Spelet är anpassat för att dra nytta av kontrollerna till Wii, men om man vill spela old school är det bara att vända på Wiimote och hålla den som om du spelar NES och boxas på det viset.
HURRA!!!
Med tanke på hur jävla sämst kontrollerna fungerade i Wii Sports boxning så blir jag överlycklig över detta beslut. Nästan ännu lyckligare blir jag över att Super Punch-Out släpps på Virtual Console nu på fredag. Jag har faktiskt aldrig klarat det spelet och eftersom min gamla SNES funnit en ny ägare sen länge får jag nu återigen chansen.
Punch-Out till Wii släpps i Sverige den 22:a maj och helt plötsligt bryr jag mig.
Punch-Out till Wii har numera ett existensberättigande.
Med taglinen ”Ett litet steg för oss, ett stort steg för Internet” sätter killarna bakom relativt nya Blog èm up tonen direkt. Men det tog ett litet tag innan den kaxiga attityden levererades i lika modiga texter. Nog för att det som publicerats på bloggen är både intressant och granskande men det är först med Öppet brev till Ulf Mossberg och svaret av densamme som gör bloggen till en absolut nödvändighet att följa och bokmärka hädanefter.
Killarna bakom det hela heter Michael Gill, Jimmy Håkansson och Carl-Johan Johansson. En samling med kändisklingande namn om man har någon som helst koll på spelbranschen. Jag har stora förhoppningar på Blog èm up och kommer att följa den med förstoringslupp även i fortsättningen. Keep it up grabbar! 🙂
Jag har av flera olika anledningar låtit Metal Gear Solid 4 ligga orört sen jag införskaffade mig min PS3. En av dem är att jag vill ha mycket tid över varje gång jag sätter mig med ett så komplext spel och den tiden har inte funnits. Den andra är alla simpla och lättillgängliga spelupplevelser jag matat mig själv med den senaste tiden. Jag har inte orkat ta tag i nåt så tungt som MGS 4. Vilket är beklagligt.
Nu när jag återigen tar vid där jag slutade så har jag bestämt mig för att jag är lite av en idiot som låtit det här ligga. Spelet är ju bannemig helt fantastiskt! Eller den interaktiva delen av spelet kanske egentligen inte är så förbannat bra men inramningen, handlingen och de suveräna mellansekvenserna är definitivt det. Man har verkligen tagit i så man skitit på sig och produktionsvärdet känns skyhögt på alla punkter. Det har inte kompromissats med någonting.
Men allt det här visste ni redan. Det här är sjukt teh old för alla er som redan spelat och upplevt Metal Gear Solid 4. Men kraftigt försenad infinner jag mig så slutligen i ledet reserverad för alla dem som är smått förälskade i den mustachprydde machogubben och det sista kapitlet om hans liv som spelkaraktär.
I tisdags var det då dags för spelträff i Stockholm där jag för första gången, öga mot öga, äntligen skulle komma få träffa några av de människor jag endast samtalat med över teh intrewebz tidigare.
Det hela kändes smått bisarrt till en början. Sebbe och jag hade bestämt oss för att träffas lite innan den tilltänkta tiden och kände knappt igen varann när vi slutligen sågs. Aningen fundersamma stod vi länge och glodde på varandra innan vi insåg vilka vi var för några. Ett skumt ögonblick minst sagt.
Som förväntat visade sig Sebastian vara en grymt skön kille och tydligen har han dessutom lika sopigt lokalsinne som mig. Det tog oss drygt fyrtiofem minuter att finna stället vi hade planerat att träffas på. Efter ett tag strömmade resten av gänget in. Alla visade sig vara härliga människor och jag är förmodligen inte ensam om att tycka att kvällen var väldigt trevlig.
Från vänster: Marcos, Boel, Tobias, Sebastian och Angelica.
Och för att sätta etikett på de medverkande: Pricerunner-Marcos, Paradox-Boel, Spelklassiker-Tobias, Radio Speltorsk-Sebbe och Xboxflickan-Angelica.
Vi passade även på att spela in lite låtönskningar med min rätt usla mp3-spelare på Tobias och Spelklassikers begäran. Om det hamnar i nyss nämnda podcast eller i Radio Speltorsk återstår att se. Kul var det i alla fall och jag hoppas vi ses om en vecka igen när jag gör återbesök i Stockholm och tittar in på Dataspelsgalan.
I morgon bär det av till huvudstaden och kurs för jobbets räkning. Jag är inte så förtjust i att åka tåg eller att bo på hotell men brukar vanligtvis hinna klämma in en visit hos min bror i Haninge vilket alltid är trevligt. Men den här gången blir det mer än så.
På tisdagskvällen kommer jag äntligen träffa en stor del av gänget jag snackar med dagligen över internet men aldrig har träffat på riktigt. Att det blir första gången jag träffar Sebbe känns nästan lite lustigt med tanke på att vi spelat in Radio Speltorsk och Nertankat ihop i över ett och ett halvt år. Ska bli väldigt spännande. Räkna med bilder från träffen i slutet på veckan.
Om ni lyssnat på det senaste avsnittet av Radio Speltorsk känner ni redan till historien. Om inte så för att dra den kort – min DS började krångla genom att titt som tätt stänga av sig själv och eftersom jag var helt inne i spelandet av underbara The Minish Cap så räddade jag kvickt situationen genom att ropa hem en Gameboy Micro på Tradera.
Igår dök den så äntligen upp.
Jag har ägt en del maskiner med tilläggsprefixet Advance tidigare. Två stycken vanliga GBA, en lila och en genomskinlig lila, tre stycken GBA SP, två svarta och en röd. Jag har dessutom ägt fyra stycken DS så det är lite ironiskt att jag helt plötsligt inte hade en enda maskin till hands.
Men åter till min nyinförskaffade hårdvara. Allt är inte frid och fröjd även om jag gillar min Micro. För det första finns det bara en högtalare på systemet. Inte hela världen kan tyckas. Men med tanke på att jag lägger tummen över den från och till, vilket ständigt påverkar ljudvolymen så känns det som ett minst sagt korkat designbeslut av Nintendo. Nu spelar jag förvisso mest med hörlurar inkopplade så jag överlever, vilket får mig att tänka på ett kanske ännu mer idiotiskt designbeslut när det gäller mina tidigare SP-konsoler. Nämligen det faktum att man fick köpa till en hörlursadapter till dessa maskiner. Det slipper man åtminstone nu till Micro.
Skärmen är mindre men bättre än de ursprungliga versionerna av SP då den har riktig bakgrundsbelysning och precis samma mängd pixlar trots mindre format. Dessutom lyser START och SELECT lite fräckt när man sätter på maskinen. Tufft som attan. Men den främsta styrkan med Micro och mitt främsta köpargument är dess storlek.
Att Microsofts onlinetjänst på konsolmarknaden länge legat i framkant har väl knappast undgått någon men jag tycker mig ana ett litet tronskifte åtminstone när det gäller de nedladdningsbara speltjänsterna i början av det här året. Med spel som Flower, Noby Noby Boy (släpps idag) och kommande Trine samt Fat Princess känns det som PSN äntligen börjar få en stabil bas med exklusiva spel. Och i ärlighetens namn var avslutningen på 2008 inte så pjåkig den heller. Både WipeOut HD och Crash Commando visade sig till exempel vara riktiga höjdare men överskuggas ändå av Microsofts envetna matande.
Jag tycker mig finna vissa problem med hur Xbox Live Arcade fungerar för tillfället. Att lansera minst ett spel per vecka kan tyckas ambitiöst men med facit i hand skulle man kunna stryka åtminstone hälften av spelen som släppts till tjänsten och ändå leva med ett gäng mediokra titlar. När jag börjar gräva i Playstation Networks spelbibliotek ser det lite annorlunda ut. Visst, det finns en del skräp här också men kvalitén är ändå märkbart högre.
Flower visar upp sig i all sin prakt.
Det experimenteras dessutom mer på Sonys tjänst. Titlar som Echocrome, Pixeljunk Eden, Flow, Noby Noby Boy, Linger in Shadows och Flower lämpar sig väldigt bra som nedladdningsbara upplevelsespel. Något vi förmodligen aldrig skulle få se släppas på en fysisk skiva och aldrig ens få uppleva om det inte vore för dessa tjänster. Mycket av det jag gillar med den här typen av distribution är att man har möjlighet att uppleva nåt nytt, fräscht eller annorlunda. Behöver det vara ett fantastiskt spel? Egentligen inte.
Jag säger inte att man ska slopa alla spel som inte är annorlunda men att släppa ”light”-spel av existerande retailspel känns som en dålig kompromiss åtminstone jag klarar mig utan.
Och var kommer WiiWare in i allt detta undrar du? Ja, ingenstans är mitt svar. Nä, skämt åsido. Det känns fortfarande som Nintendos nedladdningsplattform bara ligger och bubblar. Den vill aldrig komma igång på riktigt. Nog för att det finns ett par bra spel till tjänsten men eftersom 99% av allt som släppts stinker gammal svettig socka så är det knappt att jag orkar bry mig längre. Det andra grova felet är dessutom Wii´s futtiga lagringskapacitet. Men allt det där är ett faktum sen länge.
Noby Noby Boy - bland det underligaste spelvärlden sett?
Det ska tilläggas att när det gäller återlanseringar så kickar Wii motsåndarnas stjärtar röda. Virtual Console är och förblir ett genidrag. Classic Controller sitter som en smäck i näven och lyckas faktiskt med bedriften att hantera de flesta spelen på ett ypperligt sätt. Det finns ett par vettiga Xbox Originals- och PS1-spel till konkurrenternas plattformar men kan inte mäta sig med Nintendos dito.
Men för att återgå till min inledning och knyta ihop säcken lite grann. Jag älskar verkligen den här typen av distribution och de tjänster detta innefattar. Men det finns fortfarande saker att jobba på. Hos Microsoft vill jag se mindre kvantité och mer kvalité. När det gäller Sony vill jag ha mer av allt egentligen. De börjar hitta en formula som fungerar men det finns mer att önska kring vissa onlineimpenteringar i spelen till exempel. Nintendo gör det mesta fel när det gäller onlinestöd fortfarande. Ett hopplöst fall på den punkten tyvärr. Men Virtual Console is teh shit.
Här sitter jag precis och skäller på mig själv för att jag låtit bloggen gå på sparlåga både när det gäller kvalité och vad gäller uppdateringsfrekvensen under en längre period. Men uppenbarligen gillar någon trots allt det jag gör och för det är jag superglad. Fullständigt otippat verkligen.
… utvecklade Blizzard ett cinematiskt peka-klicka-äventyr som gick under namnet Warcraft Adventures: Lord of the Clans. Spelet var från början tänkt att släppas 1997 till PC och Mac men efter att först ha blivit framskjutet lades det senare istället ner helt och hållet.
Jag var en av dom som verkligen såg fram emot den här titeln och blev snuskigt besviken när titeln konstaterades nedlagd. Det finns många spekulationer kring varför spelet slopades. En av dom var att Grim Fandango utvecklades under samma period. Med tanke på att 2D-spelen var ett utdöende släkte och sakta men säkert övergavs för den stundande 3D-revolutionen så ansågs Warcraft Adventures rejält daterat bredvid Lucas Arts storsatsning.
För övrigt var hela äventyrsgenren som vi minns den på dekis vid det här laget och folk började intressera sig mer för andra typer av spel. Det finns i vilket fall många olika faktorer som kan ha påverkat Blizzards beslut. Enligt dom själva berodde det på att spelet höll på att bli för traditionellt. Det spelades och såg ut som alla andra spel i genren vilket kändes förlegat. Tre år tidigare hade det säkerligen betraktas som ett mästerverk men vid den här tidpunkten dög det inte helt enkelt.
Däremot släpptes åtminstone novellen som spelet skulle vara baserat på. Lord of the Clans släpptes 2001 och skrevs av Christie Golden som tidigare även skrivet flera noveller baserat på Star Trek. Lord of the Clans är den andra boken som handlar om Warcraft-universumet.
I vilket fall är det sorgligt att en potentiell peka-klicka-klassiker lades ner vare sig spelet låg rätt i tiden eller inte. Beslutet som Blizzard fattade var säkert rätt marknadsmässigt men med tanke på hur långt spelet hunnit i utvecklingen samt hur bra det verkade bli så hade jag hoppats att få lägga vantarna på det när det begav sig.
Ett bra spel är ett bra spel oavsett när det släpps. Så borde det vara.
Spana in filmerna från spelet och misströsta:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=iOS3poECd3I&feature=related]
Gameplay från spelet med jobbig tysk som tjatar.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=gslAG2OEO1c&feature=related]
Trailer för spelet.
