En nystart kräver ett nytt namn. Farbror Atlas har ömsat skinn.
När min spelpodd sedan sju år tillbaka lades ner och min redaktörsposition på Skillpoint övergavs kunde jag äntligen låta litteraturen ta större plats i mitt liv igen. Läsåret 2014 var mitt mest produktiva sedan jag var tjugo bast. Jag slungades tillbaka till en tid då jag verkligen kunde uppskatta en god bok, ge den utrymme och intresset väcktes på allvar igen. Jag är fortfarande en spelfantast av guds nåde men så fort kraven på att hålla sig uppdaterad försvann spelar jag numera förhållandevis lite, bara några timmar i veckan.
Nu är det all in på fantastik i alla dess former. Mer fokus på litteratur och tv-serier, mindre på tv-spel. Jag tycker det är utmanande att skriva igen, att bredda min bedömningsförmåga, att hitta nya infallsvinklar. Jag säger inte att jag är bäst, eller ens speciellt bra på det, men min ambition har aldrig heller varit att fatta den vassaste kritikerpennan.
Mitt mål med bloggen har alltid varit att belysa och lyfta fram verk som går många förbi, verk som mitt hjärta klappar extra mycket för. På samma sätt som jag alltid vurmat för indiespelen, är jag lite extra fascinerad av det där som inte trycks upp rakt i ansiktet på oss, och gör per automatik detsamma för andra uttrycksformer. Vem älskar inte en underdog liksom?
Samtidigt finns det ändå plats för giganter som Marvel och Nintendo, det ena utesluter inte det andra, men jag kommer aldrig skriva en textrad om senaste Beck-filmen eller Liza Marklunds deckare. Jag lockas inte av det där vi ständigt möts av i vardagen. Det är magin jag vill uppleva, det fantastiska, det där som det gråa trista ordinära inte kan erbjuda. Superhjältar, robotar, tidsresor och mutanter.
Och såklart, en hälsosam dos av slemmiga tentakelmonster.