Jag hade stora förväntningar på Turbo Kid. Förväntningar jag redan på förhand visste var orättvisa och orimliga. Turbo Kid är trots allt en lågbudgetfilm som spelats in för en spottstyver. Men wow. Jag hade extremt roligt när jag såg filmen. Det verkligen skiner igenom hur mycket passion och engagemang som ligger bakom. Den har hjärta och charm i överflöd. Doppat i några liter smält ost. Och för att inte tala om blod.
För Turbo Kid är en 80-talspastisch med allt vad det innebär. Ostiga oneliners, galna mängder gore, och den flörtar rejält med Mad Max, men blandar också in tv-spelsestetik i mixen. Jag får ganska stora Mega Man-vibbar av huvudpersonen som spelas av, för mig helt okända, Munro Chambers. Han gör ett skapligt jobb men starkaste lysande stjärnan är utan tvekan Laurence Leoboeuf som är galet energisk i rollen som ”Apple”, hon har en magnetisk utstrålning. Största namnet på rollistan är Michael Ironside som rattar klassisk enögd superskurk. Han agerar i vanlig ordning med pondus och gör det riktigt bra.
Men det är inte en perfekt filmskapelse, det finns små skavanker här och där men inget som förtar helhetsupplevelsen. Det har såklart att göra med att det inte är ett filmprojekt med en massiv budget. Vissa scener känns lite ofärdiga och även om jag älskar den syntiga retromusiken tar den över lite väl mycket emellanåt.
På Twitter skrev jag så här efter att ha sett filmen: ”Turbo Kid var ett kärleksbrev till min uppväxt. Mad Max på BMX och splatter. Fet tumme upp.”
Jag tycker det sammanfattar Turbo Kid rätt bra. Det är en nostalgisk fullträff och en film gjord med stora mängder kärlek. Den är fånig och överdriven, men alltid med glimten i ögat. En hyllning till allt jag älskar med 80-talet och ett finfint hantverk.