Etikett: Följetång

 

#1 – Super Mario Galaxy

Det bästa tredimensionella plattformsspelet någonsin.

Betyg:

 

#2 – The Legend of Zelda: Twilight Princess

Säg vad ni vill men Twilight Princess ÄR bättre än Ocarina of Time.

Links 3D-debut har av oförklarliga skäl lindats in i nåt nostalgiskt oförstörbart paket som orubbat står kvar som seriens höjdpunkt för många spelare världen över. Men i själva verket har det redan överträffats av The Wind Waker och nu dessutom med råge av Twilight Princess.

Twilight Princess är snyggare, mäktigare, pampigare, smartare, fantasifullare och större än Ocarina of Time någonsin var.

Så det så.

Betyg:

 

Utvecklare: Sonic Team

Format: 32X

Release: 1995

Genre: Plattform

Anledning till att jag missade det här:

Det kom till 32X för bövelen! Var det ens någon som köpte det tillbehöret?!

Knuckles’ Chaotix på Wikipedia

#3 – Metroid Prime 3: Corruption

Atmosfärmässigt har alltid Metroid-spelen i min mening varit helt överlägsna allt annat och trots att det startar lite knackigt i del tre så rättar det till sig allt eftersom. Miljöerna och ljudbilden skapar en unik känsla som känns lite spöklig men framförallt episk och pampig.

Den grafiska designen är också den något utöver det vanliga och om man inte baxnar när man för första gången beträder Elysias svävande elektriskt pulserande plattformar så är man konstig. Framförallt estetiskt sett så är det på vissa ställen vansinnigt snyggt och även om det förekommer lite opolerade texturer här och där så råder det ingen tvekan om att det inte är ett spel från förra genarationen det rör sig om.

Sen har vi kontrollen. Det vill säga det som verkligen sticker ut och gör det tredje spelet snäppet vassare än de tidigare två. Den känns allt annat än gimmickartad och inlevelsen är total när jag drar i spakar, rycker bort sköldar eller skjuter rymdpirater åt helvete. Wiimote + FPS = <3

Men trots att Retro Studios gör det mesta rätt i Corruption så blir det ingen fullpoängare. Precis som i de tidigare spelen så blir det en aning överdrivet med den obligatoriska backtrackingen som genomsyrar de sista timmarna av spelet. Jag gillade det inte ens i ettan. Dessutom kändes inte den inledande timman speciellt upphetsande. Men utöver det så är det nästintill perfekt. En magnifik final på en fantastisk spelserie.

Betyg:

 

#4 – Resident Evil 4: Wii Edition

Resident Evil 4 var redan snuskigt bra när det först släpptes till Gamecube.

Det blev ännu bättre när det senare gjorde entre till Playstation 2.

Och nu när det slutligen dessutom anlänt till Wii så kan det knappast bli bättre.

Betyg:

 

#5 – Super Paper Mario

I dag är jag lat. Den här texten är bortsett från ett par små justeringar identisk med ett tidigare inlägg här på bloggen.

Super Paper Mario är ett spel som verkligen passade mig som handen i handsken från första sekunden jag kastade mig in bland de papperstunna miljöerna. Den retronostalgiska grafiken och den smått bizarra framtoningen fick mig att smälta redan då de första skärmdumparna visades från spelet och det ser fanimej ännu bättre ut nu efter att ha upplevt den i verkligheten. Det ser så krispigt och fräscht ut att jag nästan vill ta en tugga av tv:n.

Dessutom är storyn bättre än man först kunde ana. Här döljer det sig lite djupare intriger än vad man är van vid i svampriket även om den till en början kan te sig en aning banal och standardiserad. Rollspel och plattformshoppande funkar suveränt ihop men dialogerna är verkligen grädden på moset. Den är vid ett par tillfällen i ärlighetens namn smått genialisk och jag kommer på mig själv med att sitta och fnissa upprepade gånger i soffan.

Frågan är hur länge man får vänta på att ett såhär utflippat och fullkomligt bedårande spel släpps igen? Super Paper Marios sanslöst skruvade ihopkok av genres är smått unikt för ett spel idag. Det tar det bästa av det jag gillar mest i spelväg och gör det till något självklart.

Betyg:

 

#6 – Wii Sports

Av alla de spel som släppts och införskaffats till Wii så är det nog Wii Sports som jag lagt ner mest timmar på. Det är simpelt, beroendeframkallande och inbjuder alla till att spela. Seriösa tv-spelare utgör knappast merparten av min kompiskrets men vem som helst kan ha kul med Wii Sports. Det är det som gör det så förbannat bra.

Sen är det ju dessutom ett stort plus att det hela är genomfört på ett exemplariskt sätt. Synd att inte fler utvecklare lyckas lika bra med implanteringen av den rörelsekänsliga kontrollen i sina spel. I Wii Sports är den perfekt kalibrerad och så fort man fått grepp om den så inser man att det finns ett större djup i kontrollen än vad man först trodde.

Det jag vill se i en framtida uppföljare är fler spellägen. Wii Sports lider som många andra spel på den här listan av bristen på innehåll. Dessutom funkar inte alla sporter lika bra som mina favoriter; Tennis, Bowling och Golf gör. Men det går ju faktiskt utmärkt att bortse från dem i så fall.

Betyg:

 

#7 – Wario Ware: Smooth Moves

Du kan spela Wario Ware: Smooth Moves på två olika sätt. Det oengagerade och tråkiga viset där inlevelsen är noll. Eller på det skojiga viset. Det vill säga tvärtom. Mycket av charmen med Wii-versionen går förlorad om du inte verkligen går in för att spela minispelen på det sätt du blir instruerad att göra.

För Smooth Moves handlar verkligen om att leva sig in i spelet. Det är okej att känna sig fånig när man låter Wiimoten agera snabel och du blir utskrattad av polarna bredvid. För det blir så sjukt mycket roligare då. Dessutom är det här till skillnad från tidigare Wario Ware-spel fantastiskt roligt att spela i multiplayer.

Dartkastningen blev snabbt en favorit här hemma så fort någon kompis var förbi och ville man ha sig ett rejält asgarv så var det bara att köra igång det störtsköna “Bungee Buddies”. Ett minispel där samarbetsförmåga och hoppande verkligen sätts på prov. Det resulterar dessutom alltid i rejäla skrattsalvor och är en suverän isbrytare på förfesten.

Smooth Moves är en fartfylld orgie i minispel och är hur kul som helst men med samma problem som föregångarna. Nämligen innehållet. Singleplayerdelen är avverkad på bara ett par timmar vilket känns lite snöpligt och även om jakten på poäng är ett kul tidsfördriv så hungrar man efter mer.

Betyg:

 

#8 – Excite Truck

Arkadracing med en grym fartkänsla är en beskrivning som funkar rätt så bra. Den rörelsekänsliga styrningen passar perfekt och med från föregångaren; Excite Bike följer givetvis Turboboosten. Denna lilla funktion är verkligen A och O i Excite Truck. Att hela tiden variera mellan turbofart och snigelfart är något man snabbt får lära sig men precis som från förr gäller det att se upp så att man inte överhettar sitt fordon.

Något som dessutom är riktigt bra med spelet är stjärnbelöningssystemet. Likt Burnout-spelen så uppmanas man att köra så snyggt som möjligt och varvtiderna värderas inte på samma sätt som i många andra racingspel. Här gäller det att köra så våghalsigt man bara kan istället. Perfekt avvägda hopp, klockrena landningar eller undvika att kolidera med träd med snygga manövrar är det som gäller i Excite Truck.

Men även solen har sina fläckar. I Excite Trucks fall är det den vidriga musiken. Maken till pissljummen tråkrock i ett spel har jag inte stött på. Som tur är kan man stänga av musiken eller helt enkelt ladda ett SD-minne med sina egna favoritlåtar och använda sig av i spelet. Dessutom saknas det djup. Ett mer omfattande karriärläge eller liknande hade inte skadat.

Betyg:

I samma artikelserie:
Bubblare och introduktion
#10 – Sonic and the Secret Rings