Ett gäng populärkulturella observationer

Spider-Man: Homecoming var en fräsch take på Spider-Man. Ingen origin story, en ovanligt gadget-späckad dräkt och rejält MCU-insyltad. Uppfriskande! Jag gillade Tom Holland som entusiastisk ung nätsvingande superhjälte och farbröderna Michael Keaton som Vulture och Robert Downey Jr. som Iron Man/Tony Stark var precis så karismatiska och välspelande som jag väntade mig. Det här är förmodligen den tolkning av Spindel-Mannen jag uppskattat mest hittills.

Jag läser Pål Eggerts Dödfödd just nu. Halvvägs igenom känns den precis lika vass som föregångaren Borde vara död. Smutsig urban fantasy innehållandes ett fascinerande karaktärsgalleri. Jag älskar Eggerts världsbygge med Göteborgs skitigaste kvarter som kuliss.

Netflix wrestlingdrama Glow maratontittades igenom förra helgen. En lättsmält serie, men ändå med en gnutta mörker, och ett perfekt exempel på binge-vänlig tv. Svårt att slita sig ifrån minst sagt. Bollar just nu mellan den sista säsongen av The Leftovers, dystopiska The Handmaids Tale, flummiga American Gods, sega men sanslöst välgjorda Better Call Saul, skruvade Preacher och Twin Peaks-uppföljaren. Jävlar vad den här tv-våren levererat.

Världens största spelmässa E3 avslutades nyligen. Eller nja, det närmar sig en månad sen nu. Men hur som helst. Ser sanslöst mycket fram emot Metroid: Samus Returns och Super Mario Oddysey. Ett sidoscrollande Metroid år 2017 såg jag verkligen inte komma och att Nintendo släpper ett sprillans nytt sandlåde-Mario redan under det första levnadsåret för Switch känns också det anmärkningsvärt. Men kanske var det trots allt den intetsägande loggan för Metroid Prime 4 som smällde högst på mässan. Ja, jag är uppenbarligen en sucker för Nintendos gamla klassiska spelserier.

Iron Fist är den svagaste Netflix/Marvel-serien hittills

Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.

Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.

Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.

Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.

Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.

Bokslut 2016

bokslut2016collage2

2016 års…


…bästa skräpigaste fantasy-tv: The Shannara Chronicles
The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter och bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Om det är bra? Nja, snarare ett perfekt exempel på finfin guilty pleasure-tv.


…deppigaste skräckroman: Svarthunden av KG Johansson
Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.


…tyngsta stonerpop: Döda Havet
Stonerpop? Är det ens en musikgenre? Om inte så är det så numera. Döda Havets debutplatta är komplex, välproducerad , obestämbar och innehåller inte ett enda svagt spår.


…slagkraftigaste comeback: Säsong två av Daredevil
Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka.


…mest intensiva sci-fi-roman: Stjärndamm av Lars Wilderäng
Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant.


…bästa återkommande tv-serie: Game of Thrones
Jag får aldrig nog av Westeros alla maktkamper, de oförutsägbara avlivningarna av seriens huvudkaraktärer och vändningarna i berättandet. Fortfarande extremt beroendeframkallande.


…göttigaste tv-rymdopera: The Expanse
Den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och ett absolut måste för sci-fi-nörden.


…svettigaste Marvelrulle: Captain America: Civil War
Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad.


…läckraste 2D-spel: Owlboy
Dundersnygga men ständigt försenade Owlboy fick äntligen se dagens ljus under 2016. Under den vackra ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk.


…sorgligaste tv-avsked: Penny Dreadful
Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.


…svängigaste popskiva: Terrarism av Terra
90-talet lever! Terra låter som en ohelig allians mellan Popsicle och Dinosaur Jr. Röjig och poppig rock med svenska texter. Skramlig feelgood-musik!


…mastigaste antologi: 13 svarta sagor om superhjältar
Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.


…mest ambitiösa remake: Westworld
En fascinerande vidareutveckling av Michael Chrichtons gamla kultrulle om en futuristisk vilda västern-park. I HBO:s trygga händer blir det en njutning för såväl ögat som intellektet.


…coolaste tv-spelsupplevelse: Hyper Light Drifter
Hyper Light Drifter är ett mer actionbetonat Zelda blandat med estetiken från Fez. Fånigt mycket min typ av spel om jag ska vara ärlig. Stundtals väldigt utmanande och med en pixelvärld som bara måste utforskas.


…tv-överraskning: Stranger Things
Underbar 80-talsflört med allt jag går igång på från den här perioden. Mystik, mysiga Goonies-ungar och en medveten pastisch i allt från vinjett till musik och foto. Den bästa nya Netflix-serien i år.


…mest intressanta apokalypsskildring: Trojanerna av Lova Lovén
Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda.


…poddlyssning: De dödas röster
Välproducerad, välspelad och smart poddserie om ett fiktivt mord, med en gnutta övernaturligheter och en överraskande stor skopa rollspel. Alla måste lyssna!


…mest omvälvande bioupplevelse: Doctor Strange
Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar.


…dystopiska roman: King’s Hope av Hans Olsson
I sann bemärkelse en riktigt bladvändare och är oerhört spännande från början till slut. Den makabra knorren gör såklart sitt för att sätta extra krydda på det redan rafflande pokerupplägget. Det är solklar måste-läsning för alla som gillar poker, men likaså för alla som tror sig gå igång på udda thrillers och historier om dystopiska framtidssporter.


…svenska rymdäventyr: Astrid: Vulkanmånens kult
Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.


…största läsfynd: Bestmannen
Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.


…fläskigaste rymdaction: Rouge One
Göttig science fiction-pang-pang med mängder av Star Wars-lore. En för mig på förhand totalt onödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis.


…tv-överraskning: The OA
Under årets sista skälvande dagar lanserades plötsligt ännu en Netflix-serie som överraskade med sin annorlunda och gastkramande spännande premiss. Jag satt som klistrad under seriens åtta avsnitt.


Under 2016 har jag…
…sett 31 filmer och 32 tv-säsonger
…läst 28 böcker, 8 noveller och 10 serieromaner
…spelat 12 spel

2016 var också året…
…då jag lärde mig dricka vitt vin. Dagligen.
…då jag gifte mig med mitt livs kärlek. Vi har hållit ihop sedan 1999. Det var fan i mig på tiden.
…då jag återigen ställde upp i lag-SM i biljard och återigen åkte på pisk i varenda match. Aldrig igen.
…då jag gick upp i vikt och gjorde nåt åt det. 13 kilo är numera puts väck. Nästa år ska de bli fler.
…då jag hade en underbar vistelse i Moraira, Spanien med familj och vänner. Oförglömligt.

Tentakelmonster i siffror…
…antal sammanlagda besök 816 982
…unika besökare 37 802

2016 års spellista…

Julgöra: Krampus

Edward Scissorhands, Die Hard och Gremlins i all ära men har vi inte sett alla de där filmerna vid juletid ett par gånger för mycket vid det här laget? Själv tänker jag återse en förbisedd liten skräckpärla om en ond tomtevarelse som förpestar en stackars familj istället.

Krampus från 2015 blandar lika delar Ett päron till farsa firar jul och klassisk skräckkomedi. Det rör sig inte om ett mästerverk på något sätt men en mysryslig rulle som passar alldeles utmärkt en mellandagskväll med ett glas glögg och några goda bekanta som sällskap. Den känns nostalgiskt hemtam men säger samtidigt någonting om vår konsumtionshetsiga samtid.

Krampus går till exempel att streama från Viaplay eller hyra via Plejmo.

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.

The Expanse

the_expanse_header_image

Det var ett tag sedan kanalen Syfy levererade något riktigt minnesvärt. De senaste åren har det åtminstone känts som de börjar hitta rätt igen. Tv-inkarnationen av 12 Monkeys är bra, The Magicians är hyfsad, Z Nation är fånig men rätt skön zombieaction och dystopiska änglaserien Dominion var också den rätt skaplig. Men de senaste sci-fi-försöken som Defiance, Dark Matter och Killjoys har på sin höjd varit måttligt underhållande.

Med The Expanse har de äntligen producerat nåt som på riktigt kan mäta sig med storheter som Battlestar Galactica igen. Det är ambitiöst, välproducerat och med Syfys mått mätt relativt påkostat.

Det sparas inte på krutet när det gäller det visuella och allt från storslagna rymdskepp till futuristiska grunkomojer ser allt som oftast trovärdiga ut. Skådespeleriet håller bra klass och den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt.

Som sagt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och är ett absolut måste för sci-fi-nörden. Hela första säsongen finns att streama på Netflix.

Doctor Strange

doctor-strange-trailer-poster-comic-con

Doctor Strange är en av få Marvel-karaktärer jag inte har någon vidare koll på. Jag har stött på honom som hastigast i någon serietidning här och där, men jag har aldrig varit insatt i hans ursprung eller krafter. Det var en rätt skön känsla att sätta sig i biostolen med ytterst lite kunskap om karaktären.

Jag tog med mig nioåringen också och kände väl i ärlighetens namn att det var lite på gränsen att han borde fått se den. Filmen är från 11 år men i vuxens sällskap kan till och med sjuåringar se den. Jag kanske är petig men tyckte att den kändes aningen för mörk och vuxen för att den ska kännas lämplig för barn i den åldern. Nåväl, han tyckte den var jättebra i alla fall och jag är beredd att hålla med.

I sedvanlig Marvel-anda är det i första hand en klassisk popcornrulle. Letar du efter en tårdrypande handling med djup och finess ska du se åt ett annat håll. Doctor Strange är förvisso mer än explosioner och action. Men som sagt, den överraskar knappast på övriga plan. Benedict Cumberbatch är som väntat fenomenal som den arroganta magikern Stephen Strange, likaså Tilda Swanson som hemlighetsfull läromästare, och Mads Mikkelsen lämpar sig bra som skurk.

Som en introduktion till karaktären fungerar filmen perfekt. Handlingen om kirurgen som efter en olycka söker efter alternativa helningsmetoder är väl presenterad, även om allt går i ett hiskeligt tempo. Allt för snart är han fulländad magiker och kastar besvärjelser, frammanar magiska sköldar och slåss som ett kung fu-proffs.

Filmens största stjärna är annars de makalösa specialeffekterna. Här har Marvel verkligen överträffat sig själva. Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Sonen uppgav att han fortfarande kände sig yr efter att han gick ut ur biosalongen och nej, vi såg den inte i ens i 3D. Det var länge sedan jag kände en sådan wow-känsla av cgi-effekter på film.

Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar. Låter det som ett lockande ihopkok? Då är Doctor Strange definitivt en film för dig.

Troma och Wheelchair Werewolf

the-toxic-avenger

Jag var ett stort fan av Troma och deras verk under min tidiga ungdom. Filmbolaget har inriktat sig på att producera skräpiga b-rullar sedan 70-talet, förmodligen mest kända för filmerna om den muterade superhjälten The Toxic Avenger. En stor favorit för mig när det begav sig.

Dessvärre har tiden fått mig att inse hur sexistiska och allmänt sunkiga många av produktionerna var. Som naiv och oförstående tonåring var såklart skumpande bröst och blodigt slafs lika med bra. Idag har jag lite högre krav. För det mesta. Nåja, ibland.

Hur som helst. Här är ett tips för dig som kan tänka dig att sänka kraven för en stund: Troma har sedan några år tillbaka lagt upp det mesta av sin gamla ”filmskatt” för allmän beskådan, men jag kan tänka mig att det mesta är relativt otittbart numera.

Säga vad man vill om Troma men de kan åtminstone fortfarande producera overkligt fåniga skapelser, även år 2016. Under oktober släpper de nämligen nya avsnitt ur webserien Weelchair Werewolf varje måndag och fredag på Youtube-kanalen Troma Universe. Och ja, det är lika tramsigt som titeln antyder. På ett bra sätt. Kolla på de första avsnitten här.

Helgbinge: Luke Cage

netflix-luke-cage-trailer-01

Nu märks det att The Defenders närmar sig. MCU har aldrig varit så närvarande tidigare som i Luke Cage. Iron Man, Captain America och ”det stora gröna monstret” med flera namedroppas ständigt i serien och givetvis får också Daredevil och Jessica Jones en hel del vinkningar. Superkul fanservice för oss nördar!

Luke Cage är bra. Det är inte samma våta tonårsdröm som går i uppfyllelse som vissa delar av Daredevils andra säsong, men det här är ytterligare en stabil Marvel-produktion på Netflix. Mike Colter är riktigt bra som muskelberget Luke Cage, Simone Missicks som Misty Knight är också riktigt vass, likaså Mahershala Ali som maffiabossen Cottonmouth. Det är också kul att stadsdelen Harlem får så stort fokus. Serieskaparna lyckas verkligen väcka liv i området och förmedla en speciell atmosfär med det ovanligt jazziga soundtracket. En liten touch som får serien att kännas annorlunda och egen.

Sen är det såklart oundvikligt att jämföra med de andra två Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones. Även om jag gillar Luke Cage tycker jag att det här är den svagaste Marvel-adaptionen hittills. Men med mycket liten marginal ska tilläggas. Och återigen är det trist att ingen av de tre serierna får till finalavsnitten. De borde vara påkostade och storslagna, men de känns istället krystade och utdragna. I likhet med säsong två av Daredevil och säsong ett av Jessica Jones är den andra halvan sämre även i fallet med Luke Cage. Det blir en del upprepningar och jag tror att de hade tjänat på att förkorta säsongerna till runt 10 avsnitt i stället för dåvarande 13. Eller också är det helt enkelt det intensiva binge-tittandet som är boven.

Men det är också den lilla kritik jag egentligen har. Det är utöver några svaga avsnitt på slutet en fröjd att se en afroamerikansk gatuhjälte med superkrafter och luvtröja göra rent hus i Harlem. Här finns det inga trikåklädda stereotypiska vita stålmän så långt ögat når. Och det är just den grejen jag gillar med Marvels Netflix-serier. De skiljer sig rejält från det vi får se på bio. Här finns det plats för en annan typ av hjältar, det är mörkare och skitigare än vad MCU-rullarna vågar vara, och det spelar ingen roll om huvudrollen spelas av en färgad man eller av en kvinna. Precis som det alltid borde vara, oavsett format.

Farväl Penny Dreadful

eva-green-as-vanessa-ives

Jag hade i ärlighetens namn ingen aning om att Penny Dreadfuls tredje säsong skulle bli den sista, så avslöjandet kom lite som en chock när jag snappade upp nyheten i samband med att det avslutande avsnittet släpptes. Dålig stil att inte förbereda mig och alla serieälskare med svaga nerver på ett bättre sätt!

Det är svårt att sammanfatta en serie som blandat så friskt som Penny Dreadful. En del enstaka avsnitt har varit bländande mästerverk medan serieskaparna hade svårt att få ihop alla lösa trådar i slutändan. Serien som helhet kändes spretig och slutet var inte helt hundra. Flera meningslösa sidospår kunde gott kapats bort. En serie som egentligen aldrig var dålig men ibland allt för ofokuserad.

Men jag är ändå nöjd. Det sista avsnittet var storslaget, gripande och makalöst vackert. Det märks att serien är påkostad. Eller är det bara så att det folket bakom är ovanligt hantverksskickliga? Hur som helst, få serier kan mäta sig med Penny Dreadfuls läckra ton och dundersnygga viktorianska utseende.

Men yta är inte allt. Det finns mer än så att älska serien för. De udda karaktärerna till exempel, med Vanessa Ives i spetsen. Jösses, vilken klockren skapelse. Eva Green är stundtals fenomenalt bra som denna mystiska, men framför allt, lidande karaktär.

Sen har vi det intressanta upplägget med klassiska figurer i ett helt nytt sammanhang – en skruvad variant på The League of Extraordinary Gentlemen. Frankenstein, varulvar, häxor, Dr. Jekyl, Dracula, Dorian Gray med flera. Det blev aldrig pajigt trots det stora antalet karaktärer som skulle samsas i bildrutan. Imponerande när man tänker efter faktiskt.

Så farväl och tack Penny Dreadful för den här tiden. Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.