Inte skrivet i bloggen på länge som någon kanske märkt. Som vanligt har jag ingen förklaring till det långa uppehållet men nu är jag sugen på att blogga lite igen. Jag gick ju ut oerhört hårt med närmare ett inlägg om dagen när Loading´s bloggtjänst körde igång. Fortsättningsvis lär jag väl dra ner på takten en aning men kommer uppdatera hyffsat frekvent om allt går som jag vill. Så för att ge er nåt att bita i så kommer här ett inlägg som behandlar det som hänt i spelväg under dvalan.
Fast först ska väl nämnas att jag äntligen tagit körkort! Fy fan vad skönt det känns! Denna period i mitt liv som bestått av tjatet om att man är körkortslös är äntligen över. ”Fuck off tjatmostrar i say!” Lite snabbt kan jag även meddela att jag varit ickerökare under snart två månader. Tufft men gött. Tanken att aldrig mer röka känns fortfarande skum men ”what the hell”, nu finns det ingen återvändo liksom.
Nåväl, åter till den spelrelaterade delen i mitt bloggande. Det har faktiskt spelats mer än vanligt den senaste tiden och då framförallt portabelt i form av DS. Spel som Elite Beat Agents, Yoshi´s Island DS, Phoenix Wright: Justice for All och Children of Mana har gått varma i min dubbelskärmade läckerbit. Den absolut mest spelade av dessa är utan tvekan Elite Beat Agents. Trots tuff konkurrens ska nämnas. Efter en tveksam inledning med mediokra låtar, löjligt lätt svårighetsgrad och småtråkiga berättelser så lyfter spelet nåt kopiöst när man stöter på låtar som Material Girl om två skeppsbrutna, bortskämda kändisar, Inte helt oväntat så passar låten YMCA grymt bra in i konceptet och är verkligen skikul att spela, men mest tagen blir jag när den hjärtskärande julsagan om den lilla flickan och pappan som aldrig kommer hem presenteras en bit in i spelet. Magiskt.
Phoenix Wright har jag redan nämnt i ett tidigare blogginlägg däremot så kan jag passa på att lugna alla tvivlare när det gäller den bärbara uppföljaren till ett av de bästa plattformarna någonsin – Yoshi´s Island. Utvecklarna Artoon har tack och lov inte misslyckats så fatalt som tidigare (Universal Gravitation) denna gång när de återigen ger sig på ytterligare ett spel med den lilla dinosaurien i huvudrollen . Visserligen är spelet långt ifrån samma stillbildande upplevelse som originalet var och är istället ett mer ”safe” och återhållsamt äventyr utan några som helst försök till chockerande överraskningar i spelupplägget. Detta betyder mer av det som gjorde ettan så oemotståndlig men dessvärre inte heller så mycket nytt. Man vet precis vad man får.
Några smågrejer har iofs lagts in i spelet som fler spelbara karaktärer och den större spelytan iom de dubbla skärmarna men de tillför inte speciellt mycket till gameplayet tyvärr förutom en mängd rätt så förutsägbara pusselaktiga lösningar här och där. Som slutsats kan man säga att det inte riktigt når upp till originalets höjder även om det inte är speciellt långt ifrån heller. Ett robust, välkomponerat och framförallt skoj plattformsspel är ändå ett gott betyg efter Artoons tidigare floppar. Jag har jävligt kul med det än så länge i alla fall.
Slutligen med en sista ansträngning ska jag skriva lite om Children of Mana också. Det är bättre än Sword of Mana men sämre än Secret of Mana. Varsågod! 😀