Hett:
Alan Wake – Ser lika lovande ut nu när vi äntligen ser det i rörelse som väntat. Silent Hill möter Twin Peaks möter Max Payne. Me like.
Shadow Complex – Epic överraskar med ett skönt 2.5D-actionspel med metroidvaniastuk. Det är precis sånt här jag vill se till XBLA.
Metal Gear Solid: Rising – Okej, vi vet inte ett skit förutom att Raiden har huvudrollen men vem bryr sig? Ett nytt Metal Gear är alltid ett nytt Metal Gear.
Left 4 Dead 2 – Ettan var bra och tvåan bli sannolikt ännu bättre.

Ljummet:
Project Natal – Inte riktigt min kopp te och verkar bli en lite för dyr leksak för de yngsta. Strategiskt smart att introducera detta men bör erbjuda mer spännande spel innan jag kapitulerar.
Halo: Reach och ODST – Svårt att säga så mycket om Reach då vi inte vet ett skvatt om det men ODST kan bli bra. Inte helt övertygad dock.
Forza Motorsport 3 – Snark.
Modern Warfare 2 – Gäsp.

Kallt:
Project Milo – Intalar mig inte alls. Molyneux brukar hitta på spännande saker och det här är definitivt något ögonbrynshöjande men nej tack för egen del.

Jag har av flera olika anledningar låtit Metal Gear Solid 4 ligga orört sen jag införskaffade mig min PS3. En av dem är att jag vill ha mycket tid över varje gång jag sätter mig med ett så komplext spel och den tiden har inte funnits. Den andra är alla simpla och lättillgängliga spelupplevelser jag matat mig själv med den senaste tiden. Jag har inte orkat ta tag i nåt så tungt som MGS 4. Vilket är beklagligt.

Nu när jag återigen tar vid där jag slutade så har jag bestämt mig för att jag är lite av en idiot som låtit det här ligga. Spelet är ju bannemig helt fantastiskt! Eller den interaktiva delen av spelet kanske egentligen inte är så förbannat bra men inramningen, handlingen och de suveräna mellansekvenserna är definitivt det. Man har verkligen tagit i så man skitit på sig och produktionsvärdet känns skyhögt på alla punkter. Det har inte kompromissats med någonting.

Men allt det här visste ni redan. Det här är sjukt teh old för alla er som redan spelat och upplevt Metal Gear Solid 4. Men kraftigt försenad infinner jag mig så slutligen i ledet reserverad för alla dem som är smått förälskade i den mustachprydde machogubben och det sista kapitlet om hans liv som spelkaraktär.

Om ni lyssnat på det senaste avsnittet av Radio Speltorsk känner ni redan till historien. Om inte så för att dra den kort – min DS började krångla genom att titt som tätt stänga av sig själv och eftersom jag var helt inne i spelandet av underbara The Minish Cap så räddade jag kvickt situationen genom att ropa hem en Gameboy Micro på Tradera.

Igår dök den så äntligen upp.

Jag har ägt en del maskiner med tilläggsprefixet Advance tidigare. Två stycken vanliga GBA, en lila och en genomskinlig lila, tre stycken GBA SP, två svarta och en röd. Jag har dessutom ägt fyra stycken DS så det är lite ironiskt att jag helt plötsligt inte hade en enda maskin till hands.

Men åter till min nyinförskaffade hårdvara. Allt är inte frid och fröjd även om jag gillar min Micro. För det första finns det bara en högtalare på systemet. Inte hela världen kan tyckas. Men med tanke på att jag lägger tummen över den från och till, vilket ständigt påverkar ljudvolymen så känns det som ett minst sagt korkat designbeslut av Nintendo. Nu spelar jag förvisso mest med hörlurar inkopplade så jag överlever, vilket får mig att tänka på ett kanske ännu mer idiotiskt designbeslut när det gäller mina tidigare SP-konsoler. Nämligen det faktum att man fick köpa till en hörlursadapter till dessa maskiner. Det slipper man åtminstone nu till Micro.

Skärmen är mindre men bättre än de ursprungliga versionerna av SP då den har riktig bakgrundsbelysning och precis samma mängd pixlar trots mindre format. Dessutom lyser START och SELECT lite fräckt när man sätter på maskinen. Tufft som attan. Men den främsta styrkan med Micro och mitt främsta köpargument är dess storlek. 

Det här är en portabel spelmaskin på riktigt.

Japp, som nån av er kanske listade ut efter min urusla rebus häromdan så har jag äntligen införskaffat mig en Playstation 3. Skönt att till slut äga var och en av den här generationens viktiga maskiner. Att behöva tråna efter spelen man inte kan spela på sin konsoluppsättning suger.

10 saker om PS3:
1. Den låter inte som ett kärnkraftverk.
2. Den känns påkostad och robust.
3. Den har Blue Ray.
4. Marketplace äger PSN:s stjärt.
5. 360:ns onlinefunktioner spöar PS3:ans med hästlängder.
6. Den är glansig.
7. Man kan ladda handkontrollen.
8. Man måste installera spelen på hårddisken stup i kvarten.
9. XMB är stiligt.
10. Den ser inte ut som en smörgåsgrill.

Jag har dessutom hunnit bekanta mig med ett gäng spel samt satt betyg:

Nu har jag bekantat mig ordentligt med Dead Space. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i genren skräckäventyr. Konceptet är fantastiskt och jag älskar att glo på skräckfilm men så fort jag kastas in som spelare bland monster och ruskigheter så känns det inte lika roligt längre. Silent Hill pallade jag inte att spela mer än nån timme, likadant var det med Project Zero. Jag erkänner, jag är en mespropp.

Men den här gången har jag avverkat mer än ynka en timme, närmare bestämt det fyrdubbla. Dead Space har lovordats mycket på grund av sin finslipade spelmekanik och den välgjorda ljudbilden. Här är jag inte sen att instämma. Vad som däremot känns mer och mer påtagligt är att den inledande skräcken avtar sakta men säkert ju längre man spelar. Under den första timmen satt jag som på nålar men har nu under de sista timmarna knappt ryckt till när de tentakelförsedda monstren ploppat upp här och där. Kvar finns dock den obehagliga stämningen som är väldigt snyggt arrangerad med stråkar, blåsinstrument och skramlande ljudeffekter som också gör sitt för att göra mig illa till mods.

Dead Space är ett överraskande stabilt bygge. Grafiken är verkligen bland det snyggaste jag sett på denna generations konsoler där man framförallt blir impad av ljussättningen som inte går av för hackor. Vad jag däremot är lite rädd för är att det ska bli lite för mycket av det goda. Jag har hört att spelet ska vara en bit över tio timmar i spellängd. Något som känns lite väl långt för den här typen av spel i mitt tycke. Men många håller förmodligen inte med mig. Vi får se om jag tröttnar någonstans på vägen.