Om inte titeln är tydlig nog så är det så här det ligger till: Den här boken handlar om Tom, han är en helt vanlig kille medan alla hans vänner är superhjältar. I hans hemstad Toronto bor det 240 superhjältar. Tom är dessutom gift med en superhjälte – Perfektionisten. Allt hon gör är såklart perfekt. Under deras bröllop hypnotiseras Perfektionisten av hennes svartsjuka ex, Hypno. Efter det kan hon inte längre se sin fästman. Tom blir osynlig för sin fru.
Perfektionisten tror att Tom har övergivit henne. Men Tom tänker göra allt i sin makt för att hon ska kunna se henne igen. Hans sista chans äger rum på ett plan till Vancouver. Om han inte hittar på ett sätt för att få henne att se honom under flygfärden, kommer han att förlora henne för alltid.
Alla mina vänner är superhjältar är en absurd kärlekshistoria. Andrew Kaufman skriver naivt och lite barnsligt. Men med flit ska tilläggas. Det är enkelt och rakt. Nyansfattigt. Men det hör liksom till. Han har anammat en humor som för mig liknar den torra engelska stilen. Det är knäppt och skruvat utan att bre på med för mycket detaljer. Orimliga saker är självklara.
Superhjältarna i berättelsen är snarare metaforer för personligheter med framträdande drag. Soffsurfaren som ett exempel. Hans superkraft är att han alltid är pank men kan övernatta på kompisars soffor och överleva på några limpmackor, men har av någon konstig anledning alltid ändå råd med egna cigaretter. Exemplen är många. Men det finns också undantag då superkrafterna är kraftfulla, men då viftas de bort som ordinära, som en del av den komiska framtoningen.
Jag gillade boken, den är verkligen mysig med sin härliga vrickade humor. Men den blir aldrig heller fantastisk. Det är en superhjältespäckad kärlekshistoria som aldrig riktigt lyfter till superhjältelika höjder. Men läsvärd, det är den absolut.