Ännu en gammal trotjänare kastar in handduken. Continuum fick fyra säsonger, alla fyra med olika ansikten, men nu är det över. Tyvärr är inte den fjärde och sista säsongen den bästa, men ändå en värdig avslutning som paradoxalt nog inte kändes korthuggen och stressad trots det förkortade spelrummet på endast sex avsnitt. Snarare tvärtom. Första avsnittet etablerade säsongens plot, medan efterföljande fyra mest trampade vatten med några karaktärsavlivningar som undantag, innan allt ställdes på sin spets i den stora finalen.
Spoilers ahead! Läs vidare på egen risk.
Kieras kamp för att få återse sin familj och ta sig tillbaka till sin tidslinje var säsongens huvudfokus. Och det är också mitt problem med den avslutande säsongen. Det finns några intressanta sidospår men ingenting utvecklades till någonting som påverkade utgången på ett omvälvande sätt. Hur det hela slutligen löste sig kändes för enkelt, för förutsägbart. Jag räknade med några ordentliga mindfucks på vägen och några spektakulära paradoxer som kastade omkull förutsättningarna, men här spelade seriens manusförfattare på tok för safe. Det kändes som det förminskade avsnittsantalet gjorde kreatörerna försiktiga. Kanske i ett försök att hålla det på en hanterbar nivå med så få lösa trådar som möjligt. Det som i mitt tycke var seriens stora behållning innan säsong fyra. Ett virrvarv av tidsreseparadoxer och flummeri. Å andra sidan gör det säsong fyra till den tajtaste, men kanske också till den tråkigaste.
Avslutningen kändes först som lite väl mycket gulligull när Kiera äntligen får återse sin son Sam i framtiden, men det fick snart en besk eftersmak då det visade sig att det faktiskt trots allt inte var hennes tidslinje. Hon har återigen hamnat på en plats och period där hon är vilsen och ensam. Hon räddar allt och alla men kammar ändå inte hem priset som hon har längtat efter sedan avsnitt ett av serien. Den ultimata uppoffringen. På det stora hela en bra upplösning men ändå inte den där riktiga fullträffen. Likaså vad gäller Kellogs öde. Att Alex hade mekat med tidsresebollen var givet, det anade jag redan några avsnitt innan, men det var en bra twist ändå, jag bara önskar att regin och klippningen i den scenen varit mer ambitiös. Och var hamnade han egentligen? Jag antar att det skulle föreställa en tidsperiod för väldigt länge sedan.
Med det sagt var det ändå en fröjd att följa spektaklet. Serien var aldrig i närheten av att vara världsbäst men den gick aldrig ner sig och höll en bra lägstanivå i fyra underhållande säsonger. Tidsreseaspekten var det stora dragplåstret för mig, men Kieras framtidsprylar uppskattades också och kemin mellan henne och Alex var en annan faktor. Jag tilltalades också av gråskalan. Det var länge oklart vem som egentligen var ond eller god. Jag tycker manusförfattarna dribblade bort den aspekten lite efter säsong två tyvärr.
På många sätt påminner den om en annan favorit. Jag har redan tidigare jämför serien med Fringe och även om de skiljer sig på ett flertal punkter finns det mycket i uppbyggnaden som liknar varandra. Det inledande veckans fall-upplägget i första säsongen med en underliggande röd tråd, invecklade tidsreseplots och en story arc som växer sig större och större för varje säsong, samtidigt som säsongerna ändå skiljer sig åt. De har mycket gemensamt, är båda sevärda och borde tilltala science fiction-törstande tv-tittare.
Så tack och hej till ännu en serie som legat mig varmt om hjärtat. Nu är det bara att vänta på en ny serie att fylla tomrummet med. Jag behöver alltid minst en tv-serie om tidsresor i min tv-tablå.
Alla fyra säsonger av Continuum finns tillgängliga på HBO Nordic.