Spider-Man: Homecoming var en fräsch take på Spider-Man. Ingen origin story, en ovanligt gadget-späckad dräkt och rejält MCU-insyltad. Uppfriskande! Jag gillade Tom Holland som entusiastisk ung nätsvingande superhjälte och farbröderna Michael Keaton som Vulture och Robert Downey Jr. som Iron Man/Tony Stark var precis så karismatiska och välspelande som jag väntade mig. Det här är förmodligen den tolkning av Spindel-Mannen jag uppskattat mest hittills.
Jag läser Pål Eggerts Dödfödd just nu. Halvvägs igenom känns den precis lika vass som föregångaren Borde vara död. Smutsig urban fantasy innehållandes ett fascinerande karaktärsgalleri. Jag älskar Eggerts världsbygge med Göteborgs skitigaste kvarter som kuliss.
Netflix wrestlingdrama Glow maratontittades igenom förra helgen. En lättsmält serie, men ändå med en gnutta mörker, och ett perfekt exempel på binge-vänlig tv. Svårt att slita sig ifrån minst sagt. Bollar just nu mellan den sista säsongen av The Leftovers, dystopiska The Handmaids Tale, flummiga American Gods, sega men sanslöst välgjorda Better Call Saul, skruvade Preacher och Twin Peaks-uppföljaren. Jävlar vad den här tv-våren levererat.
Världens största spelmässa E3 avslutades nyligen. Eller nja, det närmar sig en månad sen nu. Men hur som helst. Ser sanslöst mycket fram emot Metroid: Samus Returns och Super Mario Oddysey. Ett sidoscrollande Metroid år 2017 såg jag verkligen inte komma och att Nintendo släpper ett sprillans nytt sandlåde-Mario redan under det första levnadsåret för Switch känns också det anmärkningsvärt. Men kanske var det trots allt den intetsägande loggan för Metroid Prime 4 som smällde högst på mässan. Ja, jag är uppenbarligen en sucker för Nintendos gamla klassiska spelserier.