Etikett: Spelat

Dåligt med skuttande?

Vad håller på att hända med plattformsgenren? Jag börjar i ärlighetens namn bli lite orolig att min favoritgenre är på väg att försvinna för gott. Nog för att förra årets bästa spel – Super Mario Galaxy, var ett plattformsäventyr men vad kommer härnäst? Är det verkligen så att plattformsspelen är ett utdöende släkte? Är jag en av få som fortfarande längtar efter nya spel med skuttande huvudpersoner? Om man får tro utvecklarnas släpplistor så verkar det onekligen så.

Det finns åtminstone ett par ljusglimtar i mörkret i form av Banjo Threeie (XB360), LostWinds (WiiWare) och Braid (XBLA). Förhoppningsvis har jag missat ett par då det här inte är en alltför imponerande lista. Men det här är spel jag anser vara lovande av de jag känner till när det gäller plattformsgenren. Dessutom är det egentligen bara det nya Banjo-spelet som är en titel där det förmodligen ligger en hel del krut och pengar bakom då de två andra spelen saknar samma distributionskraft och lanseras dessutom bara genom nedladdningstjänster.

Förhoppningsvis utannonseras det fler spel med betoning på plattformsskuttande inom en snar framtid. Det här är definitivt en genre som kan utvecklas och det finns fortfarande utrymme för innovativa ideér. Super Mario Galaxy bevisade ju bland annat att det går att blanda massvis av olika spelmoment utan att spelet tappar fokus. Jag hoppas fortfarande på att Microsoft rycker upp sig när det gäller plattformsspel till sin Xbox 360. Hur många finns det förresten? Kameo kan väl räknas kanske även om det till stor del består av action men sen är det rätt så dött förutom nåt sunkigt Crash Bandicoot-spel.

Jag hoppas verkligen inte att genren är på väg att försvinna när den har så mycket kvar att ge och görs det på rätt sätt är det svårt att slå ett bra plattformsspel på fingrarna när det gäller spelglädje. I en plattformsvärld är det okej om musiken är lite flamsig, grafiken färgsprakande töntsnygg och karaktärerna ser långt ifrån skräckinjagande ut. Det känns väldigt befriande och upplyftande. Det är där charmen ligger. Allt är inte på blodigt allvar. Därför har det ett också ett existensberättigande.

Spel att spela för att ta en paus ifrån allt überrealistiskt övervåld som genomsyrar många av dagens spel. Spel som inte tar sig själva på så stort allvar. Spel att mysa till. Spel som inte får försvinna.

Half-Life 2 – avklarat

6-4 är numera ställningen.

Det tog mig runt 17 timmar att ta mig igenom Half-Life 2 – ett spel som i mitt tycke hade mått bättre av att varit en aning kortare. En speltid mellan 8-12 hade känts mer lagom, nu var det flera av ”banorna” som blev en aning långdragna. Jag tänker bland annat på den inledande båtåkardelen och dessutom senare partier som definitivt hade tjänat på att varit kortare. Men allt som allt är Half-Life 2 ändå ett fantastiskt spel.

Atmosfären och stämningen som genomsyrar spelet är svårbeskrivlig och känns smått unik. Dessutom berättas historien precis som i originalet på ett magnifikt sätt. Inga taskiga mellansekvenser med omotiverad förrenderad tråkgrafik, nä, inte för en sekund fegar Valve ur utan fortsätter att berätta handlingen sett ur Freemans ögon. Den är också väldigt bra ska poängteras. Karaktärsgalleriet är bland det bättre jag stött på och förmodligen det överlägset bästa när det gäller FPS-genren. Dog och Alyx är fantastiska karaktärer.

Även om jag är sugen på att fortsätta med Episode 1 och 2 direkt så är jag rädd att jag blir aningen mätt på serien. Jag satsar nu istället på att klara Mass Effect som jag har låtit ligga ett tag. Men snart blir det förmodligen dags för de sista existerande delarna av Morgan Freemans strapatser. Slutet på tvåan gör mig rejält nyfiken på vad som komma skall…

LocoRoco – avklarat

Startade igång min sparfil på LocoRoco för tio minuter sen. Det visade sig att jag bara hade två banor kvar. Nu sitter jag här och har utjämnat i matchen mellan mig och Gwellmyn. 4-4 är numera ställningen. Jämnt som fasen med andra ord. 🙂

Om jag ska säga något mer om spelet jag nyss klarade så är det åtminstone designmässigt kanske det snyggaste som gjorts på Sonys bärbara. I mina ögon klart läckrare än det överhypade Patapon. När det gäller själva spelandet så blir det tyvärr på tok för enahanda. Kontrollen är för simpel och bandesignen klart bristfällig. En uppföljare med mer variation och fler skojiga funktioner skulle jag förvisso ta emot med öppna armar.

It´s on! :D

Saxat från Gwellmyns blogg:

”Ni som följt min blogg under ett tag vet att jag har börjat skriva om de spel som jag klarat av. Bland annat för att jag själv för en gång skull ska ha en chans att reflektera över vilka spel jag klarat och hur många under ett år, men också för att helt enkelt skryta litegrann. Fabror Atlas hakade på idén och gjorde sin egna lista på avklarade spel. Hans lista har växt ganska mycket och jag har faktiskt ifrågasatt vissa av spelen som fanns med på hans lista, då flera är freeware spel som går att spela via en vanlig webläsare. Detta har mest varit på skoj, men så igår valde han skriva ett blogginlägg om hans avklarade spel och han avslutade med:

Så det är lite av tanken bakom listan. Sen vore det en skön bonus om jag lyckas klå Gwellmyn och hans lista över sina avklarade spel. ;)

Detta fick mig helt klart att fråga om det var en utmaning. Så efter en liten diskussion med Atlas har vi kommit fram till att göra detta till en liten tävling mellan oss två. Vem kan klara flest spel under året. Så klart finns det vissa regler:

– Spelen ska vara köpspel på konsol eller dator
– Även spel från XBLA, VC och PSN går bra
– Spelen måste ha ett ”riktigt” slut, alltså inga sportspel eller dylikt
– Vi får ha spelat igenom spelen tidigare

Den som vinner får så klart den gigantiska äran, medan förloraren får göra något pinsamt. Vad är vi inte riktigt överens om ännu, men vi har småpratat om att knyta det an till Radio Speltorsk.

Såsom vi ligger till just nu leder jag med 4-3. Men det kommer säkert kunna vända snabbt. Må bästa man vinna käre Farbror Atlas. Må bästa man vinna.”

Så där har ni det. Mitt första mål blir att köra igenom Half-Life 2 – ett spel som är för fantastiskt för att fortfarande ligga oavklarat. Jag tjuvstartade redan igår, jag hoppas att jag lyckas ta mig igenom hela äventyret någon gång under veckan. När jag inte har tillräckligt med tid för att sitta framför tv´n så är det Loco Roco som gäller och det andra spelet jag satsar på att klara. Önska mig lycka till!

Om ni dessutom har någon idé om ett skoj straff till förloraren så är ni välkomna att dela med er. Som Gwellmyn redan nämnt så är vi inne på att använda Radio Speltorsk som straff-förmedling. Det kan bli lite smått pinsamt. 😉

Avklarat-listan

Jag förmodar att de som besöker den här bloggen från och till har lagt märke till min lilla lista till höger kallad – Avklarat 2008. I vilket fall så börjar den fyllas på med ett gäng spel som jag lyckats att ta mig igenom och om man inte tycker några av indiespelen riktigt hör hemma där så – fuck off! Det är min lista, okej?  😉

Jag har faktiskt ett par delmål med den där listan. För det första så hoppas jag att den inspirerar mig att ta mig igenom spel som ligger oavklarade trots fantastiska kvaliteér och för det andra, visa mig duktig inför er läsare. En lista med bara ett par ynka spel avklarade skulle kännas lite futtigt och det hela skulle bli lite pinsamt, men det har i alla fall börjat bra.

Som synes har det blivit ett par äldre spel i form av Castlevania: Symphony of the Night och Streets of Rage 2. Spel som jag längtat efter att få klara men försakat av olika anledningar. Det känns faktiskt bra att trevliga spel får upplevas från start till mål istället för att överges någonstans mitt i. Dessutom är känslan av att klara ett spel väldigt behaglig. Man känner sig duktig. Jag gillar att känna mig duktig.

Det finns dessutom några ”äldre” spel jag har tänkt att klara under 2008, Castlevania: SOTN var ett av dem. Metroid Prime 3: Corruption, Half-Life 2 och Mass Effect är några till som jag tycker är värda att spela igenom. Men förmodligen blir det helt andra spel som jag kommer att fastna för och lyckas varva. Men de nyss nämnda har första prioritet på grund av att de verkligen är skitbra spel allihop.

Så det är lite av tanken bakom listan. Sen vore det en skön bonus om jag lyckas klå Gwellmyn och hans lista över sina avklarade spel. 😉

Karoshi 2.0 släppt!

Yay!

Uppföljaren på det absolut roligaste indiespelet 2008 har dykt upp för hemtankning. Det är fortfarande den geniala idén – att begå självmord, för att ta sig vidare som är grundtanken med det hela och Karoshi 2.0 har dessutom tuffat till sig en aning om man jämför med originalet. Pusselmomenten är både klurigare och smartare än sist. De är framförallt helt jävla vrickade emellanåt. Bara postiva detaljer med andra ord.

Vad som är nytt i tvåan är en inbakad Level Editor, en medföljande speedrun på originalspelet, avsaknad av de störiga blodstänken vid sidorna samt valbar musik. Jag har inte kommit så långt men jag siktar på att ta mig igenom spelet ikväll. Förhoppningsvis bjuder uppföljaren också den på en totalt urflippad slutboss. 😀

Tanka hem här

Läs mer om spelet här

EDIT: Sådär. Då var det avklarat. Uppföljaren visade sig vara ännu bättre och sjukare än ettan. En del sanslösa lösningar på klurigheterna minst sagt. Det är kanske inte det bästa spelet jag spelat i år men definitivt det roligaste. Dessutom är den avslutande delen helt galen. Om du tyckte att originalet avslutades på ett udda sätt vänta tills du ser tvåans upplösning. 😀

Streets of Rage 2 – avklarat

Jag börjar bygga på min avklarat-lista en smula. Nu är det gamla hederliga gå-och-slå-liret Streets of Rage 2 dessutom avklarat. Jag hade helt glömt av att jag hade köpt det över Live Arcade en gång i tiden faktiskt. Småkul tidsfördriv. Jag spelade det en del på Mega Drive när det var färskt. Dessvärre har det tappat en hel del av charmen på äldre dar men det är blilligt och jag fick mig en trevligt nostalgisk spelsession i alla fall. Det är absolut inte att förakta.

Castlevania: SOTN – avklarat

Okej, jag fick inget grymt slut och jag skrapade inte ihop speciellt många utforskningsprocent men jag har åtminstone klarat spelet.

Det hela slutade lite abrupt då jag hade dålig koll på att det i själva verket var slutbossen jag hade spöat i samband med att eftertexterna plötsligt dök upp på skärmen. Jag ska försöka mig på att smiska hans stjärt på det ”rätta” sättet också hade jag tänkt.

I vilket fall och även om jag kanske inte sett allt spelet har att erbjuda så är Symphony of the Night överlägset det bästa spelet i serien och ett av de bästa spelen jag har spelat. Punkt slut.

Åter till vampyrborgen

Jag ska erkänna en sak för er. Jag har aldrig klarat Castlevania: Symphony of the Night. Pinsamt jag vet. Dessutom äger jag spelet till både Playstation och Xbox Live Arcade. Det är inte det att jag tycker spelet är dåligt, tvärtom, Symphony of the Night tillhör ett av de allra bästa spelen jag spelat och det överlägset bästa som släppts till XBLA-tjänsten.

Varför har jag inte klarat det då? Ingen aning faktiskt. Jag är i vissa avseenden uppenbarligen en underlig filur. Sen har jag ju dessutom klarat en uppsjö Castlevania-titlar till alla möjliga format och med tanke på att jag håller SOTN som det kanske bästa i serien så känns det hela än mer skumt. Men nog om mitt en gång i tiden idiotiska beslut att lägga ifrån mig handkontrollen, nu ligger den i näven igen och min Xbox 360 surrar för fullt. Jag är tillbaka i Draculas borg och spelet är lika skoningslöst bra som jag minns det.

Om man jämför SOTN med de senare årens efterapningar på konceptet i form av de många bärbara Castlevania-spel som producerats så är det framförallt svårighetsgraden som skiljer sig åt. Medan GBA- och DS-spelen nästan är lite väl simpla och korta så är både SOTN längre och rejält mycket svårare. Även om jag i många fall föredrar lite kortare spelupplevelser när det gäller mer actionbetonade spel så välkomnar jag alla timmar jag får bland blodtörstande zombies och ylande varulvar. SOTN är snuskigt bra helt enkelt.

Förmodligen dyker spelet upp på min ”Avklarat 2008”-lista här till höger inom en snar framtid om allt vill sig väl. För den här gången ska det gå.