Två dagar tog det för mig att mosa mig igenom säsongens 13 avsnitt. Rätt galet när jag tänker efter. Ibland kan sjuka barn komma väldigt lägligt.
Daredevil var ingen engångsföreteelse. Med Jessica Jones visar Netflix och Marvel att de kommer att fortsätta leverera välgjorda tv-serier i detta superhjälteuniversum. David Tennant som Kilgrave är minst lika bra som Vincent D’Onofrios tolkning av Kingpin och Krysten Ritter är klockren i rollen som en alkoholiserad privatdeckare med ett mörkt förflutet. Härligt med en stenhård kvinnlig protagonist i huvudrollen för en gångs skull.
Det är mycket som känns igen från Netflix första Marvelserie. Marvelfilmernas lustiga och skämtsamma känsla är som bortblåst. Det är rått, tungt och kolsvart. Precis som i fallet med Daredevil. Här finns det gott om svärta. Men medan Daredevil var en brutal och våldsam upplevelse är Jessica Jones mörk på det psykologiska planet. Det finns många lager i Jessica Jones och karaktärerna är sällan endimensionella, onda eller goda.
Men den som väntar sig spektakulära och superhjältelika strider kommer bli besviken. Det återfinns inte mycket av den varan här. Jessica Jones har visserligen superkrafter, men hennes primära vapen är förmågan att använda sina färdigheter som privatdeckare för att bekämpa sina antagonister. Tempot är därför långsamt men stämningen är alltid på topp med sin noir deckarkänsla.
Daredevil som serie är för mig ändå strået vassare men Jessica Jones tillför något helt nytt till MCU. Det finns en svärta här som ingen av tidigare filmer eller serier varit i närheten av. Nu ser jag fram emot Luke Cages egna tv-serie, en karaktär som förekommer flitigt även i denna serie. Det ska bli intressant att se vad han kan tillföra innan Iron Fist och slutligen gatuhjältekollektivet Defenders tar vid.