#3 – Metroid Prime 3: Corruption
Atmosfärmässigt har alltid Metroid-spelen i min mening varit helt överlägsna allt annat och trots att det startar lite knackigt i del tre så rättar det till sig allt eftersom. Miljöerna och ljudbilden skapar en unik känsla som känns lite spöklig men framförallt episk och pampig.
Den grafiska designen är också den något utöver det vanliga och om man inte baxnar när man för första gången beträder Elysias svävande elektriskt pulserande plattformar så är man konstig. Framförallt estetiskt sett så är det på vissa ställen vansinnigt snyggt och även om det förekommer lite opolerade texturer här och där så råder det ingen tvekan om att det inte är ett spel från förra genarationen det rör sig om.
Sen har vi kontrollen. Det vill säga det som verkligen sticker ut och gör det tredje spelet snäppet vassare än de tidigare två. Den känns allt annat än gimmickartad och inlevelsen är total när jag drar i spakar, rycker bort sköldar eller skjuter rymdpirater åt helvete. Wiimote + FPS = <3
Men trots att Retro Studios gör det mesta rätt i Corruption så blir det ingen fullpoängare. Precis som i de tidigare spelen så blir det en aning överdrivet med den obligatoriska backtrackingen som genomsyrar de sista timmarna av spelet. Jag gillade det inte ens i ettan. Dessutom kändes inte den inledande timman speciellt upphetsande. Men utöver det så är det nästintill perfekt. En magnifik final på en fantastisk spelserie.
Betyg:
