Spelade nyligen igenom det alldeles förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin och blev efter att spelet var avklarat sittande med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varende liten procent avkartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. I Portrait of Ruin har man tom gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat.
Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. Jag är inte tillräckligt duktig helt enkelt. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som CastlevaniaLover7000 när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojsiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.
Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så erektionsframbringande som många andra. I många fall är det bara extremt irritationsframkallande att efter flertalet repitativa handlingar (i mitt fall) till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av.
Dumma Konami! 🙁