Om nya Nintendo-blaskan

ncover.jpg

Idag lanserades Reset Media´s nya tidning som inriktar sig helt på Nintendo. För att upplysa er kära läsare om tidningens kvalité var jag tvungen att plocka upp ett exemplar. Så efter en djupdykning i design, artiklar med mera lyder Farbror Atlas dom på det här sättet.

Till att börja med så känns ”Presentationsbilderna” på sidan 4 hur läckra som helst. Med gapande munnar och i sillhuett-liknande utförande är redaktionsmedlemmarna hur coola som helst. Stilren sida och en bra början. Efter det följer en ledare av chefredaktören Kacper Antonius som framstår som en hyllning till Nintendos olika handkontroller samt likheten med +N då det gäller den unika touch tidningen vill förmedla. Det hela avslutas med en luddig förklaring till tidningens namn. En helt okej ledare, dessvärre utan finess.

Vidare följer i mina ögon en salig röra av artiklar, krönikor och förtittar i en extremt grötig layout som gör texterna väldigt svårlästa. En tydligare, mer markerad rubrikindelning hade varit att föredra för en mer välanpassad överskådlighet. Som det ser ut nu så känns det bara jobbigt att ta sig igenom. Texterna som sticker ut är bland annat krönikan ”Wiidioti” som förutom den snygga titeln bjuder på intressant läsning om hur man inte ska spela Wii. Intervjun ”Som ett barn” med N64 Kid är också kul att läsa. Tobias Bjarnebys egna sida ”Spelkänslor” förtjänar också att omnämnas.

Efter denna något röriga första del av tidningen fortsätter det med en lång artikel om Wii som lugnar ner mina nerver en aning med en mer komfortabel design. Detsamma gäller nästa artikel – ”Nintendo-modellen” som är en intervju med IT-chefen Inoko. Båda är extremt välskrivna och med en mer sansad layout vilket får mig att totalt att glömma bort den lite dåliga starten på tidningen. Missförstå mig rätt. Textmässigt är även de inledande sidorna mycket bra men då det layoutmässigt misslyckas tappar också en del texter sin spets på grund av detta.

nninmodell.jpg

”Det stora stylustestet” heter nästa text och känns som en frisk fläkt efter lite tyngre artiklar. Ett stort minus för att det inte står var man skaffar dessa läckerbitar annars en trevlig liten köpguide. På nästkommande uppslag så följer ytterligare en intervju. En ”spel-parodi-tecknare” med namnet Masao agerar intervju-objekt och följs upp av en serie han tecknat. I mitt tycke suger den tyvärr rätt rejält men bilderna är åtminstone fina.

Fortsättningsvis följer en kavalkad av recensioner med ovanligt lite yta att sträcka ut sig på. Castlevania: POR är det enda spelet som får två sidor att leka med medan stortitlar som Twilight Princess och övriga får nöja sig med högst en. Jag tycker visserligen att det räcker då recensenterna utnyttjar den lilla platsen på ett bra sätt med välskrivna recensioner. Designen när det gäller dessa är för övrigt helt okej och det som är överraskande roligt är de gubbar som med fem olika varianter visar vad de tycker om spelet i fråga. Om spelet är dåligt ser gubben död och livlös ut medan han är skitglad och gör ”rock´n roll-tecken” när spelet är skitbra. Störtskönt. Dessutom återfinns även enskilda kommentarer likt Super Play när det gäller grafik, ljud med mera. Ett annorlunda och kul betygsystem som ger recensionerna en egen stil.

ncastle.jpg

Inte helt oväntat lämnas de sista sidorna i tidningen åt en retro-sektion där första artikeln berör Virtual Console. Här går Daniel Eyre igenom hela 21 spel med en liten bild och ett knippe text till varje titel. Även om texterna ger en hum om hur spelet verkar skulle jag ändå på ett tydligare sätt vilja veta om det är köpvärt eller inte. Annars väldigt bra. I love games, Cartridge-minne och Power Player känns alla som givna beståndsdelar av tidningen. Känns självklart att de finns där liksom. I love games tar upp bortglömda spel och Cartridge-minne handlar om nostalgiska spelögonblick. Men mest intressant är Stanislav Izotov´s (mer känd som Stan64 för forumiter) sida – Power Player. En sida om hur man blir bättre på spel samt annat man minns och förknippar med gamla klassiska Nintendo-Magasinet´s dito. Nostalgisk läsning minst sagt.

Det var mina reflektioner. +N känns överlag som en solid och framförallt gemytlig tidning. Jag hade visserligen hoppats på att redaktionen vågat ta ut svängarna lite mer. Betygsystemet är kanon och annorlunda men ett par försök till nyskapande grepp eller åtminstone fler ovanliga permanenta artiklar hade varit skojigt att få se. Nu får +N ”bara” den-där-näst-gladaste-gubben-som-knyter-nävarna i betyg från deras egna betygsystem. Med andra ord en 4:a av en 5:a om vi ska vara tråkiga. Gillar man Nintendo och äger deras maskiner så är det egentligen inte så mycket att bråka om. Köp tidningen och du lär bli nöjd.

Skruvad Wario

Efter att ha tänkt att importera WarioWare: Twisted! under en lång tid fick jag äntligen tummen ur en speciell kroppsdel*. Efter rekordsnabb leverans från importkungarna – Videogamesplus, så damp spelet ner i brevlådan igår och efter att spelat ett par timmar är jag som väntat helnöjd. Den inbyggda gyrosensorn samt rumble-funktionen ger serien ytterligare en dimension och man fnissar till en början oavbrutet när man vrider och vänder på sin GBA/DS. Man ser verkligen ut som en nybörjare från tiden då man följde med kontrollen framför TV:n i ett desperat försök att manövrera figuren man gestaltade.

För första gången i ett WarioWare-spel så känns dessutom svårighetsgraden grymt välbalanserad. De tidigare spelen har gått från bajsenkla till på sin höjd rätt så lätta. I Twisted så skruvas helt plötsligt svårighetsgraden upp ett par snäpp och blir i slutet en rätt så utmanande upplevelse. Och nu har jag faktiskt inte ens klarat alla banor så en överjävlig slutspurt känns inte helt otänkbar om det fortsätter i samma spår. Allt som allt är Twisted något av det bästa jag spelat på GBA och tom bättre än orginalet till samma maskin. Och då det fortfarande inte släppts i Europa så är det en given titel att importera.  För dryga 200 riksdaler med frakten inräknad så är det inget att tveka på – Importera för bövelen!

*Röven för trögtänkta.

Analys – Spelåret 2006

2006 var året då Nintendo tog revanch, Microsoft revolutionerade onlinespelandet på konsol och framförallt året då Sony klantade till det mesta. Här följer en liten sammanfattning av det viktigaste som hände under spelåret 2006.

Årets första riktiga snackis var Nintendos till en början obegripliga namnbyte till Wii. Det tidigare projektnamnet ”Revolution” var sedan länge inpräntat i våra hjärnor och när Nintendo bestämde sig för att skrota det till förmån för det i många örons mer töntiga ”Wii” så utbrast det totalt kaos på all världens forum. Det svämmade över av trådar med ”Nintendo is teh doomed!” stämplat över sig och folk hånade det nya namnet på alla möjliga vis. Själv var jag en av få som såg potential i namnet då det kändes slagkraftigt åtminstone i marknadsföringsyfte. Men visst var det konstigt att uttala till en början. Men med tiden visade sig att fler och fler började känna sig hemma med det rätt så underliga konsolnamnet. Med tanke på att det var så udda så blev trots allt igenkänningsfaktorn väldigt hög och många började inse att det inte var så dumt trots allt.

Den andra stora snackisen var Sonys arroganta attityd emot spelköparna. Till att börja med så gjorde Ken Kutaragi ett ovanligt klumpigt uttalande i samband med förseningen av PS3 i Europa. Enligt Kutaragi så bryr vi Europeér oss inte om när vi får en konsol fem månader senare än övriga världen då vi är vana vid det sen tidigare. Ett uttalande som givetvis ledde till många arga fans i Europa. Det andra uttalandet var väl kanske inte så korkat men att påstå att folk är villiga att skaffa extrajobb för att ha råd med PS3 kändes ju bara lite för mycket. Jag är då inte en av dem i alla fall.

Vidare så var 2006 inte Sonys år. Visserligen så fortsatte PS2 att sälja bra men både PSP och PS3 har i mina ögon varit besvikelser. PSP´n har bara levererat ett fåtal riktiga toppspel medan priset och den uppskjutna lanseringen har avskräckt mig i från PS3 tills vidare. En rejäl prissänkning och några fler intressanta spel att lattja med är dessvärre nödvändigt innan mitt intresse kan glida upp ett par hack igen.

Xbox 360 har med sitt försprång börjat bli riktigt varm i kläderna vid det här laget och utvecklarna börjar verkligen förstå sig på maskinen. Spel som Gears of War och Lost Planet är riktiga grafikmonster. Xbox Live fortsätter att vara en grym olinetjänst och maskinen säljer bra i Europa och Usa medan den fortfarande går rätt trögt i Japan med undantaget veckan då Blue Dragon släpptes. Microsoft har visat att PS3 är långt ifrån överlägsen när det gäller grafiken och har bättre utgångslänge än på länge i Japan med fler exklusiva J-RPG på gång.

Annars är det nog Nintendo som för ovanlighetens skull med tanke på senare års svackor skapat flest positiva rubriker. DS Lite har gått fram skoningslöst och krossat allt motstånd på den bärbara marknaden. Att den skulle bli en sådan succé som den blivit hade jag knappast trott på förhand men det är den värd. Min vita lilla plastbit har gått varm sedan jag skaffade den och att det släppts så extremt många bra spel till en konsol under så kort levnadstid är anmärkningsvärt. Sedan har vi ju Wii som sålde slut överallt oavsett var den lanserades i världen. Om det beror på nyhetens behag eller om maskinen fortsättningsvis kommer sälja lika bra är givetvis omöjligt att svara på men som det ser ut just nu är Wii en hit.

Sammanfattningsvis tänkte jag bjuda på vilka som i mina ögon var årets höjdpunkter och besvikelser mm. Det hela avslutas med min lista över de fem bästa spelen jag spelade under 2006.

Årets speltillbehör: Plastgitarren i Guitar Hero (PS2)

Årets bästa spelmusik: Loco Roco (PSP)

Årets överraskning: Drill Dozer (GBA)

Årets fetaste bossdueller: Shadow of the Colossus (PS2)

Årets comeback: Mario i New Super Mario Bros (DS)

Årets största besvikelse: Metroid Prime Hunters (DS)

Årets snyggaste: Okami (PS2)

Årets mysigaste: Kingdom Hearts 2 (PS2)

Årets mest överskattade: Shadow of the Colossus (PS2)

Årets svåraste: DJ Max Portable (PSP)

Årets bästa karaktär: Midna (TLOZ:TP)

Årets roligaste: Sam & Max: Culture Shock (PC)

Årets konsol: DS Lite

Farbror Atlas Top 5 :

1. The Legend of Zelda: Twilight Princess (GC)
2. Rhythm Tengoku (GBA)
3. Okami (PS2)
4. Guitar Hero (PS2)
5. New Super Mario Bros. (DS)

Bubblare: Loco Roco (PSP), Elite Beat Agents (DS), Daxter (PSP), Yoishi´s Island DS (DS), Phoenix Wright: Justice for All (DS)

Bästa filmerna 2006 (The Winner!)

panslabyrinth_l200610171727.jpg

El Laberinto Del Fauno eller Pan´s Labyrinth som den kallas utanför Spaniens gränser är det absolut bästa jag sett i år. Guillermo del Toro som regisserat filmen har helt plötsligt fått allt att klaffa. Från att ha gjort halvhyffsade filmer som Hellboy, Blade II och Mimic lyckats han med Pan´s Labyrinth åstadkomma en i mina ögon oerhört tillfredställande mix med ett par oväntade grepp som verkligen fångade mitt intresse från första stund.

I grund och botten påminner det hela om en klassiskt uppbyggd sagoberättelse med den stora skillnaden att det här förekommer en del riktigt blodiga och råa scener som vanligtvis inte brukar höra hemma i genren. Men mest hänförs jag av de fantastiskt snygga miljöerna och den drömska atmosfären de lyckas skapa. Skådisarna gör också sitt. Huvudrollsinnehavaren som spelar Ofelia gör ett suveränt jobb som oskuldsfull liten flicka och den elake kaptenen känns väldigt trovärdig i sin roll. Dessutom återfinns de mest spektakulära och minnesvärda karaktärerna under hela året i Pan´s Labyrinth. De är minst sagt fantasifullt gjorda på sina ställen.

Officiell hemsida

Farbror Atlas Returns

Efter ett på tok för högt intag av blandade sötsaker och glögg är det dags att återgå till bloggandet igen. Kändes som jag var värd lite julledigt då postandet i ärlighetens namn har varit lite sisådär den senaste tiden. Visserligen har intervallerna emellan inläggen varit sjukt korta men det känns som kvalitén på innehållet inte direkt hållit högsta klass i slutet på året. Nu är ju inte det av högsta prioritet att allt jag postar här ska vara gudomligt välskrivet men jag kan åtminstone tänka igenom vad jag skriver lite nogrannare i fortsättningen. Så räkna med en mer uppdaterad och framförallt mer läsvärd blogg fortsättningsvis. På återseende! 😀

Vii – En dokumentär om att älska spel

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MJSQIb4mvac&eurl=]

Robert Levelind är skaparen av denna dokumentär som skildrar köandet utanför spelbutiken Webhallen i väntan på Wii. Att man ens pallar med dessa galenskaper är för mig ofattbart men likaså imponerande. Att brinna så mycket för sitt tv-spelsintresse som Stan och grabbarna gör är härligt och se. Man blir lite varm i kroppen liksom.