Efter att ha sett det andra avsnittet är det mer och mer uppenbart att den senaste superhjälten på tv bär med sig ett tydligt budskap. Exemplen är många. Den supertuffa kvinnliga chefen orarerar om att kvinnor får kämpa dubbelt så hårt som män för att göra karriär. Servitrisen är förtjust över att hennes dotter numera har en kvinna att verkligen se upp till. Det senaste avsnittet avslutas faktiskt med att skurken får motta en rejäl pungspark av Karas kick-ass-syster och jag blir ständigt påmind om att kvinnor är lika bra som män. Till och med den supermäktiga ärkeondingen är en kvinna. Ovanligt!
Och jag älskar detta faktum. Det är mig veterligen första gången som kvinnorna på riktigt får ta plats i en superhjälteserie av det här slaget, samtidigt som de tröttsamma könsnormerna ständigt ifrågasätts och gör sig påminda. Bra och upplysande med tanke på den förmodade huvudsakliga målgruppen – ungdomar.
Det enda jag önskar är att serien slutar att ta upp och referera till den där andra supermänniskan. Utomjordingen från planeten Krypton, du vet. Stålmannen. Det känns som att Supergirl ständigt får stå i skuggan av sin mer kända kusin. Låt henne stå på egna ben och frigöra sig från den där andra snubben. VI VET ATT DE ÄR KUSINER VID DET HÄR LAGET! SLUTA TJATA, HALLÅ!!!
In other news. Om bara ett par veckor släpps Jessica Jones på Netflix. Två tv-premiärer med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen inom loppet av en månad. Nyp mig i armen.