Jag missade totalt The Longest Journey (eller Den Längsta Resan som det översattes till här), dvs föregångaren till Dreamfall. Och efter att ha läst lite intryck av spelet så verkar det vara ett suveränt alster äventyrspel enligt de flesta. Uppföljarens vitsord har varit ännu fler så glad i hågen och jävligt förväntansfull passade jag på att ta reda på om det verkligen fanns någon substans i dessa påståenden när jag i helgen helt ägnade min uppmärksamhet åt min svarta krysslåda och detta äventyr.
Något som jag snabbt noterade var handlingen och berättartekniken som vida överträffar det mesta i spelväg. Historien om den apatiska tjejen Zoe berättas på ett behagligt och spännande sätt med en del överraskande inslag som mystiska hjälp-meddelanden samt plötsliga försvinnanden. Man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst och trots i vissa fall onödigt lång dialog så är Dreamfall storymässigt en pärla. För ovanlighetens skull känner man för karaktärerna tack vare den smarta dialogen. För min egen del kunde de visserligen varit visuellt sett bättre återgivna. Försöket till den överdrivet mänskliga animeringen lämnar mer att önska dessvärre. Miljöerna håller däremot hög klass av vad jag hitills fått erfara.
Några timmar in i spelet konstaterar jag glatt att Dreamfall levererar högklassig underhållning för en äventyrsfantast. Några saker drar dock ner intrycken. Fajtingsekvenserna är bara pinsamma. För det första känns de rejält ihopslafsade och för de andra är de skit-tråkiga att spela. Det känns lite fegt av norska Funcom att implantera något sådant i ett spel av den här kalibern. Införandet av slagsmålsmomenten skvallrar om att detta är något utvecklarna tror att spelare vill ska vara med i var och vart annat spel numera. I detta fall på bekostnad av ett dåligt genomfört jobb med just den delen tyvärr. Men detta är också ett av de få saker som jag än så länge kan klaga på.
Dreamfall verkar oförskämt bra tills nu.
En kommentar till “Första intryck – Dreamfall: The Longest Journey”