Trots att jag tokdiggade Fahrenheit så spelade jag aldrig längre än ett par timmar när det begav sig. Varför jag la ifrån mig kontrollen och aldrig plockade upp den igen vet jag inte. Men vad som står klart idag när jag drygt två år senare startar en ny sparfil och återigen ikläder mig rollen som den förvirrade Lucas Kane och poliserna som jagar honom så inser jag att jag varit rejält puckad. Det här är fortfarande så bra som jag minns det. Fahrenheit är verkligen ett bevis på att man fortfarande kan skapa innovativa äventyrsspel.

Quantic Dream behärskar sannerligen historieberättandet och handlingen känns väldigt genomarbetad och spännande. Musiken är dessutom bland det pampigaste jag hört. Skulle inte ens skämmas för sig om den ackompanjerat en fet hollywoodrulle. Grafiken har inte åldrats med samma värdighet. Den var väl egentligen inte ens snygg när spelet var nytt utan rätt stel och trist.  Men den funkar och stämningen, ljudet och handlingen tillsammans förlåter Fahrenheits yttre en smula.

Kontrollen är för övrigt ett kapitel för sig. Alla vanliga handlingar styrs med styrspakarna och även dialogerna bestäms genom att vicka styrspaken åt olika håll. Men har dessutom bara ett par sekunder på sig att välja svarsalternativ vid dialogmomenten så det gäller att tänka snabbt. Fel svar kan få oanade konsekvenser. Man bjuds också på ett Shenmue-liknande grepp när det gäller vissa actionsekvenser. Här gäller det att styra spakarna åt rätt håll i rätt ögonblick. Ger lite nerv till spelets i övrigt rätt stillsamma tempo. Axelknapparna används också vid vissa actionsegment. Genom att toktrycka på vänster och höger axelknapp så utför man olika former av handlingar. Känns kanske inte lika bra avvägt som övriga kontrollformer men det funkar helt okej.

Jag har visserligen hört att spelet tappar en hel del mot slutet men de första timmarna är ärligt talat bland det bästa jag upplevt i spelväg. Att jag kunnat hålla mig tills nu tyder på grava hjärnskador eller nåt. Jag lär återkomma med mer intryck när spelet är avklarat.

Från Gameplayer.se: ”Eftersom PSP-spelet Patapon verkar vara ett så pass annorlunda och kreativt spel, vill Sony inte att någon skall gå miste om att spela det. Så för att göra det tillgängligt till så många som möjligt kommer Sony att sälja spelet för 19.99 dollar. Alltså runt ynka 140 kronor!”

”Efter att ha pratat med Nordisk Film, PlayStations svenska distributör, har vi fått veta att Patapon av olika skäl inte kommer att släppas i Sverige. Spelet kommer fortfarande att släppas i andra europeiska länder, men alltså inte här.”

För mig är det här skitsamma då jag alltid importerar mina bärbara spel men för alla som inte har mina ”skillz” så lär man med all sannolikhet gå miste om ett jävligt bra och unikt spel. Det gör mig lite smått förbannad faktiskt. Jag vet inte om det är Nordisk Film eller Sony själva som är puckade men det är trist när spel som är annorlunda ratas på grund utav just det faktumet.

Sedan går ju inte det hela ihop riktigt här. Sony vill alltså att man inte ska missa spelet och sänker priset medan de dessutom skiter i att släppa det här överhuvudtaget?! Det låter lite skumt. Jag tror snarare det är så att Sony är rädda för att spelets målgrupp är för smal och hoppas därför på att en prissänkning genererar mer försäljning. Sen vet jag inte hur försäljningstatistiken ser ut när det gäller sålda PSP-spel i Sverige men förmodligen toppar knappast spel som Loco Roco, Crush, Me & My Katamari eller nåt annat lite mer udda spel den listan.

Jag förbokade i alla fall mitt exemplar idag. Om du inte vill missa det här spelet så råder jag dig till att göra detsamma. Det kostar dessutom inte mer än 200:- inklusive frakt.

Zack & Wiki är precis den sortens spel jag längtat efter att få spela på min Wii. Det är lite av maskinens motsvarighet till det underskattade Another Code till DS och i mina ögon det enda tredjepartsutvecklade spelet som verkligen utnyttjar kontrollen på ett innovativt sätt. Och det viktigaste. Det gör det jävligt bra dessutom.

Även om upplägget påminner om ett traditionellt peka-klicka-äventyr så är ändå det här nåt helt annat. Dialogerna är långt ifrån lika komplexa som de brukar och handlingen känns än så länge rätt förutsägbar och osammanhängande. Allt krut har istället lagts på pusselmomenten och användandet av Wiimoten. Gillade man dessutom grafiken i The Wind Waker lär man älska det här. Det är stundtals till och med snäppet vassare.

Lägger man till den mysiga stämningen, de charmiga karaktärerna (jag är väldigt förtjust i den flygande propellerapan tex) och många klurigheter så får man en slutprodukt som kan rätta sig in i ledet av riktiga kanontitlar till Wii. Det enda som stör mig är det faktum att man kan döden dö i spelet. Det känns lite opassande i den här sortens spel. Men i övrigt är det ett suveränt litet äventyr alla Wii-ägare bör testat.

Med den numera RLOD-drabbade krysslådan så är det istället Wii som får stå som ensam härskare under tv´n under en tid framöver. Och eftersom jag tidigare funderat på att skaffa mig Mario & Sonic´s Track & Field-ripoff så behövde jag inte fundera längre.

Faktum är att jag blev lite överraskad hur bra spelet ändå var. Efter att ha läst många negativa recensioner så var jag rätt säker på att det inte skulle vara i närheten av de senare årens så kallade ”friidrottspel”. Men det här är ju snarare motsatsen. Det är riktigt bra genomfört och att vifta med kontrollen istället för att hamra på knappar gör det ju bara ännu roligare.

Dessutom är ju karaktärsgalleriet långt mer färgsprakande än vad man är van vid när det gäller spel av den här typen. För visst är väl Eggman eller Luigi skojigare att spela med än en trist random polygongubbe? Sen är jag förtjust i att man även har inkluderat Mii-karaktärer i spelet. Jag gillar min lilla Mii-filur.

Visserligen är väl inte grenarna optimalt balanserade alla gånger, och visst, en del av dem är inte ens roliga att spela. Men det är å andra sidan en imponerande mängd moment man lyckats klämma in och om man inte vill spela de grenar man tycker är tråkiga är det ju faktiskt bara att ge fan i dom.

Med ett par kompisar, ett knippe Wiimotes och nunchucks och kanske ett par öl som extra sällskap så lär Mario & Sonic at the Olympic Games vara ett alldeles förträffligt tidsfördriv för dom flesta.