Etikett: Spelat

 

#4 – Resident Evil 4: Wii Edition

Resident Evil 4 var redan snuskigt bra när det först släpptes till Gamecube.

Det blev ännu bättre när det senare gjorde entre till Playstation 2.

Och nu när det slutligen dessutom anlänt till Wii så kan det knappast bli bättre.

Betyg:

 

#5 – Super Paper Mario

I dag är jag lat. Den här texten är bortsett från ett par små justeringar identisk med ett tidigare inlägg här på bloggen.

Super Paper Mario är ett spel som verkligen passade mig som handen i handsken från första sekunden jag kastade mig in bland de papperstunna miljöerna. Den retronostalgiska grafiken och den smått bizarra framtoningen fick mig att smälta redan då de första skärmdumparna visades från spelet och det ser fanimej ännu bättre ut nu efter att ha upplevt den i verkligheten. Det ser så krispigt och fräscht ut att jag nästan vill ta en tugga av tv:n.

Dessutom är storyn bättre än man först kunde ana. Här döljer det sig lite djupare intriger än vad man är van vid i svampriket även om den till en början kan te sig en aning banal och standardiserad. Rollspel och plattformshoppande funkar suveränt ihop men dialogerna är verkligen grädden på moset. Den är vid ett par tillfällen i ärlighetens namn smått genialisk och jag kommer på mig själv med att sitta och fnissa upprepade gånger i soffan.

Frågan är hur länge man får vänta på att ett såhär utflippat och fullkomligt bedårande spel släpps igen? Super Paper Marios sanslöst skruvade ihopkok av genres är smått unikt för ett spel idag. Det tar det bästa av det jag gillar mest i spelväg och gör det till något självklart.

Betyg:

 

#6 – Wii Sports

Av alla de spel som släppts och införskaffats till Wii så är det nog Wii Sports som jag lagt ner mest timmar på. Det är simpelt, beroendeframkallande och inbjuder alla till att spela. Seriösa tv-spelare utgör knappast merparten av min kompiskrets men vem som helst kan ha kul med Wii Sports. Det är det som gör det så förbannat bra.

Sen är det ju dessutom ett stort plus att det hela är genomfört på ett exemplariskt sätt. Synd att inte fler utvecklare lyckas lika bra med implanteringen av den rörelsekänsliga kontrollen i sina spel. I Wii Sports är den perfekt kalibrerad och så fort man fått grepp om den så inser man att det finns ett större djup i kontrollen än vad man först trodde.

Det jag vill se i en framtida uppföljare är fler spellägen. Wii Sports lider som många andra spel på den här listan av bristen på innehåll. Dessutom funkar inte alla sporter lika bra som mina favoriter; Tennis, Bowling och Golf gör. Men det går ju faktiskt utmärkt att bortse från dem i så fall.

Betyg:

 

#7 – Wario Ware: Smooth Moves

Du kan spela Wario Ware: Smooth Moves på två olika sätt. Det oengagerade och tråkiga viset där inlevelsen är noll. Eller på det skojiga viset. Det vill säga tvärtom. Mycket av charmen med Wii-versionen går förlorad om du inte verkligen går in för att spela minispelen på det sätt du blir instruerad att göra.

För Smooth Moves handlar verkligen om att leva sig in i spelet. Det är okej att känna sig fånig när man låter Wiimoten agera snabel och du blir utskrattad av polarna bredvid. För det blir så sjukt mycket roligare då. Dessutom är det här till skillnad från tidigare Wario Ware-spel fantastiskt roligt att spela i multiplayer.

Dartkastningen blev snabbt en favorit här hemma så fort någon kompis var förbi och ville man ha sig ett rejält asgarv så var det bara att köra igång det störtsköna “Bungee Buddies”. Ett minispel där samarbetsförmåga och hoppande verkligen sätts på prov. Det resulterar dessutom alltid i rejäla skrattsalvor och är en suverän isbrytare på förfesten.

Smooth Moves är en fartfylld orgie i minispel och är hur kul som helst men med samma problem som föregångarna. Nämligen innehållet. Singleplayerdelen är avverkad på bara ett par timmar vilket känns lite snöpligt och även om jakten på poäng är ett kul tidsfördriv så hungrar man efter mer.

Betyg:

 

#8 – Excite Truck

Arkadracing med en grym fartkänsla är en beskrivning som funkar rätt så bra. Den rörelsekänsliga styrningen passar perfekt och med från föregångaren; Excite Bike följer givetvis Turboboosten. Denna lilla funktion är verkligen A och O i Excite Truck. Att hela tiden variera mellan turbofart och snigelfart är något man snabbt får lära sig men precis som från förr gäller det att se upp så att man inte överhettar sitt fordon.

Något som dessutom är riktigt bra med spelet är stjärnbelöningssystemet. Likt Burnout-spelen så uppmanas man att köra så snyggt som möjligt och varvtiderna värderas inte på samma sätt som i många andra racingspel. Här gäller det att köra så våghalsigt man bara kan istället. Perfekt avvägda hopp, klockrena landningar eller undvika att kolidera med träd med snygga manövrar är det som gäller i Excite Truck.

Men även solen har sina fläckar. I Excite Trucks fall är det den vidriga musiken. Maken till pissljummen tråkrock i ett spel har jag inte stött på. Som tur är kan man stänga av musiken eller helt enkelt ladda ett SD-minne med sina egna favoritlåtar och använda sig av i spelet. Dessutom saknas det djup. Ett mer omfattande karriärläge eller liknande hade inte skadat.

Betyg:

I samma artikelserie:
Bubblare och introduktion
#10 – Sonic and the Secret Rings

 

#9 – Trauma Center: Second Opinion

Det börjar bli lite tjatigt men jag börjar återigen med att snacka om hur bra Wiimoten funkar även när det gäller Trauma Center till Wii. För det gör den verkligen. Att leka doktor med en rörelsekänslig kontroll borde vara det närmaste man kan komma att simulera den här typen av spel på en stationär konsol och att karva och skära i en patient går som en dans med Wiimoten.

Men det Trauma Center gör allra bäst är den känsla det skapar när man i en prekär situation verkligen koncentrerar sig för att klara uppgiften. Med en tyngd och en allvarlig attityd så får spelet mig att bry mig om patienterna jag räddar och jag får ofta känslan av att man har någon form av ansvar. Jag vill helt enkelt inte misslyckas. 

Handlingen som presenteras är också den väldigt bra. Grafiskt är den inte direkt effektfull och består mestadels av animerade stillbilder. Men den passar ändå kanon, och ihop med dialogerna känns det hela väldigt stämningsfullt. 

Ett av få irritationsmoment är däremot svårighetsgraden. Emellanåt tycker jag bedömningen är lite väl tuff. Det kan röra sig om att jag sydde lite snett eller bandagerade pyttelite för mycket åt nåt håll. En sån liten grej kan göra att det helt plötsligt står ”Game over” på skärmen. Det känns lite väl taskigt.

Betyg:

I samma artikelserie:
Bubblare och introduktion
#10 – Sonic and the Secret Rings

#10 – Sonic and the Secret Rings

Enkelt, innovativt och framförallt – jävligt skoj. Så kan man sammanfatta Sonic´s debut på Wii. Det här är i mina ögon definitivt det bästa Sonic-spelet i tre dimensioner och det är endast på grund av en sak – styrningen. Att man den här gången helt skippat ett tillkrånglat kontrollsystem, som så många gånger tidigare varit orsaken till misslyckande när det gäller 3D-Sonic, och istället gjort den kraftigt förenklad i och med den rälsbetonade Wiimotestyrningen ser jag som extremt positivt.

Förutom kontrollen är det mesta som vanligt. Sonic springer i ett sjuhelvetes tempo som sig bör och det man hinner se av banorna ser riktigt snyggt ut. Världen han vistas i den här gången går i ett arabiskt tema och det lämpar sig riktigt bra. Trots att arabisk hårdrock kanske inte brukar vara det jag matar mina öron med så passar det fint in i ett Sonic-spel.

På minuskontot återfinns de fiender man stöter på. De är långt ifrån lika charmiga som exempelvis Marios fiendeskara och överlag urtråkiga. Dessutom blir återanvändandet av banor en aning tjatigt efter ett tag. Jag skulle hellre sett att man haft fler banor att välja mellan.

Betyg:

I samma artikelserie: Bubblare och introduktion