Författare: Andreas

Fetto

Sedan jag slutade röka för 7 månader sedan har jag ökat i vikt radikalt och nu börjar det bli dags att göra nåt åt det! Eftersom jag hatar att springa så har jag bestämt mig för att som ett första steg i min nya livsstil införskaffa mig en dansmatta. Okej, det är ett minimalt steg på vägen men åtminstone nåt och dessutom ser det extremt roligt ut att skutta upp och ner på en plastbit i vardagsrummet.

Ytterligare rapporter om mina framsteg som studsande idiot dokumenteras på bloggen så fort mattan anländer.

Radio Format rockar Gamecore gör det inte

gamecorebanner.jpg

Jag fullkomligt älskar spelpodcasten Radio Format. Alexander Cederholm är en störtskön programledare med sin torra humor och med sin (i mina öron åtminstone) smått bisarra dialekt (den känns som skånska med amerikansk brytning typ). Trots en tendens till att bli lite töntig och flamsig emellanåt levererar han alltid intressanta och meningsfulla diskussioner. Bisittaren (presenterar sig ofta som ”nörden”) Fredrik Knight är näst intill ett uppslagsverk när det gäller spel och agerar perfekt spelexpert vid sidan om Alexander. Hur människan vet så sjukt mycket om spel är för mig obegripligt. En suverän duo med andra ord.

Nu har det dessutom kläckts ett nytt program vid sidan om Radio Format. Det renodlade nyhetsprogrammet sänds en gång i veckan och är döpt till Puls. Det tredje avsnittet letade sig ut på nätet häromdan. Det kompleterar ”huvudprogrammet” Radio Format på ett skitbra vis och dämpar hungern efter ett nytt färskt Format-avsnitt en aning. Kruxet med det hela är inte kvalitén på podcasten utan var den är stationerad – Gamecore.se.

Innehållsmässigt är Gamecore lika bra som vilken annan spelsida som helst men ur ett designmässigt perspektiv suger den gigantisk elefantstjärt. Aldrig har reklamplacering varit rörigare eller fulare. Textsnittslayouten på sidan är stentrist och forumet ser jämförelsevis ut som skräp. Medan sidor som Gameplayer och GON ständigt uppdateras till fagrare inkarnationer så har Gamecore stagnerat och blir vid sidan om konkurrenterna bara fulare och fulare.

Jag vill försöka att inte vara ytlig och trots att jag vet att sajtens texter är mycket välskrivna och läsvärda dras jag till snyggare sidor med en mer överskådlig och lättnavigerad design. Det är enbart tack vare Radio Format jag överhuvudtaget hänger på Gamecore. Visserligen inte överdrivet aktivt men jag stannar åtminstone kvar en stund efter senaste podcast-avsnittet tankas hem från sidan. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt detta men jag tycker det är synd på nåt vis och jag känner mig lite smutsig.

Mamma lärde mig en gång att det inte är utsidan som är det viktiga utan insidan. Med Gamecore vill jag känna så men det går liksom inte. Jag kommer antagligen fortsätta att kika in med jämna mellanrum för att hämta hem en ny podcast-del men besöken kommer säkerligen inte heller fortsättningsvis bli speciellt långvariga då alternativen helt enkelt är för snygga.

Ta på de döda?!

Skaparna av House of the Dead-serien diskuterar:

Kostymnisse 1:
– Den där DS gör verkligen succe just nu. Vi kanske borde haka på trenden och göra ett spel till maskinen.
Kostymnisse 2:
– Bra idé! Vad sägs om att föra över House of the Dead till formatet?
Kosymnisse 1:
– Det vore klockrent! Bara att byta ut ljuspistolen emot en stylus så är saken biff! Jag kan känna pengarna börja att strömma in redan nu. Men vad skulle det kunna heta?
Kostymnisse 2:
– Hmm, det är ett väldigt tjat om Nintendos påhitt ”Touch Generations”. Nåt åt det hållet kanske?
Kostymnisse 1:
– Vad sägs om Touch the Dead? Fyndigt eller hur?
Kostymnisse 2:
– Sitter som en smäck! Det kör vi på!

Och där var 2007´s hitills sämsta spelnamn fött:
touch-the-dead-200704170152190432.jpg

Mer info om spelet för den intresserade

Att klara ett spel eller att klara ett spel

Spelade nyligen igenom det alldeles förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin och blev efter att spelet var avklarat sittande med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varende liten procent avkartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. I Portrait of Ruin har man tom gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat. 

Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. Jag är inte tillräckligt duktig helt enkelt. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som CastlevaniaLover7000 när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojsiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.

Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så erektionsframbringande som många andra. I många fall är det bara extremt irritationsframkallande att efter flertalet repitativa handlingar (i mitt fall) till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av.

Dumma Konami! 🙁

Bebis = andra prioriteringar

Lista på saker som måste införskaffas:

Listan efter bebis:
1. Babysitter
2. Bärsele
3. Urkoppling av airbag
4. Gitarrförstärkare
5. Wii

Listan innan bebis:
1. Gitarrförstärkare
2. Wii
3. Ny hemmabio
4. Motionscykel
5. Ny Laptop

Ur en egoistisk synvinkel är givetvis den sista listan roligare än den första men som en numera mer ansvarstagande (nåja) farsa så tänker jag inte i de banorna längre. Helt plötsligt känns det bara så självklart att prioritera någon annan istället för sig själv.

Blogg-comeback och Pang Pang Raket!

Efter min långa bloggfrånvaro då jag istället ägnat mig åt blöjbyten och sömnlösa nätter tänkte jag göra ett nytt försök med ett par ord om gårdagens Xbox Live Arcade-släpp, Boom Boom Rocket. Jag har nämligen spelat igenom easy-läget nu och som väntat gillade jag det skarpt. De remixade versionerna av gammal klassisk musik (av bland annat Beethoven?!) kändes störtsköna att spela till och kontrollen satt omedelbums som en smäck! Visserligen kommer det inte som en chock att det är en aning sparsmakat men lite mer kunde vi väl ändå fått? Den största besvikelsen är avsaknaden av Live-läge och både låtantalet samt de spellägen som finns att tillgå är även dem ytterst begränsade. Men skitsamma, jag är ju faktiskt helt såld på den här typen av musikspel.

Så trots få spellägen och ynka tio olika låtar att välja på (kommer väl förhoppningsvis släppas flera för hemladdning så småningom) så har jag knappt kunnat slita mig ifrån spelet sedan jag satte mig ner och började att misshandla mina tummar samtidigt som sprakande fyrverkerier fyllt tv-rutan. Boom Boom Rocket är väl värt de 90 spännen jag gav för det och är man det minsta förtjust i rytmbaserade spel så är det en given hemladdning.

Xbox Live Arcade ruinerar mig

Eller ruinerar mig är väl att överdriva en aning men jag har redan köpt på mig en hel drös med spel utan att blinka. Eftersom Microsoft varit så finurliga och gjort inköpen så smidiga hinner jag knappt reflektera över vad jag håller på med innan spelet finns nedtankat på min hårddisk. Samtidigt som jag älskar systemet för dess enkla tillvägagångssätt så hatar jag det för att ett tillkrånglat betalsystem garanterat gett mig mer pengar i plånboken idag. Med ett par enkla knapptryck så kan jag njuta av ett strategiskt krig med maskar, förnedra andra spelare i biljard eller spränga mig fram bland horder av fiender i Assault Heroes. Visst låter det lockande? På onsdag är det kanske dags igen när nästa spel släpps på Xbox Live Arcade. Måtte det vara ett riktigt skitspel…