nu så känns det bara jobbigt att ta sig igenom. Texterna som sticker ut är bland annat krönikan ”Wiidioti” som förutom den snygga titeln bjuder på intressant läsning om hur man inte ska spela Wii. Intervjun ”Som ett barn” med N64 Kid är också kul att läsa. Tobias Bjarnebys egna sida ”Spelkänslor” förtjänar också att omnämnas.

Efter denna något röriga första del av tidningen fortsätter det med en lång artikel om Wii som lugnar ner mina nerver en aning med en mer komfortabel design. Detsamma gäller nästa artikel – ”Nintendo-modellen” som är en intervju med IT-chefen Inoko. Båda är extremt välskrivna och med en mer sansad layout vilket får mig att totalt att glömma bort den lite dåliga starten på tidningen. Missförstå mig rätt. Textmässigt är även de inledande sidorna mycket bra men då det layoutmässigt misslyckas tappar också en del texter sin spets på grund av detta.

nninmodell.jpg

”Det stora stylustestet” heter nästa text och känns som en frisk fläkt efter lite tyngre artiklar. Ett stort minus för att det inte står var man skaffar dessa läckerbitar annars en trevlig liten köpguide. På nästkommande uppslag så följer ytterligare en intervju. En ”spel-parodi-tecknare” med namnet Masao agerar intervju-objekt och följs upp av en serie han tecknat. I mitt tycke suger den tyvärr rätt rejält men bilderna är åtminstone fina.

Fortsättningsvis följer en kavalkad av recensioner med ovanligt lite yta att sträcka ut sig på. Castlevania: POR är det enda spelet som får två sidor att leka med medan stortitlar som Twilight Princess och övriga får nöja sig med högst en. Jag tycker visserligen att det räcker då recensenterna utnyttjar den lilla platsen på ett bra sätt med välskrivna recensioner. Designen när det gäller dessa är för övrigt helt okej och det som är överraskande roligt är de gubbar som med fem olika varianter visar vad de tycker om spelet i fråga. Om spelet är dåligt ser gubben död och livlös ut medan han är skitglad och gör ”rock´n roll-tecken” när spelet är skitbra. Störtskönt. Dessutom återfinns även enskilda kommentarer likt Super Play när det gäller grafik, ljud med mera. Ett annorlunda och kul betygsystem som ger recensionerna en egen stil.

ncastle.jpg

Inte helt oväntat lämnas de sista sidorna i tidningen åt en retro-sektion där första artikeln berör Virtual Console. Här går Daniel Eyre igenom hela 21 spel med en liten bild och ett knippe text till varje titel. Även om texterna ger en hum om hur spelet verkar skulle jag ändå på ett tydligare sätt vilja veta om det är köpvärt eller inte. Annars väldigt bra. I love games, Cartridge-minne och Power Player känns alla som givna beståndsdelar av tidningen. Känns självklart att de finns där liksom. I love games tar upp bortglömda spel och Cartridge-minne handlar om nostalgiska spelögonblick. Men mest intressant är Stanislav Izotov´s (mer känd som Stan64 för forumiter) sida – Power Player. En sida om hur man blir bättre på spel samt annat man minns och förknippar med gamla klassiska Nintendo-Magasinet´s dito. Nostalgisk läsning minst sagt.

Det var mina reflektioner. +N känns överlag som en solid och framförallt gemytlig tidning. Jag hade visserligen hoppats på att redaktionen vågat ta ut svängarna lite mer. Betygsystemet är kanon och annorlunda men ett par försök till nyskapande grepp eller åtminstone fler ovanliga permanenta artiklar hade varit skojigt att få se. Nu får +N ”bara” den-där-näst-gladaste-gubben-som-knyter-nävarna i betyg från deras egna betygsystem. Med andra ord en 4:a av en 5:a om vi ska vara tråkiga. Gillar man Nintendo och äger deras maskiner så är det egentligen inte så mycket att bråka om. Köp tidningen och du lär bli nöjd.

Analys – Spelåret 2006

2006 var året då Nintendo tog revanch, Microsoft revolutionerade onlinespelandet på konsol och framförallt året då Sony klantade till det mesta. Här följer en liten sammanfattning av det viktigaste som hände under spelåret 2006.

Årets första riktiga snackis var Nintendos till en början obegripliga namnbyte till Wii. Det tidigare projektnamnet ”Revolution” var sedan länge inpräntat i våra hjärnor och när Nintendo bestämde sig för att skrota det till förmån för det i många örons mer töntiga ”Wii” så utbrast det totalt kaos på all världens forum. Det svämmade över av trådar med ”Nintendo is teh doomed!” stämplat över sig och folk hånade det nya namnet på alla möjliga vis. Själv var jag en av få som såg potential i namnet då det kändes slagkraftigt åtminstone i marknadsföringsyfte. Men visst var det konstigt att uttala till en början. Men med tiden visade sig att fler och fler började känna sig hemma med det rätt så underliga konsolnamnet. Med tanke på att det var så udda så blev trots allt igenkänningsfaktorn väldigt hög och många började inse att det inte var så dumt trots allt.

Den andra stora snackisen var Sonys arroganta attityd emot spelköparna. Till att börja med så gjorde Ken Kutaragi ett ovanligt klumpigt uttalande i samband med förseningen av PS3 i Europa. Enligt Kutaragi så bryr vi Europeér oss inte om när vi får en konsol fem månader senare än övriga världen då vi är vana vid det sen tidigare. Ett uttalande som givetvis ledde till många arga fans i Europa. Det andra uttalandet var väl kanske inte så korkat men att påstå att folk är villiga att skaffa extrajobb för att ha råd med PS3 kändes ju bara lite för mycket. Jag är då inte en av dem i alla fall.

Vidare så var 2006 inte Sonys år. Visserligen så fortsatte PS2 att sälja bra men både PSP och PS3 har i mina ögon varit besvikelser. PSP´n har bara levererat ett fåtal riktiga toppspel medan priset och den uppskjutna lanseringen har avskräckt mig i från PS3 tills vidare. En rejäl prissänkning och några fler intressanta spel att lattja med är dessvärre nödvändigt innan mitt intresse kan glida upp ett par hack igen.

Xbox 360 har med sitt försprång börjat bli riktigt varm i kläderna vid det här laget och utvecklarna börjar verkligen förstå sig på maskinen. Spel som Gears of War och Lost Planet är riktiga grafikmonster. Xbox Live fortsätter att vara en grym olinetjänst och maskinen säljer bra i Europa och Usa medan den fortfarande går rätt trögt i Japan med undantaget veckan då Blue Dragon släpptes. Microsoft har visat att PS3 är långt ifrån överlägsen när det gäller grafiken och har bättre utgångslänge än på länge i Japan med fler exklusiva J-RPG på gång.

Annars är det nog Nintendo som för ovanlighetens skull med tanke på senare års svackor skapat flest positiva rubriker. DS Lite har gått fram skoningslöst och krossat allt motstånd på den bärbara marknaden. Att den skulle bli en sådan succé som den blivit hade jag knappast trott på förhand men det är den värd. Min vita lilla plastbit har gått varm sedan jag skaffade den och att det släppts så extremt många bra spel till en konsol under så kort levnadstid är anmärkningsvärt. Sedan har vi ju Wii som sålde slut överallt oavsett var den lanserades i världen. Om det beror på nyhetens behag eller om maskinen fortsättningsvis kommer sälja lika bra är givetvis omöjligt att svara på men som det ser ut just nu är Wii en hit.

Sammanfattningsvis tänkte jag bjuda på vilka som i mina ögon var årets höjdpunkter och besvikelser mm. Det hela avslutas med min lista över de fem bästa spelen jag spelade under 2006.

Årets speltillbehör: Plastgitarren i Guitar Hero (PS2)

Årets bästa spelmusik: Loco Roco (PSP)

Årets överraskning: Drill Dozer (GBA)

Årets fetaste bossdueller: Shadow of the Colossus (PS2)

Årets comeback: Mario i New Super Mario Bros (DS)

Årets största besvikelse: Metroid Prime Hunters (DS)

Årets snyggaste: Okami (PS2)

Årets mysigaste: Kingdom Hearts 2 (PS2)

Årets mest överskattade: Shadow of the Colossus (PS2)

Årets svåraste: DJ Max Portable (PSP)

Årets bästa karaktär: Midna (TLOZ:TP)

Årets roligaste: Sam & Max: Culture Shock (PC)

Årets konsol: DS Lite

Farbror Atlas Top 5 :

1. The Legend of Zelda: Twilight Princess (GC)
2. Rhythm Tengoku (GBA)
3. Okami (PS2)
4. Guitar Hero (PS2)
5. New Super Mario Bros. (DS)

Bubblare: Loco Roco (PSP), Elite Beat Agents (DS), Daxter (PSP), Yoishi´s Island DS (DS), Phoenix Wright: Justice for All (DS)

Farbror Atlas Returns

Efter ett på tok för högt intag av blandade sötsaker och glögg är det dags att återgå till bloggandet igen. Kändes som jag var värd lite julledigt då postandet i ärlighetens namn har varit lite sisådär den senaste tiden. Visserligen har intervallerna emellan inläggen varit sjukt korta men det känns som kvalitén på innehållet inte direkt hållit högsta klass i slutet på året. Nu är ju inte det av högsta prioritet att allt jag postar här ska vara gudomligt välskrivet men jag kan åtminstone tänka igenom vad jag skriver lite nogrannare i fortsättningen. Så räkna med en mer uppdaterad och framförallt mer läsvärd blogg fortsättningsvis. På återseende! 😀

Avslöjanden och Zelda-snack

zelda01-final-big.jpg 

Game Informer är tidningen som inte alltför sällan ligger bakom de grymmaste ”scoopen” i spelvärlden. Denna gång har de nosat fram lite halvt häpnadsväckande info om Zelda-serien (om det är sant vill säga). I det nyaste numret kan man bland annat läsa att ett nytt kapitel i serien har varit under produktion sedan ett helt år tillbaka!? Med Twilight Princess purfärskt i handeln låter det ju som ett drömscenario för oss som inte kan få nog av svärdsvingande alvpojkar.

Dessutom hintar dem om att nästa del är här tidigare än vi anar. Ett lite kryptiskt meddelande kan tyckas då jag själv med många andra redan förstått att en helt Wii-dedikerad skapelse varit på gång när Nintendo vid upprepade tillfällen avslöjat att nästa Zelda-spel ska leta sig bort ifrån den traditionella mallen för hur ett Zelda-äventyr ska se ut och att Twilight Princess var det sista av sitt slag i serien. Men ändå. Ett års produktionstid är ändå starkt jobbat och med en hel del träning i hur kontrollen fungerar i och med det nyss släppta äventyret så blir det jävligt intressant att se hur nästa del i sagan kommer att bli gestaltad. Själv hoppas jag på en tillbakagång till Windwakers celshadade yta fast med en vuxen Link i huvudrollen och en mer mörk stil i samma anda som Okamis dunklaste områden. Vi kan lika gärna slänga med ett stänk av Majoras Masks suggestiva atmosfär när vi ändå håller på så har vi en vinnare.

Hur Wii-remoten ska implanteras för att ge spelet ytterliggare en dimension är väl förvisso den stora frågan. En mix av perspektiv kanske? Med tanke på konsolens möjligheter när det gäller förstapersons skjutare så är kanske inte en sådan vinkel i ett Zelda-lir helt omöjligt. Visserligen tror jag inte att ett spel i serien med endast ett sådant perspektiv någonsin blir verklighet (och det vill jag inte för den delen heller) men som valbart alternativ till huvudvinkeln lite som i Metal Gear Solid-spelen bör väl inte vara en omöjlighet? Med tanke på Metroid Prime 3:s fina omdömmen och komplimanger gällandes kontrollen så kanske det inte är så dumt ändå. Eller varför inte ett Zelda med det just nu populära Resident Evil 4/Gears of War-perspektivet? Finns det andra sätt att utveckla serien utan att trampa i gamla fotspår egentligen? Den som lever får se…

Till de lite tråkigare notiserna ur tidningen hör nyheten att det nya Zelda-spelet till DS -Phantom Hourglass är försenat till Oktober nästa år. Om det har nåt att göra med de kritiserade stylus-kontrollerna kan man bara sia om. Men många som spelat det demo som florerat på den senaste tidens spelmässor har klagat på det något klumpiga styrsättet i spelet. Med tanke på att spelet varit spelbart under en så lång tid som det faktiskt har och att produktionen pågått under en längre tid än normalt när det gäller bärbara spel så börjar åtminstone jag undra om en omfattande renovering pågår? Eller är det bara så att Nintendo ger allt för att det ska bli ett grymt spel? Troligen.

Glädjeämnen

Glädjeämne #1

Äntligen ett skäl till att torka bort dammet på PSP´n. Anledningen stavas – DJ Max Portable. Ett spel som faktiskt för ovanlighetens skull är riktigt roligt till formatet just nu. Visserligen är det inget nytt spel utan har funnits att importera sedan det släpptes i januari men först nu fick jag tag på det hyffsat billigt begagnat. Det visade sig vara väl värt slantarna. Ett ”trycka-i-takt-till-crazy-japansk-musik-spel” kan det kallas. Det blir lite för snabbt överdrivet svårt bara. Eller det kanske bara är jag som är sopig?

Glädjeämne #2

Jag har äntligen testat det nästan lite kultförklarade REZ! Det kanske inte riktigt kan betraktas som något glädjeämne egentligen då jag inte blev överdrivet glad av själva spelet men jag har länge velat spela det och fick äntligen chansen idag. Tyvärr så förstod jag inte riktigt storheten i spelet. Det kändes väldigt upprepande och långtråkigt. Och även om musiken och ljudeffekterna egentligen skapade en grym inlevelse fick det aldrig riktigt grepp om mig. Men det var i vilket fall som helst en speciell upplevelse ändå på nåt vis.

Glädjeämne #3

Trots att jag här sitter Wii-lös på releasen och allt så kan jag åtminstone börja räkna ner inför Gamecube-släppet av Twilight Princess då jag bokade spelet idag. Bara en ynka vecka kvar tills jag återigen får stifta bekantskap med Hyrule-field och andra nostalgiska ställen ur spelet. Jag ska påbörja laddningen med att sträckspela Windwaker i helgen om tiden räcker till. Fan, undrar om jag ens kan hålla tillbaka glädjetårarna när jag väl har spelet i min hand.

Och Ja, jag är en nörd jag vet.

Zelda vs Zelda

920769_20050516_screen032.jpg 

Det är så förbannat irriterande att det fortfarande inte finns några ordentliga recensioner där Twilight Princess jämförs Gamecube och Wii-versionerna emellan. Själv står jag fortfarande och funderar på vilken version jag ska välja. Är Wii-versionen bättre eller inte? Vissa kommentarer antyder det i alla fall. Men nu när det verkar stört omöjligt att köpa en Wii på releasedagen och när dessutom butikskedjorna har gått ut med värsta ockerpriserna är det väl inte så mycket att bråka om egentligen. Jag får väl nöja mig med kub-varianten av spelet tills vidare. Men det känns ändå lite märkligt att inga direkta jämnförelser har gjorts för oss som fortfarande tvekar. Nåväl, får väl börja rota i garderoben efter min kub en sista gång då.

Farbror Atlas – Nu med mer skägg än någonsin!

hemma-004.jpg

Egentligen helt utan vettig anledning och till min sambos stora fasa påbörjade jag för två veckor sedan spara ut ett fint och vackert helskägg som ska  pryda mitt nylle. Resultatet är som ni ser inte fulländat på nåt vis men åtminstone på god väg att börja likna nåt. I vintertider och med ambitionen att se mer ”tomtig” ut så känns det som jag är på rätt spår. Jag var förvisso tvungen att raka bort ullen på halsen häromdan då det kliade nåt så förbannat så man kan säga att jag fuskar lite.

Någon annan som är sugen att haka på? Själv har jag som mål att inte raka mig igen förrän på julafton. Eftersom jag har två veckors försprång kan ni få till början av januari någonstans på er. Nå, någon som vågar utmana mig på skäggduell? 😀

Hänt i veckan

Inte skrivet i bloggen på länge som någon kanske märkt. Som vanligt har jag ingen förklaring till det långa uppehållet men nu är jag sugen på att blogga lite igen. Jag gick ju ut oerhört hårt med närmare ett inlägg om dagen när Loading´s bloggtjänst körde igång. Fortsättningsvis lär jag väl dra ner på takten en aning men kommer uppdatera hyffsat frekvent om allt går som jag vill. Så för att ge er nåt att bita i så kommer här ett inlägg som behandlar det som hänt i spelväg under dvalan.

Fast först ska väl nämnas att jag äntligen tagit körkort! Fy fan vad skönt det känns! Denna period i mitt liv som bestått av tjatet om att man är körkortslös är äntligen över. ”Fuck off tjatmostrar i say!” Lite snabbt kan jag även meddela att jag varit ickerökare under snart två månader. Tufft men gött. Tanken att aldrig mer röka känns fortfarande skum men ”what the hell”, nu finns det ingen återvändo liksom.

Nåväl, åter till den spelrelaterade delen i mitt bloggande. Det har faktiskt spelats mer än vanligt den senaste tiden och då framförallt portabelt i form av DS. Spel som Elite Beat Agents, Yoshi´s Island DS, Phoenix Wright: Justice for All och Children of Mana har gått varma i min dubbelskärmade läckerbit. Den absolut mest spelade av dessa är utan tvekan Elite Beat Agents. Trots tuff konkurrens ska nämnas. Efter en tveksam inledning med mediokra låtar, löjligt lätt svårighetsgrad och småtråkiga berättelser så lyfter spelet nåt kopiöst när man stöter på låtar som Material Girl om två skeppsbrutna, bortskämda kändisar, Inte helt oväntat så passar låten YMCA grymt bra in i konceptet och är verkligen skikul att spela, men mest tagen blir jag när den hjärtskärande julsagan om den lilla flickan och pappan som aldrig kommer hem presenteras en bit in i spelet. Magiskt.

Phoenix Wright har jag redan nämnt i ett tidigare blogginlägg däremot så kan jag passa på att lugna alla tvivlare när det gäller den bärbara uppföljaren till ett av de bästa plattformarna någonsin – Yoshi´s Island. Utvecklarna Artoon har tack och lov inte misslyckats så fatalt som tidigare (Universal Gravitation) denna gång när de återigen ger sig på ytterligare ett spel med den lilla dinosaurien i huvudrollen . Visserligen är spelet långt ifrån samma stillbildande upplevelse som originalet var och är istället ett mer ”safe” och återhållsamt äventyr utan några som helst försök till chockerande överraskningar i spelupplägget. Detta betyder mer av det som gjorde ettan så oemotståndlig men dessvärre inte heller så mycket nytt. Man vet precis vad man får.

Några smågrejer har iofs lagts in i spelet som fler spelbara karaktärer och den större spelytan iom de dubbla skärmarna men de tillför inte speciellt mycket till gameplayet tyvärr förutom en mängd rätt så förutsägbara pusselaktiga lösningar här och där. Som slutsats kan man säga att det inte riktigt når upp till originalets höjder även om det inte är speciellt långt ifrån heller. Ett robust, välkomponerat och framförallt skoj plattformsspel är ändå ett gott betyg efter Artoons tidigare floppar. Jag har jävligt kul med det än så länge i alla fall.

Slutligen med en sista ansträngning ska jag skriva lite om Children of Mana också. Det är bättre än Sword of Mana men sämre än Secret of Mana. Varsågod! 😀

Wii60 – rätt väg att gå

Lite efterbliven som jag är har jag äntligen stiftat bekantskap med Xbox 360 på riktigt först nu. Det var nämligen i helgen som min 360-oskuld togs ifrån mig och det kändes bättre än vad jag hade förväntat mig. Då främst pga det helgrymma Table Tennis. Ett par pilsner, två trevliga kombatanter och ett exemplar av just nämnda spel visade sig vara ett svårslaget lördagsnöje, vilket dessutom gjorde mig oerhört sugen på att skaffa mig en egen vit skimrande box.

Nu är ju tyvärr inte detta ett speciellt realistiskt scenario åtminstone på ett bra tag framöver men man kan ju få drömma lite. Dessutom är jag mer övertygad än nånsin att Wii60 är den kombo jag väljer att satsa på tills PS3:an sjunker drastiskt i pris. Att dessa båda maskiner kommer att släcka min speltörst tvivlar jag inte en sekund på. Xbox 360 ger mig snygg grafik och suveräna onlinemöjligheter medan Wii ger mig den innovation och lekfullhet Nintendo är kända för.

Frågan är när ekonomin tillåter att göra drömmen till verklighet också

Tre åsikter om Yoshi´s Island DS

Från 1up.com

Låter både lovande och oroväckande på en och samma gång. Jag vet dock inte på vilken snubbe i 1up-gänget man ska lyssna på. Den av dem som är väldigt positiv till spelet eller de övriga som inte verkar lika exalterade? Det känns onekligen jävligt ovisst om hur kvalitén på spelet egentligen är med dessa varierande åsikter.

Om rövhålen på Artoon slarvar bort uppföljaren till ett av världens bästa plattformare genom tiderna blir jag vansinnig. De lyckades ju som bekant inte speciellt bra med deras tidigare försök när det gäller Yoshi i Yoshi´s Universal Gravitation. Ändå har jag förhoppningar på detta dum som jag är. Den grafiska stilen är tack och lov bevarad och idén med valbara karaktärer bör passa upplägget fint samt eventuellt tillföra ytterliggare en dimension i plattformsskuttandet.

Jag håller alla tummar jag kan och med en viss skeptism ser jag fram emot releasen av spelet med skräckblandad förtjusning. Måtte detta bli ett grymt lir. Snälla?