Etikett: Spelat

I dag har jag träningsverk. Orsaken? Wii Sports och i synnerhet den racketbaserade sporten – tennis. I går var nämligen dagen då jag slutligen fick lägga vantarna på den löjligt läckra lilla plastbiten kallad Wii. När jag installerat och parkerat maskinen stående intill min numera jämförelsevis groteska konsolklump – Xbox 360, var det svårt att slita blicken ifrån basenhetens fagra utseende. Wii är den i särklass snyggaste stationära tv-spelsmaskinen någonsin och styrdonet är näst intill designkonst. Den så kallade Wiimoten är så fånigt liten och smakfullt konstruerad när man ser den i verkligheten att jag faktiskt blev alldeles stum. Nördigt men sant.

Åter till Wii Sports. Jag har hört både det ena och det andra om spelet som medföljer basenheten men just nu känns det faktiskt som världens bästa spel. Även om inte alla sporter som ingår i paketet är klockrena så är åtminstone tennis och bowling ett par riktiga höjdare som gjort mig så inlevelsefull hemma i vardagsrummet att taklampan redan blivit ordentligt tilltufsad av mitt svingande med kontrollen. Och att se min flickvän boxas i spelet fick mig att skratta tills tårarna började rinna från kinderna. Det är en syn som slår det mesta när en människa studsar omkring för att undgå att bli träffad och samtidigt veva hejvilt med armarna framför tv:n. Oslagbart! 🙂

Ytterligare rapporter följer efter fler timmars umgänge med maskinen…

På grund utav mitt Wii-inköp så blev det genast mer tomt i plånboken och med tanke på mitt överflöd av gamla konsoler samt uppmaningar av min sambo så sålde jag min gamla trotjänare – en svart GBA SP, igår. Det känns alltid tungt att sälja nåt man har haft så roligt med och lagt så många timmar på men nu kommer den förhoppningsvis skänka glädje åt någon annan under en tid framöver.

Vad gör man inte för att få mat på bordet liksom?

Så var pengarna överförda och bara en tid av förväntan och längtan kvar innan jag för första gången ska stifta bekantskap med Nintendos innovativa skapelse. Jag önskar att jag ägde en tidsmaskin så jag kunde transportera mig två dar framåt i tiden bara. 🙁

Spelade nyligen igenom det alldeles förträffliga Castlevania: Portrait of Ruin och blev efter att spelet var avklarat sittande med en tanke. Som belöning efter att ha kämpat och slitit med de senaste årens utforskarinriktade Castlevania-spel och låst upp varende liten procent avkartan, hittat alla gömda vapen och lärt sig alla magier så har den avslutande sekvensen blivit mer pampig och storslagen. I Portrait of Ruin har man tom gått så långt att man lagt till fler banor och bossar att klara för dem som orkar. Detta gör mig lite ledsen i ögat. 

Jag har aldrig varit någon extrem spelare och mina försök till att låsa upp bonusar i spel har i de flesta fall gått åt helvete. Jag är inte tillräckligt duktig helt enkelt. Det är därför som det känns lite snöpligt att jag ska straffas i exempelvis Portrait of Ruin bara för att jag inte är lika grym på att dubbelhoppa som CastlevaniaLover7000 när han skryter på ett forum om hur han spöade Dracula utan att förlora ett liv i Symphony of the Night. Jag vill helt enkelt bara ta mig från start till mål utan att gå miste om hardcorespelarnas belöningar i form av mäktigare slut och andra skojsiga bonusar trots att jag som spelare jämförelsevis suger.

Dessutom tycker jag inte detta ”samlande” är så erektionsframbringande som många andra. I många fall är det bara extremt irritationsframkallande att efter flertalet repitativa handlingar (i mitt fall) till slut ge upp och gå ifrån att ha tokdiggat ett spel till att istället hata det på grund av det frustrerande upplåsningsbara innehållet. Min åsikt är därför att spelmakarna i framtiden ska skänka oss inte fullt så skickliga spelare samma godsaker som den mer hårdnackade highscorejagande målgruppen får ta del av.

Dumma Konami! 🙁