Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.
När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.
– – –
Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.
Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.
Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.
Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris
”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”
Superproduktiva författaren KG Johansson har skrivit en ny skräckroman. Med vetskapen om att 
För cirka 23 år sedan spelade jag rollspelet Mutant senast. En av få gånger. Att läsa Anders Fagers novellsamling är precis som jag fantiserar om att världen upplevdes där och då. Trots att Kaknäs sista bands texter är baserade på den nyare upplagan, 
Superhjälteboomen har överlevt länge nu och verkar inte bedarra inom det närmaste. Personligen kan jag inte få nog av fenomenet vare det rör sig om filmer, tv-serier eller det ursprungliga serietidningsformatet. Men Swedish Zombies antologi rymmer inga trikåklädda hurtbullar, som samlingens namn antyder är det mörka och dystra skildringar vi får ta del av här. Superhjältarna i boken är oftast komplexa karaktärer som bär på en plågad själ eller dunkelt förflutet. 
Christina Nordlanders Den grå eminensen är en kort novellsamling som är svår att placera. Det rör sig inte om renodlad skräck eller fantasy och det är klurigt att som läsare sätta en etikett. Frågan är om det är nödvändigt. Vi säger så här. Det här är en novellsamling med vissa oförklarliga inslag. Punkt.
Mårten, Lena och dottern Elsa åker till det lantliga och ensligt belägna semesterhuset under julen. Lena har nyligen varit med om en bilolycka och hamnat i ett komalikt tillstånd men har fått permission från sjukhuset för att kunna fira jul med familjen. När de kommer fram till huset verkar inte allt stå rätt till och när de dessutom någon dag senare får påhälsning av en underlig främling blir deras tillvaro snart både obehaglig och skrämmande.
Den svenska fantastiklitteraturen har aldrig mått bättre, och det är inte längre bara de små nischade förlagen som publicerar verken, glädjande nog. Den blågula fantastiken tar plats oavsett vart man vänder blicken. Vattnet drar av Madeleine Bäck håller den pågående trenden vid liv.