Författare: Andreas

Så var uppdateringen här. Kortfattade intryck följer.

Jag gillar det mesta skarpt. Snabbare, snyggare och lättare att leta bland XBLA-spelen bland annat. Avatarskapandet kändes lite begränsat men duger. Jag tycker min Mii ser charmigare ut.

Något som jag tydligen helt hade missat är faktumet att Community Games-delen inte släpptes här utan bara i USA. Förbannat trist då jag såg fram emot detta allra mest. Har verkligen pluggat på om spelen och vilka som skulle inhandlas. Förhoppningsvis dyker det upp här snart.

Jag laddade ändå hem ett gäng XNA-spel från amerikanska Live men har inte köpt någonting. Bara testat trialversioner. Verkar alldeles för krångligt att beställa amerikanska Microsoft Points. Som väntat suger de flesta av dom men jag har hittat ett par godbitar som jag kommer att ta upp i kommande program av Radio Speltorsk och Nertankat.

In the Pit bygger verkligen på ett udda koncept till exempel. Det finns ingen grafik, bara en svart skärm. Det hela bygger istället på att man ska navigera sig fram med hjälp av de ljud man hör och kontrollens skakfunktion.  Jag lyckades lokalisera och käka upp en oskuldsfull tjej som var nerslängd i hålan innan trialversionen tog slut. Man är nämligen ett monster som bor i hålet och då och då så offras det människor som kastas ner till det glupska monstret. Det var faktiskt en väldigt häftig upplevelse. Jag har aldrig upplevt nåt liknande i spelväg tidigare.

Det fanns spel av den mer vanliga typen också. Being till exempel. Ett charmig plattformsspel. Weapon of Choice var ett annat. Förmodligen bland det bästa man kan hitta på Communitydelen. Ett tokröjigt shmup i Contra-stil. Rekommenderas. Blow var ett annat spel som imponerade. Klurigt pusselspel där man ska leda bubblor till målet genom att placera ut fläktar. Låter rätt tråkigt men visade sig vara en mycket angenäm upplevelse. Jag kommer garanterat att köpa.

Thats it. Testade ett par till som fått en del lovord på nätet men är knappast nåt att skriva hem om. Det döljer sig förmodligen fler pärlor bland de 32 spel som släpptes på amerikanska Live igår men jag nöjer mig med att ha testat dessa så länge. Community Games kan bli en lite väl dyr historia för egen del när det lanseras här annars. 😛

Om man vill läsa mer om dessa titlar kan jag rekommendera Gamerbytes och deras genomgång av alla släppta spel. Den är uppdelad i tre delar.

Del 1, del 2 och del 3.

Efter ett par timmars speltid kan jag konstatera att nya Banjo-Kazooie är långt i från ett traditionellt plattformsspel. Snarare en variant på sandlådespel med fordon. Tänk Diddy Kong Racing kombinerat med de gamla Banjo-spelen. En hygglig liknelse skulle jag tro.

Det som spelar roll är om det är kul eller inte och lyckligtvis så har jag riktigt skoj med spelet. Jag som många andra hade ändå föredragit ett mer traditionellt plattformsspel men Rare ska ha en eloge för att de försöker göra något nytt, och de lyckas nästan över förväntan. Konceptet är i grund och botten bra men det finns ett par punkter som kunde gjorts bättre.

Lyssna på nästa Radio Speltorsk eller läs den kommande recensionen på Pricerunner för mer tankar om spelet.

Oj! Jag är väldigt överraskad. Gears 2 är oväntat jätteskitskoj. Nog för att jag gillade ettan men uppföljaren trumfar verkligen originalet på alla punkter och viktigast av allt, det är varierat som sjutton. Sen är jag också förvånad över att spelmekaniken två år senare fungerar lika bra som jag minns den. Det är möjligt att Epic smygit in ett par tweaks i kontrollen men det mesta verkar i princip vara oförändrat. Och grafiken. Satan vad läckert det ser ut emellanåt.   

Jag har spelat sju timmar och jag förmodar att jag är rätt nära slutet nu. Ska spela om det snart igen på en högre svårighetsgrad i co-op. Något som antagligen kommer lyfta upplevelsen ytterligare. Men jag kan åtminstone redan nu konstatera att recensenterna inte ljuger – GoW 2 är verkligen svinbra.

Nej, jag har inte redan tjatat tillräckligt mycket om Order of Ecclesia så det så! Eller jo, kanske, men det är en sak som gnager mig. Även om jag inledningsvis omfamnade det mesta i den senaste delen så känner jag mer och mer att det inte är så fantastiskt som jag hoppats på. Det finns två saker som verkligen utmärker sig.

För det första – svårighetsgraden. Jag är inte alltid den som förespråkar tokigt svåra spel men i fallet Castlevania tycker jag att det sedan Circle of the Moon, på de bärbara maskinerna, varit för lätt att ta sig igenom spelen. Order of Ecclesia bjuder rejält tuggmotstånd vilket jag gillar.

För det andra – Glyph-systemet. Att kombinera och samla olika attacker kändes som det allra bästa inslaget i spelet. Jag hoppas att nästa spel i serien erbjuder samma system eller åtminstone något liknande.

Thats it.

I övrigt tycker jag att både Portrait of Ruin och Dawn of Sorrow är vassare i allt. Bossarna känns oinspirerande, handlingen börjar lovande men blir mer uppenbar och trist ju längre man kommer och återgången till den mer linjära bandesignen är klart tråkigare än de utforskarvänliga banorna från de senaste DS-spelen.

Missförstå mig rätt. Spelet är verkligen bra men ju mer jag tänker på det desto sämre står det sig. Jag ångrar inte fyran jag gav det i min recension men efter att ha spelat det ett tag till efter första varvningen så har den där fyran gått från att vara väldigt stark till att kännas klart mer ljummen.

Jag undrar förresten om vi någon gång får se ett Castlevania av den här typen till nedladdningstjänsterna. Även om de gör sig bra i bärbar form så skulle jag gärna se den här vackra 2D-grafiken i fet HD-upplösning. Detsamma gäller Metroidserien. Eftersom Nintendo envisas med att låta småful 3D representera serien på DS så kan vi väl få ett gammalt klassiskt tvådimensionellt äventyr till WiiWare?

I och med hemladdningstjänsterna borde det finnas stora möjligheter för den här genren av Metroidvanias att återlanseras stationärt tycker man. Jag ställer mig tveksam till att det kommer att ske men fortsätter att hoppas i min enfald ett tag till.