Författare: Andreas

Snabb analys av BG&E2-trailer

Nyss på msn:

 

Farbror Atlas säger:

Vad tycker du om den realistiska nya looken i BG&E?

Gwellmyn säger:

Det jag har sett gillar jag, men jag är lite konfunderad över öknen

Farbror Atlas säger:

Mmm, samma här.

Farbror Atlas säger:

Jag hoppas på samma sagolika färglada vattenmiljöer från föregångaren.

Gwellmyn säger:

Och musiken

Farbror Atlas säger:

Yes, den var verkligen maffig här och där.

Farbror Atlas säger:

Jag tänkte på öknen. Kan det kanske ha något med vattnet från originalet att göra. Världen var ju vattentäckt där medan det här ser ut att vara tvärtom. Teori?

Farbror Atlas säger:

Jag tänkte använda den här konversationen till ett blogginlägg så kom med nåt smart nu.

Gwellmyn säger:

Ja jag satt och funderade på samma sak

Farbror Atlas säger:

Go ahead.

Gwellmyn säger:

Att vattenvärlden blivit uttorkad på något sätt

Farbror Atlas säger:

Känns lite Mad Max av det lilla man fått se än så länge…

Farbror Atlas säger:

I like it.

Gwellmyn säger:

jupp

Farbror Atlas säger:

Jag hoppas iaf på att kameran följer med även denna gång. Det var nog en av sakerna jag gillade bäst med ettan.

Gwellmyn säger:

Kommer jag inte ihåg faktiskt

Farbror Atlas säger:

Man plåtar alla karaktärer och djur och skickar iväg sina bilder för att få pröjs? Jade var ju i grund och botten journalist. Var ju en av de viktigaste spelelementen vad jag minns.

Farbror Atlas säger:

Sen ska det bli sjukt spännande att få se hur ”next gen-Jade” ser ut. Längtar till nästa trailer.

Gwellmyn säger:

Jasså du menar den kameran, jo den är riktigt kul. Jag trodde du mena kameran som följer Jade, så man vet hur man går och så

Farbror Atlas säger:

Aha, nej den var den snarare tvärtom med. En av få saker jag störde mig på i spelet.

Gwellmyn säger:

Jag har för mig att kameran var helt okej

Farbror Atlas säger:

Nja, jag tyckte den fastnade i lite skumma vinklar just i fajtingmomenten men man överlevde.

Farbror Atlas säger:

Pinsamt nog har jag inte klarat hela spelet faktiskt.

Gwellmyn säger:

Fast det har nu nog sagt tidigare

Farbror Atlas säger:

Men fick ett rejält sug efter att återuppta det nu när jag blev så sjukt hypad av tvåan.

Farbror Atlas säger:

Har nog nämnt det tidigare. En av mina lik i garderoben som gamer.

Gwellmyn säger:

Well, du var ju inte dum nog som jag att sälja det

Farbror Atlas säger:

Men som sagt. Jag ska klara det innan tvåan släpps. Det lovar jag.

Farbror Atlas säger:

Jag hade faktiskt två ex av det tom. Gav bort PS2-versionen till brorsan men behöll Xbox-versionen som jag köpte i efterhand. Pallade inte med alla slowdowns i PS2-spelet.

Gwellmyn säger:

Själv körde jag GC versionen

Farbror Atlas säger:

Ah, den ska också flyta på fint sägs det.

Farbror Atlas säger:

Båtåkarmomenten på PS2 sög stjärt.

Gwellmyn säger:

Ja vi haed inga problem

Farbror Atlas säger:

Bilden verkligen hackade sig fram emellanåt.

Gwellmyn säger:

De var ju jätteroliga

Farbror Atlas säger:

Jo, på Xbox var de det. På PS2 inte.

Farbror Atlas säger:

Undrar btw om trailern bygger på en ”in game”-motor eller om den är förrenderad?

Farbror Atlas säger:

Är det där så spelet ser ut i rörelse när man lirar så gör jag i brallan.

Gwellmyn säger:

Det tror jag inte, tror nog att det är förrenderat

Farbror Atlas säger:

Jo, jag antar det men vissa saker ser faktiskt ut att vara uppbyggda med nån slags realtidsmotor. Titta på Pey´js betar tex.

Gwellmyn säger:

Nja, jag är skeptisk ändå

Farbror Atlas säger:

Egentligen bryr jag mig inte det grafiska när det gäller den tekniska aspekten i det här fallet men man blir ju inte direkt ledsen om det visar sig bli så äckelpäckelsnyggt som teasern liksom. Designen var grejen i ettan och förhoppningsvis är det den de lägger all krut på i tvåan också.

Gwellmyn säger:

Jupp

Farbror Atlas säger:

Sen önskar jag mig ett nytt vapen den här gången. Staven var helt okej men nåt annat mer användningsbart skulle vara najs. Nåt med finess.

Gwellmyn säger:

Staven var väl bra=

Farbror Atlas säger:

Sure, men inte helt awesome som jag hoppas att vapnet i tvåan är.

Farbror Atlas säger:

Nä, nu blev jag sugen på att spela ettan. Vi hörs!

Rhythm Tengoku 2?!

En bunt högintressanta lanseringsdatum för olika Nintendotitlar dök nyligen upp på den officiella japanska Nintendosajten. Det finns ett gäng potentiella höjdarlir på G som exempelvis: Wario Land Shake (Wii), Fire Emblem (DS) men framförallt, Rhythm Heaven Gold (DS). Så här lyder hela listan.

De som följt min blogg ett tag vet att jag är frälst i WarioWare-skaparnas lilla sidoprojekt kallat Rhythm Tengoku, eller Rhythm Heaven som direktöversättningen lyder. En snabb beskrivning av spelet för er som missat mina tidigare hyllningstexter skulle kunna vara – ett WarioWare med musikinslag. Jag utsåg det i vilket fall till det näst bästa spelet som släpptes år 2006 och jag håller det som ett av de allra bästa spelen till formatet så som ni förstår är den här nyheten stor för mig.

Det som oroar mig en aning är formatbytet. På GBA passade konceptet ypperligt och om uppföljaren anpassas för mycket till DS och dess funktioner så kan det gå illa. Jag är inte speciellt sugen på att sitta och blåsa i takt tex. Fast frågan är om det ens är en uppföljare det rör sig om? Med tanke på undertiteln ”Gold” så kan det mycket väl bara vara en uppgradering av originalet. Släppdatumet är satt till 31 juli i Japan och min förhandsbokning av den japanska utgåvan är redan nu given vad det än rör sig om, uppföljare eller ej.

Indietips: Brain-Damaged Toon Underworld

Jag har tidigare bloggat om det (tror jag) men eftersom det numera finns en teaserdemo att ladda hem så är jag tvungen att skriva ett par rader om spelet igen.

Det är Lo-Fi Minds med en viss person involverad kallad cactus som ligger bakom det hela. Jag vet att jag tjatar om denna utvecklare titt som tätt men faktum är att hans spel tilltalar mig väldigt mycket.

Till att börja med känns upplägget igen från Psychosomnium. Vilket är en bra sak. Det ett av mina favoritindiespel från i år. Det är i första hand ett plattformsspel med problemlösning. Dialogen är skruvad, grafken stilistiskt retrocharmig och handlingen överraskar. Saker och ting är inte alltid som man tror. 

Trist är ändå faktumet att demot är pinsamt kort och tar slut bara efter ett par minuter men man får ändå en bra bild av vad man har att vänta sig.

Penny Arcade Adventures: Episode 1 – intryck

…Eller Penny Arcade Adventures: On The Rain-Slick Precipice of Darkness: Episode 1 som är det fullständiga namnet på spelet. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här. Presentationen är lysande så länge det inte rör sig om riktigt ”gameplay”, där finns det lite kvar att jobba på. Men mellansekvenser, menyer och liknande spelsegment är klockrena. Jag är förvisso ingen rpg-älskare och känner att många av grundmomenten de flesta av spelen i genren fortfarande envisas med lika gärna kunde ha skippats för länge sen.

Som det är nu så gäller det att springa på ett inhägnat område, utan möjlighet till utforskning, ibland öppna någonting, som i det här fallet är lika med soptunnor och containrar, för att skaffa nya föremål och därefter i nästa andetag fajtas i en turordningsbaserad strid mot repetetiva motståndare. Efter att ha upprepat dessa spelmoment till förbannelse är det dags för en mellansekvens, och såhär fortsätter det. Penny Arcade Adventures följer den här mallen till punkt och pricka med ett par småsaker som sticker ut:

  •  Den skämtsamma designen och dialogen
  •  Det episodindelade upplägget
  •  Det släpps på Live Arcade
  •  En sjukligt lång speltitel

Det ska nämnas att det här endast är trialversionen av spelet jag snackar om. Fullversionen kanske erbjuder ett mer varierat upplägg längre in i spelet men av det jag stött på i nuläget så är jag långt ifrån övertygad. Trots det är jag ändå sugen på att köpa det här konstigt nog. Presentationen är ju som sagt läcker som fan och jag hade hela tiden känslan av att det fanns något mer under den annars så standardiserade rpg-ytan.

Jag ska fundera på saken…

LostWinds – avklarat

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 13-9

Underbart är kort brukar det kallas. LostWinds var fantastiskt mysigt från början till slut men det finns allt ett par saker som bör förbättras till uppföljaren.

Som alltid när det gäller den här typen av spel bör en karta finnas tillgänglig. Förmodligen lade jag åtminstone en fjärdedel av speltiden på att bara irra omkring utan att veta i vilken del av spelvärlden jag befann mig i och vart jag skulle. Spelet är visserligen långt ifrån stort men jag föredrar att veta var jag är när jag spelar. Utforskningsmomenten finns där ändå.

Utan att spoila för mycket så vill jag dessutom ha mer av den avslutande varan i spelet. Ni som hunnit klara det vet vad jag pratar om och ni andra bör utgå ifrån att jag har rätt helt enkelt.

LostWinds – intryck

Föga överraskande anlände minst antal spel till den europeiska varianten av WiiWare. Men som tröst fick vi kanske ändå de mest kvalitativa titlarna hemladdningsbara från dag ett.

Det första spelet som introducerar tjänsten för min egen del heter LostWinds och jag är rejält överraskad faktiskt. LostWinds är lika imponerande både vad det gäller det grafiska som det speltekniska. Två timmar in så känns mina 1000 Wii Points extremt välinvesterade. Även om jag har hört att spelet är väldigt kort med en speltid på 3-5 timmar så är jag mer än nöjd redan nu. Men sedan är jag ju också väldigt svag för den här typen av spel.

LostWinds blandar Wiimotebaserat plattformshoppande med sköna pusselmoment, och det bästa av allt – spelet är uppbyggt som vilket Metroid eller Castlevania som helst. Det betyder att man hela tiden låser upp nya förmågor som ger huvudpersonen Toku tillgång till nya områden i spelet, i form av gammal hederlig backtracking och allt vad det innebär. Det förklarar också varför spelet är så förbaskat snyggt. Eftersom spelaren besöker samma områden gång på gång för att därifrån hitta nya vägar så sparar förmodligen utvecklarna in en del av det grafiska arbetet.

Men i vilket fall. LostWinds är simpelt, snyggt och mysigt. Rörelsekänsligheten är perfekt implanterad och pusslen är alltid logiska. För knappa hundralappen bör ingen vara utan ett av de bästa spelen till Wii, oavsett distribution.  

Spelets hemsida

Sam & Max 103: The Mole, the Mob, and the Meatball – avklarat

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 12-9

Ytterligare en episod avklarad. Jag gillade den. Kanske inte lika kul som Situation: Comedy men handlings- och spelmässigt åtminstone lika bra. Vilket också får mig att tänka på en sak.

Det är lite underligt att det bara är peka-klicka-genren som kan erbjuda såhär bra och sköna dialoger. Varför skulle inte att vanligt actionspel kunna göra såhär bra ifrån sig dialogmässigt? Varför krävs det en speciell genre för att lyckas med detta konststycke? Egentligen finns det ingenting som hindrar utvecklarna från att lägga ner mer energi på i mitt tycke en så viktig detalj som handling och konversationer. Så vad är problemet?

Jag kliar mig i huvudet lite förundrat…

Indietips: Precision

Känner man sin indie så känner man med all sannolikhet till indiespelsutvecklaren Cactus. En utvecklare som gång på gång fullkomligen spyr ur sig korta men kvalitativa spel. Det senaste i raden av finfina indielir heter Precision och är som namnet antyder ett plattformspel med sadistiskt precisionshoppande. Som tur är lämnar den lilla karaktären ett spår efter varje skutt som man sedan kan analysera för att lättare lyckas klara banan. Själv gav jag upp på bana sju (som är den sista banan i spelet) men tenderar göra ytterliggare försök när jag orkar. Give it a try!