Med De förjagade har Mikael Strömberg klivit ur sin bekvämlighetszon. Hotbilden kommer inte från några vättar, varulvar eller annat oknytt den här gången. Boken utspelar sig under vintern 1917 där ett band med svenska soldater får i uppdrag att överlämna hemliga varor till ryssarna vid en utpost i Norrbotten, nära gränsen till Finland. Men när de kommer fram till lägret finner de spår av strid. Utposten har blivit attackerad och uppdraget tar ny form. Nu gäller det bara att överleva.
De förjagade bär färre skräckelement än Strömbergs tidigare romaner. Det finns ett okänt hot i berättelsen, men ett otippat sådant. Jag blev faktiskt rejält överraskad när avslöjandet dök upp en bit in i boken. Sedan är jag alltid förtjust i berättelser om grupper som utsätts för stora påfrestningar på en isolerad plats. Men i alla sådana scenarion är det viktigt att karaktärerna känns trovärdiga och jag tycker Strömberg har lyckats bra på den punkten. När medlemmarna i gruppen vänder sig mot varann är det som mest nervkittlande och motiveringarna till varför känns övertygande.
Som hantverk betraktat är det här förmodligen Strömbergs bästa hittills. Boken är stilsäkert skriven och dialogen känns så där torftig som jag kan tänka mig att det lät under den här perioden. Likaså vad gäller militärjargongen. Berättelsen har ett budskap om medmänsklighet och även om jag är aningen besviken på att de övernaturliga inslagen och skräcken fått ta ett steg tillbaka bjuder De förjagade på riktigt bra spänning rakt igenom.
Får ju väldiga vibbar av historien om Djatlov-passet så det här låter ju inte alls tokigt. Om han är lite utanför sin comfort zone så kan väl jag också gå ur den. Ska kolla upp den här!
Ja, det finns en del likheter. Det är definitivt en expedition som går väldigt fel i båda fallen och de utspelar sig i ett kyligt vinterlandskap. Diggar verkligen kalla, jävliga scenarion som ytterligare ett spänningsmoment.
Har precis lyssnat igenom den på Storytel. Inte helt bekväm med uppläsaren men konstaterar att Strömberg skriver mycket bra och blir sugen på mer. Det jag saknade var en tydligare protagonist. Nu hoppas det väldigt mycket mellan perspektiven och jg blandar ihop karaktärerna, men det kan vara ljudboksformatets fel för jag tenderar att pyssla med saker medan jag lyssnar. Riktigt häftig vinterkrigskänsla i boken och kul twist på storyn.
Det där är exakt varför jag har så svårt för ljudböcker – jag klarar inte av att ge dem full uppmärksamhet utan håller ofta på med nåt annat. Det behöver inte vara nåt jättekomplicerat, men tillräckligt för att den där sista nödvändiga koncentrationen uteblir, och då tappar jag för mycket.