De rotlösa

Likt innehållet i en klassisk fantasybok är det resan som fått allt för mycket fokus i fallet med De rotlösa. Resan fram till den här texten har nämligen varit anmärkningsvärt lång. I ärlighetens namn så lång att jag faktiskt har dåligt samvete över det.

Författaren Marcus Olausson kontaktade mig för första gången i februari 2015 och ville skicka mig sin bok. När Marcus förfrågan dök upp svarade jag: ”Jag vill inte lova någonting jag eventuellt inte kan hålla inom en rimlig tidsram”. Varav Marcus svarade: ”Vi kan vänta om du vill, men jag skickar gärna en bok ändå så tar du det när du kan, även om det dröjer ett år.”

Och nu har det där året gått och lite till. Boken har hängt med länge nu och legat i läshögar både här och där. Jag har faktiskt till och med lyckats lämna kvar boken i sommarstugan, helt glömt av vart den befann sig, för att alldeles nyligen återupptäcka den igen.

Så den oundvikliga frågan lyder; har den här långa läsresan och det dåliga samvetet varit värt det? Svaret är lyckligtvis, utan tvekan!

Den första delen i Marcus Olaussons storslagna fantasyepos är en formidabel roman. Det är en traditionell fantasybok sett till både innehåll och handling men känns genomarbetad, välskriven och rymmer ett maffigt världsbygge som känns influerat av de jag stött på i Robert Jordan och Terry Brooks böcker. Men även om det finns beröringspunkter med andra klassiska fantasyverk så tycker jag Olausson hittat en egen stil, och mest imponerad blir jag av hans sätt att porträttera bokens karaktärer.

Huvudpersonen Elderim är lätt att fastna för med sin vilsna, ungdomliga charm, men också för hans sympatiska handlingar. Hans sorgliga förflutna kontrasterar fint till den godhet som genomsyrar honom och vad han har lärt sig under sin mörka uppväxt. Hans följeslagare är också minnesvärda och även om de båda till en början känns som klichéartade sidekicks utvecklas de till mer komplexa personer när deras livshistorier uppdagas.

Här återfinns varulvslika bestar, gudalika läromästare, hemliga konspirationer och självklart också en mytomspunnen magi. De rotlösa är en hemtam upplevelse för fantasyläsaren och jag tycker att författaren bemästrar alla beståndsdelar på ett finfint sätt. Handlingen är medryckande och jag finner det lika spännande att följa de onda som de goda i berättelsen.

Och det bästa av allt är att medan jag låtit boken ligga finns det ytterligare två delar att ta sig an i Olaussons bokserie. Förhoppningsvis ska det inte dröja ett drygt år innan nästa bok är utläst…