Etikett: Spelat

Jag missade totalt The Longest Journey (eller Den Längsta Resan som det översattes till här), dvs föregångaren till Dreamfall. Och efter att ha läst lite intryck av spelet så verkar det vara ett suveränt alster äventyrspel enligt de flesta. Uppföljarens vitsord har varit ännu fler så glad i hågen och jävligt förväntansfull passade jag på att ta reda på om det verkligen fanns någon substans i dessa påståenden när jag i helgen helt ägnade min uppmärksamhet åt min svarta krysslåda och detta äventyr.

Något som jag snabbt noterade var handlingen och berättartekniken som vida överträffar det mesta i spelväg. Historien om den apatiska tjejen Zoe berättas på ett behagligt och spännande sätt med en del överraskande inslag som mystiska hjälp-meddelanden samt plötsliga försvinnanden. Man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst och trots i vissa fall onödigt lång dialog så är Dreamfall storymässigt en pärla. För ovanlighetens skull känner man för karaktärerna tack vare den smarta dialogen. För min egen del kunde de visserligen varit visuellt sett bättre återgivna. Försöket till den överdrivet mänskliga animeringen lämnar mer att önska dessvärre. Miljöerna håller däremot hög klass av vad jag hitills fått erfara.

Några timmar in i spelet konstaterar jag glatt att Dreamfall levererar högklassig underhållning för en äventyrsfantast. Några saker drar dock ner intrycken. Fajtingsekvenserna är bara pinsamma. För det första känns de rejält ihopslafsade och för de andra är de skit-tråkiga att spela. Det känns lite fegt av norska Funcom att implantera något sådant i ett spel av den här kalibern. Införandet av slagsmålsmomenten skvallrar om att detta är något utvecklarna tror att spelare vill ska vara med i var och vart annat spel numera. I detta fall på bekostnad av ett dåligt genomfört jobb med just den delen tyvärr. Men detta är också ett av de få saker som jag än så länge kan klaga på.

Dreamfall verkar oförskämt bra tills nu.

Blev lite halvt besviken först med tanke på bristen av överaskande nyheter. Inget nytt Kid Icarus eller Nights som det svamlats om en del innan. Trots det såg ju visserligen det som visades helt fantastiskt ut och då menar jag inte visuellt. Wiimoten verkar vara en underbar liten pryl som verkar fungera hur jävla bra som helst. Sedan får man inte glömma av DS. Där kom det i alla fall en överaskning som heter duga – Yoshi´s Island 2.

Natti natti!

Uppdatering: Idag känns det definitivt bättre och den besvikelsen jag kände igår är som bortblåst. Är man inte helt funtad i hjärnbalken så kan man knappast gnälla på att utannonseringarna som gjordes var skit. Jag menar, med spel som – Metroid Prime: Corruption, Super Mario Galaxy, Legend of Zelda: Twilight Princess, Fire Emblem, Reed Steel, WarioWare: Smooth Moves med flera kan man lungt påstå att Wii får en grym lineup.

Nyligen utannonserades dessutom en uppföljare på kultklassikern Duck Hunt samt ett nytt spel i Resident Evil-serien. Detta gör mig ännu mer våt i brallan om det nu ens var möjligt. Ska bli jävligt intressant att läsa om vad som rapporteras från mässgolvet kommande dagar.

DS då? Det som jag först blev eld och lågor över var den amerikanska versionen av Ouendan – Elite Beat Agents. För oss som redan spelat originalet sönder och samman är det en våt önskedröm som går i uppfyllelse, då det kommer innehålla både nya låtar och framförallt nya sjuka animerade uppdrag att gotta sig åt.

Yoshi´s Island 2 ser ju för övrigt minst lika bra ut som SNES-versionen som jag anser är ett av de allra bästa plattformsliren nånsin. Star Fox känns halvintressant, likaså Diddy Kong Racing samt DK: King of Swing. Zelda är ju fortfarande glödhett men det som intresserar mig allra mest är Cing´s (Another Code-skaparna) nya – Hotel Dusk 215. Ser jävligt trevligt ut. Uppföljaren på det fenomenala Phoenix Wright är också på G. Wunderbar! =)

Sist men inte minst (dock fulast) får vi inte heller glömma att bögbollen får ett nytt äventyr på DS också. Kirby Canvas Curse var bland det roligaste jag spelade förra året så jag förväntar mig mycket av detta.

Vissa spel letar sig längre in i minnesbalken än andra. Jag vet inte varför det är så. Kanske bara det är jag som är funtad på det sättet. Men trots att vissa spelupplevelser borrade sig rakt in i mitt hjärta för X antal år sedan är de som bortblåsta nu idag. De känslor det frambringade då betyder inte längre ett skit idag. Tragiskt hur vissa spel behandlas egentligen. Och lika tragiskt är det hur vissa i många fall sämre spel hyllas och kultförklaras tills det står en upp i halsen. Orättvisan kan vara stor i spelvärlden. Men så kommer den dagen då man återupptäcker vad som legat dolt i någon gammal dammig låda. Ett helt bortglömt kapitel i mitt liv som data-spelande snorunge introduceras återigen och det blir kärlek vid andra ögonkastet.

Precis så här kände jag häromdan när jag hade min årliga skrivbordsrensning. Helt plötsligt bakom ett par gamla Strebers-skivor bara låg det där – The Neverhood. Med spelet i handen sköljde genast en våg med minnen över mig om hur förträffligt det var när det senast begav sig. ”Kunde det vara bra fortfarande?” Med spänd förväntan slängde jag in skivan i databurken för att ta reda på om känslostormen jag precis upplevt bara var en nostalgisk tillbakablick på ett nu föråldrat spel eller om det i själva verket fortfarande rörde sig om samma fantastiska äventyr jag minns från förr.

Vid en första anblick kände jag mig en aning besviken när installationen var slutförd och spelet återigen rullade på min skärm. ”Var inte det här bland det snyggaste man skådat för bara ett par år sedan?” Tiden kan vara grym när det gäller spel. När jag dessutom börjar bläddra i instruktionsmanualen upptäcker jag att det knappast rör sig om några futtiga år sedan spelet gjorde entré på butikshyllorna. Här snackar vi ett helt årtionde! 1996 var året då jag för första gången bekantade mig med spelets huvudkaraktär – Klaymen. Men eftersom jag inte är en överdrivet grafikkåt kille så började jag istället förundras över den fantasifullt ler-animerade världen Dreamworks lyckats bygga upp. Den är fortfarande skitsnygg! Tekniskt sett är den givetvis föråldrad men ur ett designmässigt perspektiv krossar den fortfarande det mesta. Tänk dig Wallace & Gromit möter Salvador Dali så får du ett hum om hur The Neverhood ser ut. Eller förresten, släng in Pingu där också så kommer du ännu närmare sanningen.

Om man ska gå in mer på vad det egentligen är för spel jag svamlar om så är The Neverhood egentligen ett traditionellt peka-klicka-äventyr i grund och botten. Men med vissa små detaljer som höjer det ett par snäpp över resten placerat i samma genre vid denna tidpunkt (förutom att allt är uppbyggt av lera då). The Neverhood blandar bland annat första-persons-perspektiv med den mer vanliga sett-från-sidan-perspektivet vilket ger ett skönt ombyte i spelets uppbyggnad. Men det som verkligen fick mig att älska spelet så pass mycket var dess sjuka karaktärer. Ta spelets hjältefigur – Klaymen tex. Coolare snubbe får man leta efter. Med en lätt alkoholiserad uppsyn vinglar han fram och löser pussel som ingen annan. Sen har vi givetvis alla andra flummiga filurer som förgyller min tillvaro när jag rattar Klaymen igenom de till synes kladdiga omgivningarna. Den ena underligare än den andra och det radas upp älskvärda karaktärer spelet igenom.   

En annan sak som gör The Neverhood så bra är musiken. Instrumentalt är den oftast sparsmakad med bara någon gitarr som utgör det mesta av bakgrundsljudet. Förutom det förekommer också lite mumlande och muttrande här och var av någon mysko, primitiv vokalist. Resultatet blir både unikt och stämningsskapande. Så vad har vi mer då. Jo, humorn givetvis! The Neverhood får mig nämligen att gå så långt som att skratta vid ett flertal tillfällen. Detta händer sällan för min egen del när det gäller spel och om någon skulle ta sig igenom hela spelet utan åtminstone ett litet fniss är det en riktigt tråkig jävel det rör sig om. Så är det. The Neverhood bara dräller av positiva egenskaper. Det är sjukt bra helt enkelt. Och har du inte spelat det – Gör det nu! Jag lovar att du gillar det. Eller kanske som jag rent utav – älskar det.

Hoppsan, vad lång den här texten blev. Vad jag egentligen ville säga med allt detta var väl egentligen att man alldeles för ofta blickar framåt när det gäller spel. Hysterin kring kommande monstermaskiner och grafiskt överlägsna stortitlar premieras allt för ofta när man istället bara kan rota lite i lådorna hemma för att få sig en dos äkta spelglädje. Det är skönt att bara skita i alla nya häftiga spel som står uppradade hyllan och istället slappa med ett gammalt rekorderligt peka-klicka-äventyr (eller vilken genre du själv nu föredrar) ibland. Har du dessutom samma tur som jag själv hade kan du tom finna en bortglömd guldklimp bland all bråte. Så sätt igång att återupptäcka!