#5 – Super Paper Mario
I dag är jag lat. Den här texten är bortsett från ett par små justeringar identisk med ett tidigare inlägg här på bloggen.
Super Paper Mario är ett spel som verkligen passade mig som handen i handsken från första sekunden jag kastade mig in bland de papperstunna miljöerna. Den retronostalgiska grafiken och den smått bizarra framtoningen fick mig att smälta redan då de första skärmdumparna visades från spelet och det ser fanimej ännu bättre ut nu efter att ha upplevt den i verkligheten. Det ser så krispigt och fräscht ut att jag nästan vill ta en tugga av tv:n.
Dessutom är storyn bättre än man först kunde ana. Här döljer det sig lite djupare intriger än vad man är van vid i svampriket även om den till en början kan te sig en aning banal och standardiserad. Rollspel och plattformshoppande funkar suveränt ihop men dialogerna är verkligen grädden på moset. Den är vid ett par tillfällen i ärlighetens namn smått genialisk och jag kommer på mig själv med att sitta och fnissa upprepade gånger i soffan.
Frågan är hur länge man får vänta på att ett såhär utflippat och fullkomligt bedårande spel släpps igen? Super Paper Marios sanslöst skruvade ihopkok av genres är smått unikt för ett spel idag. Det tar det bästa av det jag gillar mest i spelväg och gör det till något självklart.
Betyg:
