Författare: Andreas

Egentligen hade jag från början tänkt att investera i nyss släppta Alex Kidd in Miracle World när jag igår besökte Wii Shop-kanalen. Kanske inte för att det är ett grymt spel utan snarare för att få mig en skön nostalgitripp. Men trippen uteblev och istället tillbringade jag kvällen tillsammans med en vinögd kyckling. Även om appojken också lockar så är spelet med ett överviktigt fågelfä klart vassare i min bok.

I vilket fall så är Toki Tori ett pusselspel. Att det i flera texter omnämnts som ett plattformsspel stämmer inte alls. Varje bana är förhållandevis liten och rymmer åtminstone till en början bara lite mer än själva tv-rutan (tänk Lemmings, Worms eller liknande spel). Ägssamlandet ligger till grund för hela spelet och för att klara en nivå måste man samla alla ägg som är utspridda över banan, vilket snabbt visar sig vara svårare än man först trott. Svårighetsgraden trappas upp i en hyffsat rask takt och det gäller verkligen att planera hur man ska ta sig an varje bana. Det blir mycket ”trial and error” emellanåt och även om jag efter runt tretton banor bjuds på riktigt tuffa utmaningar blir jag inte frustrerad. Banorna är aldrig direkt långa att spela om och motståndet känns aldrig omöjligt.

Likt Lemmings besitter man olika förmågor och på de flesta banorna består förmågorna bara av ett bestämt antal så det gäller att hushålla med dessa på ett smart sätt för att inte köra fast och därefter få börja om. De kan vara allt ifrån en teleporteringsfunktion till en pistol som förvandlar fiender till isblock. Grafiken är som väntat sliskigt söt och musiken passar bra även om den stundtals känns nästintill hysteriskt superglad.

Toki Tori är ett perfekt spel för folk som gillar tankenötter. Känslan man får efter att ha klarat en riktig klurig bana är som alltid svårslagen och dessutom känns de olika förmågorna väl balanserade samt varierade. Rekomenderas varmt.

Det var verkligen sjukt länge sen jag använde mitt flashkit till DS men så igår efter att ha läst om homebrewliret – StillAliveDs, så blev jag återigen sugen på att plocka fram och låta det göra lite nytta. StillAliveDs är alltså ett Portal i 2D för DS. Styrningen är till en början avig men funkar rätt så bra efter en stunds spelande. Man styr den lille filuren med styrkorset eller de vanliga knapparna beroende på om man är vänster eller högerhänt. Portalgeväret avfyras med hjälp av pekpennan.

Enligt min mening är den redan existerande flashversionen i 2D snäppet vassare i utförandet men konceptet passar verkligen ypperligt i en bärbar variant. Dessutom innehåller StillAliveDs en baneditor vilket gör det hela klart mer intressant.

Film från spelet i sunkig kvalité nedan:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nl9q8cRkwOM]

Ladda hem härifrån.

Det har gått en tid sen jag spelade nåt nytt nu men när uppföljaren till den klassiska Commando-serien dök upp på Live Arcade slog jag till direkt. I ärlighetens namn var det inte bara inköpet av Commando 3 som lockade utan kanske i ännu högre grad den medföljande betan av Super Street Fighter Turbo II HD Remix som lanseras den 25 juni. Men eftersom det är ett tag kvar dit så var det gammal hederlig skjutaraction jag ägnade mig åt i gårdagskväll. 

WOTB: Commando 3 liknar mycket annat som släppts till XBLA och frågan är om det verkligen gör saker och ting så himla mycket bättre. Själv anser jag att Assault Heroes 1 och 2 båda är bättre investeringar när det gäller shooters sett ur fågelperspektiv medan Rocketmen: Axis of Evil åtminstone får se sig överkört. Det här hamnar med andra ord någonstans i mitten bland spelen i genren ”top-down shot-em-ups” till nedladdningstjänsten. Om man dessutom ser till de spel som hamnar i den mer breda mallen kallad ”shot-em-up” så rasar WOTB: Commando 3 en hel del till placeringsmässigt.

Vad gör det sämre än mycket annat? Jo, framförallt det repetiva fiendegalleriet och det standardiserade gameplayet. Commando 3 har än så länge inte lyckats att överraska mig en enda gång under den tiden som jag har spenderat med spelet. Inga finurligt utormade bossfajter, inget nytt häftigt vapen vi inte redan sett tusen gånger tidigare och definitivt inga innovativa spelmoment. Det hela känns för basic.

Men Commando 3 är ändå inte tråkigt att spela. Den dubbla analogspaksstyrningen fungerar som vanligt klockrent och visuellt sett så gör det sig också riktigt bra. En blandning av celshadad grafik när det gäller karaktärer och fordon med mera möter en mer realistisk grafikstil på saker som miljöer och byggnader. Ser riktigt bra ut. Dessutom finns det tre olika karaktärer att välja mellan, alla med olika styrkor och svagheter. Men det bästa av allt är ändå möjligheten att spela 3 stycken spelare i co-op samtidigt. Detta är något jag inte testat än men lär förhöja spelupplevelsen rejält.

Så visst, har du spelat dig trött på Assault Heroes och längtar efter mer actionrökare med stöd för co-op är förmodligen inte WOTB: Commando 3 nåt dumt val alls. Men förvänta dig inget mer än ett extremt standardiserat spel i genren innehållandes noll överraskningsmoment.

Nu när det löjligt svettiga vädret verkligen rotat sig över Sverige är det dags att låta de stationära konsolerna vila till förmån för de bärbara en stund. För egen del har det åtminstone blivit så. De senaste åren har det per automatik vankats mer portabel spelunderhållning och i år gäller förmodligen samma premiss.

Jag håller som vanligt (i de flesta fall) hjärnkoll på vad som komma skall till de olika formaten men eftersom Gameplayer redan har facit liggandes till åtminstone DS så finns det ingen anledning att anstränga sig i form av egna listor och analyser. En simpel länk till Gameplayers artikel räcker gott.  Bland sommarspelen så kommer jag investera i Guitar Hero: On Tour (kanske mest för att se dum ut) och Rhythm Tengoku Gold (redan förhandsbokat). Därefter ser Castlevania: Order of Ecclesia, Daigasso Band Brothers DX och Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood mest intressanta ut för egen del.