Det var nio år sedan Guybrush Threepwood senast sågs i, vad många anser vara bottennappet i serien, The Escape From Monkey Island. Men nu har det blivit dags för revanch i Telltale Games nytolkning, Tales of Monkey Island, och det första kapitlet, Launch of the Screaming Narwhal. I fem månader framöver kommer vi bli matade med lika många nya delar av den helrenoverade serien.

Det hela börjar på klassiskt manér med en tillfångatagen Elaine, zombiepiraten LeChuck och den tilltänkta räddaren i nöden, Guybrush. Den inledande delen spelar på nostalgisträngarna men lyckas inte riktigt leva upp till mina högt ställda förväntningar och akten mest känns instängd och begränsad. Men det hela tar snart fart så fort man hamnar på den ö där resterande del av kapitlet utspelar sig. Här ploppar nya karaktärer upp bakom varje hörn och även om inte alla känns helt klockrena så fattade jag direkt tycke för den minst sagt speciella doktorn som håller till i ett hus högst upp på ön. Jag ser stor potential i honom och hoppas att han fortsätter utvecklas under de kommande episoderna. Om han nu återvänder vill säga.

Förutom humorn och inramningen har alltid pusselmomenten utgjort en viktig del i de tidigare spelen. Så även här givetvis. Många av dem är väldigt finurliga men aldrig direkt superkluriga. Det är för mig ett lyckat tillvägagångssätt eftersom jag inte uppskattar att köra fast en längre period med den här typen av problemlösande men förmodligen finns det personer som önskat sig svårare pussel än vad vi bjuds på här. Styrningen är något annat som har kritiserats men är enligt min mening relativt enkel så fort man vänjer sig vid den. Det är inte den traditionella peka och klicka-kontrollen men så gott som. Man håller inne musknappen samt pekar åt det håll man vill gå. Det går även bra att använda sig av piltangenterna. Att interagera med föremål fungerar på samma sätt det alltid gjort när det gäller genren.

Kontentan av det hela är att jag fullkomligt älskar det första kapitlet av den nya Monkey Island-sagan. Det finns små saker att jobba med inför kommande episoder men samtidigt har Telltales överträffat sig själva på många sätt. Även om serien fortfarande inte riktigt hämtat sig grafikmässigt från det senaste spelet i serien så har det åtminstone närmat sig den härliga designen från The Curse of Monkey Island, det tredje spelet, som enligt de flesta är överlägset snyggast. Men förutom det estetiska så har det som gjort tidigare delar bra bevarats på ett förträffligt sätt. Humorn som är en av grundstommarna och ett ovärderligt arv från de tidigare delarna återfinns här intakt och levererar fortfarande många skrattframkallande, dråpliga situationer.

Att behöva vänta en hel månad på nästa kapitel känns sadistiskt jobbigt. Jag ser fram emot att spela nästa del och har förhoppningar om att de övriga episoderna fortsätter i samma sköna stil.

Först publicerad på Pricerunner.

Dags att vara lite lat igen. Eftersom det händer i princip nada här så kör jag en fuling. Jag publicerar en recension jag skrev för Pricerunner tidigare idag. Smart va!

Telltale Games var kanske inte först men etablerade det episodindelade formatet i äventyrsgenren på riktigt. I och med Sam & Max bevisade de att konceptet verkligen fungerade. Att släppa kortare men mer fokusserade upplevelser gick snabbt hem hos de flesta som väntat på att den sovande peka-klicka-genren skulle vakna till på riktigt igen. Det känns löjligt att tro att utvecklaren bakom 1112, Agharta Studio, inte sneglat på Telltales framgångsrika episodlösning men det är framförallt formatvalet som gör det hela minst lika intressant. Att använda sig av iPhone/iPod Touch för att spela den här typen av spel fungerar nämligen helt perfekt.

Spelet kretsar kring en Johnny Depp-liknande antikhandlare som går under namnet Louis Everett. Den första episoden bjuder egentligen inte på något spektakulärt utan man får helt enkelt följa Louis under en dag i hans liv med allt vad det innebär. Laga en varmvattenberedare, skriva ut bilder på en skrivare och fler enklare uppgifter. Vanliga vardagsbestyr helt enkelt. Men det finns dessutom något som bubblar under ytan. Något mystiskt som händer med våran huvudperson.

1112 bjuder på en extremt välgjord peka-klicka-upplevelse. Man samtalar med människor, löser pussel och det mesta känns igen om man är bekant med genren. Det revolutionerar inte på något sätt det som brukar prägla hur äventyrsspelen har sett ut tidigare men det finns saker som anpassats till plattformen och implenterats på ett väldigt bra sätt. Pussel som utnyttjar accelerometern och känner av hur du håller maskinen, det går att zooma in och ut och multitouch används för att skruva på saker i spelet.

Trots att allt fungerar som det ska och bidrar till att göra det här till den bästa spelupplevelsen jag haft tillsammans med min iPhone är det presentationen som lyfter spelet mer än något annat. De läckert framställda karaktärerna och de vackert handmålade bakgrunderna bidrar till att man rycks med i historien även om den inte ter sig så värst intressant förrän när det börjar hetta till senare i spelet.

Även om den första delen mest känns som en introduktion till vad som komma skall var resan från start till mål en fröjd att spela, mycket på grund av att genren anpassats så bra för plattformen men också för att man anar vilken potential det finns i den här serien. Det enda som stör mig är att spelet är rätt dyrt med tanke på hur kort det är. Sjuttiofem kronor är det ordinarie priset på App Store. Jag köpte det visserligen under en reaperiod för femton kronor, vilket är ett sanslöst bra pris för detta, men eftersom det vanligtvis kostar mycket mer får det anses som ett litet minus. Jag väntar i vilket fall spännt på nästa episod och välkomnar fler spel av samma typ till formatet.