Lukas blir bortförd men återvänder skadad och utan minne av vad som har hänt. Ytterligare två människor försvinner men kommer inte tillbaka. Tio år senare återvänder han till Kristianstad för att nysta i vad som egentligen hände under hans minnesförlust och varför det bara var han som kom tillbaka. I samband med att han återigen flyttar in i sitt föräldrahem börjar underliga ting hända. Träd börjar brinna, precis som de en gång gjort för tio år sedan.
”Sjuka själar” hävdas vara Kristina Ohlssons första skräckroman. Snacka om uppåt väggarna felaktig marknadsföring. En skräckroman? Detta? Pyttsan! Själv skulle jag sträcka mig till att kalla det en mysterieroman. Det finns thrillerkänsla men det här är långt ifrån en skräckis. Inget fel med det egentligen. Det är en bra bok, men går man in med samma förväntningar som jag gjorde finns det risk för att man blir besviken.
Att Kristina Ohlsson annars skriver kriminalromaner märks. Historien är uppbyggd som en klassisk deckargåta med röda trådar som sakta nystas upp. En huvudperson med minnesförlust, en mystisk prästgård, en sörjande far och bortrövade människor. Ja, det är så traditionellt det kan bli. Klichéartat. Det är också aningen förutsägbart men trots det gillade jag boken. Karaktärerna är intressanta och det är en fiffigt sammansatt berättelse.
Men återigen. Jag finner som sagt inte några läskiga inslag alls, trots att förlag och författare gett sken av detta. På den punkten är denna ”skräckroman” en rejäl besvikelse.
En kommentar till “Sjuka själar”