Hade jag slutat titta på Bojack Horseman efter några avsnitt hade jag helt missuppfattat serien. Jag har hört av fler och fler som ger upp efter bara några avsnitt eftersom den är ”för seg” eller ”tråkig”. Och ja, tempot är förhållandevis lågt. Det är inte tal om Simpsons eller Family Guys fart och fläkt här. Bojack Horseman är mer jordnära, mer realistisk, men snubblar ändå över till mer överdrivna händelser emellanåt. Men inte alls på samma nivå som de flesta andra i genren.
Den före detta sitcom-stjärnan Bojack Horseman drivs av sitt extrema självhat och rädslan för att ett falnande kändisskap ska få folk att glömma bort honom. Han är ett praktarsel utan någon som helst skam i kroppen men under ytan finns det ändå en längtan efter att bli omtyckt. Det hela kretsar alltså kring en ovanligt komplex karaktär för att vara en tecknad humorserie.
Grejen är den att det är en Netflix-serie på bästa möjliga sätt. Det är ingenting man upptäcker förrän en bit in när trådarna börjar knytas ihop och säsongens ”story arc” uppenbarar sig. Den är gjord för ”binge-tittande”. Den som förväntar sig klassiska ”veckans tokighet” i varje avsnitt lär bli besviken. Humorn finns där men Bojack Horseman framstår mer som en karaktärsdriven tv-serie några avsnitt in. Där ligger fokuset. Det finns mer substans bakom garven än man först tror och efter ett tag sätter sig skrattet i halsen. Det blir snarare tragiskt och sorgligt. Skratten blandas med ett påtagligt mörker.
Jag tycker verkligen om serieskaparnas försök att göra någonting med mer botten och med mer djup. Karaktärer som utvecklas och som man kan känna för. Gå in med rätt förväntningar och ge serien en chans. Döm inte ut den efter bara några avsnitt. Serien tar god tid på sig att visa upp sig från sin starkaste sida. Jag tyckte det definitivt var värt det.
1 reaktion på ”Mörkret omger Bojack Horseman”