Retro – Sida 2

Retrohörnan #3 – Goblins (Quest) 3

Dags för en liten nostalgitripp igen. Den här gången tänkte jag drömma mig tillbaka till första gången jag bekantade mig ordentligt med begreppet ”mind fuck”. Inte för att jag kände till att det ens fanns något som kallades så, men det var i alla fall vad jag blev av det här spelet. Ordentligt jävla mind fuckad.

Året var 1994 (spelet släpptes egentligen 1993) och formatet DOS. Denna fantastiska plattform där jobbiga kommandon stod på menyn. Jag hatade det. Men vad gör man inte för att få spela lite coola spel. Spelet jag bryskt roffat åt mig på en loppmarknad hette Goblins 3 och det var omslaget som gjorde mig nyfiken. En stor härlig ask som sig bör från den tiden där jag vill minnas att jag allra mest föll för en läckert handritad varulv på framsidan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om serien men efter att kikat på bilderna på baksidan av papplådan var jag övertygad och slängde fram plånboken framför försäljaren vid ståndet och satte sprätt på merparten av min veckopeng.

Spelomslag var finare förr.

Efter att alla störiga DOS-kommandon slutligen var utförda och spelet sattes igång möttes jag tidigt i spelet av en överraskande snygg mellansekvens som på den tiden fick en att utbrista, ”Wow, det ser ju ut som tecknad film ju!”. Eller nåt sånt. Grafiken var dessutom riktigt snygg när man spelade och huvudkaraktären Blount imponerade med sitt breda register av lustiga animationer bestående av bland annat gäspningar och huvudkliande.

Goblins 3 är inget traditionellt peka och klicka-spel även om det använder sig av samma gränsnitt. Man rör sig nämligen inte i en större värld utan håller till på en relativt liten yta och kan oftast bara scrolla lite åt varje håll av banan. Det här ger spelet en annan aproach än man kanske är van vid när det gäller genren och ger en som spelare ett ytterst begränsat utbud av både föremål och spelbar yta att röra mig med. Oftast befinner sig lösningen mitt framför näsan på en men i och med att man många gånger får tänka ett steg längre är det inte alltför sällan långt ifrån uppenbart. Att man till slut löste problemen berodde på att man genom en längre periods pussellösande slutligen skapade en kedjereaktion som betydde avklarad bana och avancemang i spelet. Goblins 3 är stundtals lömskt och sadistiskt svårt.

Sicka minnen! Fortfarande rätt fint att titta på dock.

Olikt de flesta andra peka och klicka-äventyr bestod Goblins av en världskarta där varje ny bana placerades ut så fort den föregående var avklarad. Tänk Super Mario World eller nåt i samma stil. Handlingen är väl inte så mycket att hurra över. Samma gamla trötta historia om en förälskelse i en prinsessa och jakten på densamme. Men den är rätt så oväsentlig. Pusselmomenten är den huvudsakliga drivkraften och den räcker gott som belöning. Man känner sig sådär skönt smart efter att ha löst ett på förhand till synes omöjligt pussel medan man känner sig jobbigt korkad när man inte ser lösningen. Som sig bör med andra ord.

Jag har nyligen spelat spelet och kan fortfarande rekommendera det för den pusselfanatiske peka och klicka-spelaren. Det är faktiskt överraskande lite som känns föråldrat. Grafiken funkar och pussellösningen är fortfarande smart även om den ibland framstår som lite väl långsökt. Det ska dessutom numera finnas en mer användarvänlig cd-baserad version som dessutom innehåller ett par nya mellansekvenser och dialoger. Och om man hellre vill rota fram sin gamla Amiga så släpptes det även till den maskinen när det begav sig.

Scen från en av mellansekvenserna.

Lite nördkuriosa från Goblins-serien för den intresserade:

Till skillnad från del tre i serien så styr man fler än en karaktär i de två övriga titlarna, något som också framgår i hur många ”i” som förekommer i spelens namn. Ettan heter Gobliiins (1991) medan uppföljaren heter Gobliins 2: The Prince Buffoon (1992).

Gobliiins 4 (förmodligen med tre styrbara karaktärer då?) är sisådär 16 år efter det senaste spelet i serien på väg till PC. Spelet sägs släppas i februari 2009. Tyvärr så är den sköna 2D-grafiken bortbytt till förmån för en rätt sunkig 3D-variant.

Goblins Quest 3 hette från början bara Goblins 3 men bytte namn för att bättre passa in i Sierras spelbibliotek bland övriga titlar med Quest i namnet.

The Bizarre Adventures of Woodruff and the Schnibble hette spelet som släpptes av utvecklaren Cooktel Vision efter Goblins-trilogin och sades vara en andlig uppföljare till serien då det påminner väldigt mycket om de spelen.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rzUf9rAQhvo]
Intro och första banan från CD-versionen av Goblins Quest 3.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eduD4XZ5xq4&feature=related]
Trailer från kommande Gobliiins 4. Ser dessvärre rätt sopigt ut.

Retrohörnan #2: Sanitarium

Sanitarium
DreamForge Entertainment
Släpptes: 1998
Plattform: PC
Genre: Äventyr

Efter en bilkrasch vaknar vår huvudkaraktär upp på ett mentalsjukhus. Huvudet är kraftigt bandagerat och alla minnen har försvunnit. Inte ens sitt eget namn kommer han ihåg. Efter att ha lyckats att rymma från mentalsjukhuset märker han dock att det är mer än minnet som det inte står riktigt rätt till med. Hans sinne verkar vara förgiftat av galenskap och han är instängd i sin egen fantasi. För att ta sig tillbaka till verkligheten måste han besöka de mest underliga platser…

Sanitarium kan närmast beskrivas som ett skräckäventyr med ett peka-klicka-gränssnitt. Det är förmodligen inte speciellt läskigt om man skulle få för sig att spela det nu idag men för tio år sedan uppfattade jag det som rejält obehagligt på sina ställen. Spelet ses ur ett isometriskt snett upp ifrån-perspektiv och grafiken består av detaljerad 2D. Stilen påminner lite om den i de tidiga Fallout-spelen och möjligtvis Planescape Torment.

Mentalsjukhuset ser läbbigt ut.

Det som gjorde att jag satt klistrad med Sanitarium när det begav sig var den suggestiva atmosfären och stämningen. Dessutom bidrar bisarra miljöombyten till att man aldrig riktigt vet var man hamnar härnäst. Ett exempel: Från att ha befunnit sig på ett bårhus förflyttas man helt plötsligt till en by med azteker i gestalten av deras gud. Ganska oförutsägbart om man säger så.

Även om det mesta med spelet förmodligen känns föråldrat idag så kan jag definitivt tänka mig att man ändå kan uppskatta det. Är man dessutom förtjust i genren så tycker jag definitivt att man ska testa det om man lyckas få det att fungera på en modern dator. På sätt och vis påminner det en del om Eternal Darkness. Kapitelindelningen, tvära kast bland olika miljöer och att det är ett skräckäventyr tillhör också huvudingredienserna i Gamecube-spelet.

Ett udda cirkussällskap minst sagt.

Jag har goda minnen av tiden då jag satt och spelade Sanitarium i mitt rum sent på kvällarna. Jag tyckte mig då insupa en poetisk känsla och skanderade spelets storhet till mina få spelintresserade vänner på skolgården. Ord som ”mästerverk” och ”fantastisk handling” slank ur min mun vill jag minnas. Pinsamt att erkänna i efterhand kanske. Redan försent nu i så fall. Men jag är i dagsläget tveksam till hur poetiskt och eftertänksamt spelet ter sig när jag ser videon här nedan.

Men som sagt. Tack vare varierade miljöer, bisarr handling och tät atmosfär är Sanitarium ett riktigt bra spel som sticker ut. Det är också ett lite bortglömt peka-klicka-äventyr bredvid de överhypade Lucas Arts-titlarna som definitivt också det bör få lite rampljus kastat över sig.

[youtube=http://youtube.com/watch?v=85KR5Y9IJnE&feature=related]
Gameplay från spelet.

Retrohörnan #1: Soleil

Dags för en ny följetång. Jag förmodar att den inte behöver någon närmare presentation. Titeln säger väl allt egentligen.

Soleil (Crusader of Centy i USA)
Utvecklare: Sega (Atlus)
Släpptes: 1994
Plattform: Mega Drive

Det finns fasligt många Zelda ripp-offs. Soleil är en av dom. Det kanske inte är en lika skamlös efterapning som Master System-spelet Golden Axe Warrior men det syns var Atlus hämtat inspiration från om man säger så.

Påminner det inte lite om ett spel med en grönklädd alvpojke i huvudrollen månne?

Men nog om jämförelsen med A Link to the Past och Zelda. Soleil är faktiskt ett bra spel och även om det inte når ända fram så är det ett välgjort och skoj äventyr. Corona som den 14-åriga huvudpersonen heter ärver inledningsvis, som seden sig bör i ett traditionellt äventyrslir, ett svärd och en sköld efter sin far och ger sig därefter ut i världen för att bli en hjälte. Något vi har sett förut ungefär en biljard gånger. Rätt så tidigt i spelet dyker dessutom en elak häxa (tror jag det var) upp och slänger en förbannelse över stackars Corona vilket gör att han tappar möjligheten att kommunicera med människor. Han får däremot en ny förmåga som gör att han kan tala med djur.

Det är väl här Soleil lyckas skilja sig en del från Zelda. För varje nytt djur Corona lyckas hjälpa på ett eller annat vis så belönas han med nya förmågor som är till stor hjälp när det är dags för pussellösartajm. Man kan dessutom ladda upp och slänga iväg sitt svärd som en boomerang både för att spöa fiender och lösa pussel.

Bläckfisken – en återkommande bossvarelse. Även i fallet Soleil.

Mitt minne av spelet är att det innehöll allt det där jag förknippar med bra spel i genren – skön styrning, lummiga skogar, läcker presentation, stora bossar och givetvis en liten pojkspoling beväpnad med svärd och sköld. Jag håller tummarna för att det nån gång dyker upp på Virtual Console så man får chansen att återuppleva spelet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rk67LPogC_Q]
En videorecension som ger en bra bild av hur Soleil spelas.