Jaha, då verkar datajäveln gått åt helvete helt plötsligt. Eftersom den inte ens är speciellt sugen på att starta upp Windows längre så kanske ni förstår att jag inte heller kommer att slänga upp så mycket nytt här på bloggen heller (detta inlägg skrivs i smyg från jobbet). Jag får se när det blir åtgärdat. Förhoppningsvis skrapar jag fram en mille på trisslotten som ligger i plånboken så jag har råd att lämna in skiten till någon datanisse eller nåt i den stilen…
Kategori: Okategoriserade
Bye bye N-spot
"Det känns lite vemodigt att göra detta men jag känner att det är ett nödvändigt ont. Jag har bestämt mig för att säga upp min skribentpost på N-spot. Visserligen har jag inte gjort speciellt mycket väsen av mig. Två ynka recensioner och ett fåtal forumsinlägg är allt jag åstadkommit under min tid här på N-spot. Men just nu räcker inte tiden till och med ett jobb som tar upp det mesta av min tid och att jag samtidigt försöker ta körkort för femtioelfte gången i ordningen gör det svårt att fortsätta. Men min tid på N-spot tar inte slut för det. Jag kommer fortsätta att besöka sidan och antagligen posta ett inlägg i forumet då och då. Det finns många skojiga snubbar som hänger här och visst vill man kika in med jämna mellanrum. Jag frilansar numera (med betoning på frilansar) åt Retry och har väl inte hunnit slänga ur mig speciellt mycket nyttigt på den sidan heller. Dem som vill kan alltid besöka min blogg om man mot förmodan vill läsa lite klotter signerat mig i fortsättningen. Så tack för mig. Hoppas mina texter har varit till belåtenhet för de flesta. Med vänlig hälsning/Andreas"
Så löd mitt tårdrypande inlägg på N-spot´s forum tidigare idag. Några verkade faktiskt tycka det var synd att jag drog vilket kändes positivt för min egen del då jag i alla fall kanske har åstodkommit något vettigt under min tid som skribent. Mina recensioner som skrevs på N-spot var väl aldrig några fullpoängare men sidan kändes som en perfekt inkörsport för min framtida hobbykarriär som recensent. Om det nu blir någon hobbyverksamhet ens eftersom jag verkligen har tappat stinget när det gäller den biten under den senaste tiden. Bloggen duger alldeles utmärkt som klotterplank är känslan jag fått de senaste dagarna och det kommer med all sannolikhet bli här mina recensioner hamnar i framtiden. Nåväl, hej då N-spot och tack för den fina tiden! =)
Rykten – Gitaroo Man Live
Från 1Up.com:
Gitaroo-Man Live will appear on the PSP, a suitable place for the quirky sequel, as the console market is overcrowded as is. The game will reportedly be released on May 25th and feature brand-new music, a two player versus and cooperative duet mode via Ad-Hoc and other game modes not yet announced.
Obviously, there's no word on a US release; the game hasn't even been formally announced in Japan yet. US release or not, though, this is one UMD that's ending up in my collection as soon as humanly possible.
*Hoppas, hoppas!*
Överskattade kolosser
Shadow of the Colossus har blivit överröst med positiva omdömmen och klättrat högt på betygstegen i de flesta tidsskrifter samt spelbaserade hemsidor där det medverkat. En del speltidningar och sajter har gått så långt som att gestalta recensionerna till (nästintill) rena kärleksförklaringar. I vilket fall har en enad spelpress varit överens om att det är ett jävligt bra spel. Jag håller inte med.
Jag har gett Shadow of the Colossus två chanser nu. Vid första försöket gav jag upp redan efter att den andra kolossen var besegrad. Jag tyckte det inte var speciellt roligt helt enkelt. Men efter att ha läst ett par recensioner igen om spelets förträfflighet så kunde jag inte hålla mig. Om alla tycker det är så himla bra så borde det väl vara så? Så för någon vecka sedan startade jag upp en ny sparfil för att ge det en andra chans. Efter fyra besegrade bossar så upprepades fenomenet. Samma känsla som sist gjorde sig påmind. Jag hade inte kul med spelet hur jag än försökte.
Jag har alltid sett bossbataljer som själva moroten i ett spel. Efter att ha ägnat timmar åt svettig pussellösning och actionbetonade uppdrag så är det för att slutligen få möta den elakaste av dem alla, bossen. Det är så det ska vara och har varit i alla tider. Bossen är min belöning för hårt slit på spelets transportsträcka dvs banan. Kalla mig gammalmodig men jag älskar det upplägget.
Shadow of the Colossus gör allt tvärtom. Transportsträckan mellan bossarna är just bara en transportsträcka och bossarna blir ingen belöning till spelaren för ett väl utfört jobb utan i stället blir man hela tiden matad med gigantiska kolosser som ska besegras på löpande band. Detta upplägg ger mig en sån fruktansvärt påtaglig mättnadskänsla trots att spelet egentligen är ovanligt välgjort och att miljöerna samt musiken fullkomligt skriker av episk känsla. Något som jag verkligen gillar och uppskattar i andra fall. Men det hindrar inte det enformiga och tråkiga upplägget som för mig att stänga av spelet efter det andra försöket med risk för att aldrig sättas i gång igen.
Vila i frid – Shadow of the Colossus.
Fler avslöjanden till Revolution – Sadness
Ett spel helt i svartvitt?! Jo, så har spelutvecklarna med världens fulaste logo, Nibris tänkt att deras kommande skräckspel Sadness ska gestaltas på Nintendos nya maskin. Låter spännande:
Nibris decided to follow Nintendo's path, which definately fights the stagnation which has occured in video games, and creates new trends – With this move, we want to create a unique environment, which is only available in Sadness – Says Łukasz "CassSept" Oskard, a Nibris employee. But Nibris are not following the trend created though Sin City, but rather a game which is set pre-World War.
Skrivkramp
Nu har det hänt. Inspirationen och skrivarglädjen tackade för sig och drog sin kos. Jag har drabbats av en irriterande svacka i min hobbyverksamhet som wannabe-skribent och skrivkrampen är ett faktum. Grejen är att jag har lovat att skriva en recension på Daxter till spelsajten Retry sedan i slutet på Mars men det enda jag lyckats prestera är en klichéartad ihopsvängd illasmakande bit worddokument som jag är ovanligt missnöjd med och hur jag än har försökt har tankeverksamheten stått still i jakten på väl valda ord och fyndigt skriven text. Att jag sliter arslet av mig på jobbet just nu lär väl ha en stor del att göra med bristen på spännande uppslag i mina texter då orken och att lusten inte direkt är på topp när jag kommer hem. Så där ligger säkerligen en del i förklaringen.
Men det konstiga är att bloggen uppdateras i raskare takt än någonsin och där är det minsann inga problem att hitta på skoj saker att skriva. Skumt. Nåväl, i kväll ska recensionen skrivas vare sig jag vill eller inte. Om slutresultatet blir lyckat eller inte visar sig när recensionen dyker upp på Retry inom kort.
Mer Castlevania på DS
Castlevania: Portrait Of Ruin är titeln på nästa spel i serien om pisksnärtande och vampyrer. Ett släppdatum är redan utsatt till 15/11-06 så det är bara att börja längta och hoppas på ett fenomenalt äventyr när det gör entré i spelbutikerna i slutet på året. Utannonseringen skedde i samband med att Konami presenterade några nya titlar på ingång för sina återförsäljare och givetvis kunde de inte hålla käft utan spred nyheten vidare till nätet snabbare än kvickt. Om det nu ens var en hemlighet.
Jag vet inte vad jag tycker om att de bärbara Castlevania-spelen produceras på löpande band nu för tiden. På Gameboy Advance så spottade Konami ur sig titlar med mindre än ett års mellanrum och nu verkar samma sak hända på DS. I ärlighetens namn har egentligen inte mycket hänt sedan Circle of the Moon introducerades till det senaste spelet Dawn of Sorrow förutom snäppet vassare grafik. Ändå kan jag inte hindra mig själv från att bli bajsnödigt exalterad när ännu ett nytt Castlevania är på ingång. Jag är en "sucker" för konceptet helt enkelt och inte ens om Konami hostar upp tre spel i serien per år skulle jag nog kunna hålla mig borta från spelen i fortsättningen heller. Det är nåt visst med musiken, atmosfären och upptäckarglädjen som infinner sig så fort jag sätter foten i det mytomspunna slottet där vampyrjäkeln Dracula bor. En känsla väl värd att uppleva en gång per år faktiskt.
*Uppdatering*
4 Color Rebellion har nu gått ut med att detta avslöjande endast ska ses som ett rykte och inget mer än så länge. Risken att det är en fake det rör sig om är nämligen stor så hoppas inte för mycket…
Nästan fullpott
Famitsu Score: Okami (PS2, Capcom): 10 / 10 / 10 / 9 – (39/40)
*Längtar om möjligt ännu mer nu*
Red Steel – Debatterad premiär
Äntligen bröts tystnaden. Red Steel heter det kommande Revolution-spelet som nyligen avtäcktes i tidningen Game Informer. Visserligen är det bara scannade bilder det rör sig om och inte äkta skärmdumpar men detta har verkligen satt fart på Nintendo-älskare och inte minst de icke Nintendo-älskande personer som befolkar all världens spelforum. Spelet är en First Person Shooter som helt kommer styras med den rörelsekänsliga kontrollen. Förutom en pistol så kommer huvudrollsinnehavaren också släpa omkring på ett stort svärd enligt Game Informer även om det inte visats på några bilder än.
Nu har i alla fall debatten om hurivida grafiken på Nintendos maskin är så underlägsen konkurrenterna eller inte blossats upp ordentligt. Nintendo-anhängarna gormar om att varken 360´s eller PS3´s grafik minsann är bättre än kommande Revolution medan Sony- och Microsoft-fansen hävdar att Red Steel ser ut som skit (inte helt oväntat från båda håll med andra ord). Då N-boysen länge konstaterat att Nintendos nya maskin inte skulle vara speciellt kraftfull utan i stället kommer att revolutionera spelandet med hjälp av den udda styrningen är det lite ironiskt när i stort sett varje Nintendo-fan helt plötsligt framstår som grafikkåta galningar så fort Red Steel dök upp på nätet. Hyllningarna av spelet har redan skrivits i spaltmeter. Allt detta på grund av några otydliga "scans". Smart.
Själv kan jag inte låta bli att känna mig lite imponerad över Red Steel´s uppenbarelse men är ändå reserverad när det gäller Revolutions prestanda. Visst, siffror är inte allt men med tanke på vad vi fått reda på av maskinens processorkraft och liknande så kommer den knappast att kunna mäta sig med konkurrenterna. Men tills jag varken sett något spel i rörelse eller ens en riktig skärmdump så håller jag mig tyst till skillnad från vissa. En sak är dock säker. Red Steel rör om i grytan ordentligt i alla läger.
*Uppdatering*:
*Uppdatering 2*:
Spelrelaterat I-landsproblem
Jag har hamnat i en liten obetydlig men ack så irriterande sits just nu. På nåt sätt har jag fullkomligt matat mig själv med högkvalitativa titlar: Metroid Prime: Hunters, Kingdom Hearts 2, Daxter är spel som går varma i stort sett i varje konsol jag äger för tillfället. Varför är detta något negativt då? Jo, problemet är att jag har en fruktansvärd beslutsångest över vilket av dem jag vill satsa heljärtat på. Daxter har jag visserligen klarat men är jävligt sugen på att bättra på min klarade procent i spelet, Kingdom Hearts är jag femton timmar in i spelet och har hur kul som helst men kan inte heller låta bli att snegla på Metroid som ligger med futtiga tre timmar spenderad speltid i bokhyllan. "Argh!" Vad ska jag välja?! Alla tre förtjänar min uppmärksammhet men frågan är vilket? Ska sätta mig med Tomb Raider: Legend och fundera på saken…