Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

”Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.”

Författarintervju: Lova Lovén
Författarintervju: Lova Lovén
Med Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

trojanerna_webNär jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!

Författare: Lova Lovén
Född: 1981
Ort: Hilversum, Nederländerna
Aktuell med: Trojanerna
Utgiven på: Swedish Zombie
Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

Trojanerna

trojanerna_coverJordens undergång. Det låter så ödesmättat, så definitivt. I fiktionens värld är det ett fascinerande tankeexperiment. Hur kommer världen rasa samman? En epidemi? Ett nytt världskrig? En utomjordisk invasion? En zombieapokalyps?

I Trojanerna är hotet till en början odefinierbart, allt mänskligheten vet är att folk dör, men inte hur. Det börjar på en högstadieskola i Malmö när 300 elever och lärare oförklarligt hittas döda. Regeringen är sparsam med informationen till allmänheten men snart inträffar fler liknande katastrofer, inte bara i Sverige, utan också i övriga världen.

Berättelsen växlar mellan tre kvinnor och deras olika upplevelser av det hemska som inträffar. Prästen Liv, telefonisten Karolin som jobbar på SOS Alarm och kommunikatören Sofia som håller koll på sociala medier åt Malmö stads kommun. Alla blir de inblandade och påverkade av det som händer på olika sätt.

Trojanerna är en skoningslös apokalyptisk thriller som inte liknar någonting jag läst tidigare. Det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket av handlingen men det är en ovanligt intim skildring av världens förfall. Lovén zoomar sällan ut från de tre kvinnornas egna perspektiv vilket får boken att kännas klaustrofobisk och nervpirrande, men när det väl händer är det främst människors paranoia som beskrivs. Mänskligheten ses som hjälplös och handfallen när den obestämbara fienden kan slå till när som helst, vart som helst.

Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda. Jag är glad att små förlag som Swedish Zombie fortsätter att förse oss skräckälskare med lite udda verk som vågar att ta ut svängarna. Trojanerna är en frisk fläkt som överraskar med en intressant och spännande apokalypsskildring.

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Genre: Apokalyptisk thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Bestmannen

bestmannen-fram_250Wow. Det här var efterlängtat. En typ av bok som jag efterlyst länge. Splattrigt underhållningsvåld, fylld med tentakler. Som skräddarsydd för mig och den här bloggen.

Ett bröllop äger rum på en ö. Samtidigt som brudparet ska vigas förvandlas tillställningens bestman till ett ohyggligt tentakelmonster.

Det är pang på rödbetan från första sidan. Blodet skvätter och bröllopets gäster lemlästas av den monstruösa varelsen en efter en. Widegren sparar inte på krutet. Det här är ingen krypande skräck som beskrivs. Inget lämnas åt fantasin. Den styggelse som är det förvandlade monstret beskrivs i minsta detalj, likaså dess fruktansvärda handlingar.

Det här är den andra delen i förlaget Oddbooks bokserie Ond bråd död som är en medveten hyllning till den gamla Kalla kårar-serien både sett till omslag och innehåll. Förlaget verkar numera nedlagt och det är beklagligt. Böcker av den här sorten förtjänar ett forum i Sverige.

Bestmannen är nämligen kiosklitteratur av bästa sort. Jag vet att epitetet ”kiosklitteratur” ofta sammankopplas med någonting negativt. Ytligt snask utan substans eller djup, är vanliga fördomar om den här sortens böcker. I fallet med Bestmannen bjuds det åtminstone på rikliga mängder med hjärnsubstans. Jag tycker det räcker gott så.

Samtidigt är boken bra skriven och håller ett vansinnigt högt tempo från början till slut. Karaktärerna och handlingen kanske inte lämnar några större avtryck men mängden blod och vidrigheter gör det definitivt. Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.

Jag har en känsla av att Markus Widegrens Bestmannen kommer stanna kvar i mitt medvetande länge. Den må vara så långt ifrån ”god smak” som man överhuvudtaget kan komma, och det bör man såklart ge blanka fan i.

Titel: Bestmannen
Författare: Markus Widegren
Genre: Splattrig tentakelskräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: ??? (jag köpte mitt ex av författaren själv)

King’s Hope

KingsHope-FramsidaFör ett litet tag sedan intervjuade jag Hans Olsson. Han nämnde att en stor inspirationskälla till boken King’s Hope var tv-programmet Pokermiljonen. Precis som författaren var jag under den stora Texas Hold’em-boomen, för ungefär drygt ett decennium sedan, också rejält frälst vid spelet under en period.

Jag köpte pokermarker och pokerböcker för att bemästra spelet bättre. Till och med ett sånt där pokerbord med grön filtduk och tillhörande dryckeshållare införskaffades. Förutom frekventa spelkvällar med kompisar och bekanta åkte jag iväg och medverkade i en del mindre turneringar runt om i landet. Självklart följde jag Pokermiljonen och andra liknande tv-program med stort intresse. Jag är med andra ord verkligen målgruppen för den här boken.

För jag tror ändå att det är fördelaktigt att ha bekantat sig med spelet tidigare, åtminstone till viss del. Att ha suttit där mitt i hetluften när du riskerar att förlora allt eller fördubbla din markerhög, ger en större förståelse för det som beskrivs, det är jag övertygad om. Samtidigt så är det inget större hinder om kunskapen om regler, mörkar och trissar är begränsad. Olsson är pedagogisk och förklarar hur det hela går till, men höjer ribban med mer avancerat pokerspråk när sidantalet ökar.

Boken är upplagd som en Texas Hold’em-turnering och beskrivs som en sådan. Men under pauserna som äger rum mellan spelsessionerna varvas det hela med lite het sex, action och konversationer med andra deltagare. Men mest fokus är det som sagt på de känsloladdade pokerbataljerna. Huvudpersonen heter Peter och är bokens självklara protagonist. Han är där för att skriva in sig i King’s Hopes speciella bok, där endast hundra av de tio tusen deltagarna, föräras en plats varje år. Han vill bli odödlig, ihågkommen för evigt.

Olsson har verkligen gått ”all in” med att skriva en bok om pokerspelets dramatik. Han lyckas anamma samma spänning jag kände när jag själv spelade. Men här är insatserna högre än någonsin. Den som åker ur turneringen får betala med sitt liv. När markerna tar slut avrättas deltagaren kallblodigt på en scen med ett välriktat pistolskott mitt i pannan framför de andra kvarvarande spelarna. Utöver Pokermiljonen berättade Olsson att han även inspirerats av filmen Battle Royale och Stephen Kings roman Maratonmarschen, något som lyser igenom i bokens tävlingsinriktade upplägg och nervpirrande förutsättningar.

Jag kan tycka att King’s Hope bjuder på få överraskningar och är aningen förutsägbar. Det är en rätt så traditionell underdog-historia. Samtidigt satt jag ändå som på nålar hela boken igenom. Den är i sann bemärkelse en riktigt bladvändare och är oerhört spännande från början till slut. Den makabra knorren gör såklart sitt för att sätta extra krydda på det redan rafflande pokerupplägget. Det är solklar måste-läsning för alla som gillar poker, men likaså för alla som tror sig gå igång på udda thrillers och historier om dystopiska framtidssporter.

Titel: King’s Hope
Författare: Hans Olsson
Genre: Pokerthriller
Utgiven av: Zakuli förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Kaufmanns utvalda

KAUF-Kaufmanns-utvalda-omslag_webbFör ett tag sedan blev jag kontaktad av Karl Almén Burman. I ett mail skrev han: ”Tack för din smaskiga kulturblogg, och skarpsynta kommentarer om högt och lågt i samtliga konstellationer. Hade Herman Hedning varit uppriktigt konstintresserad tror jag han hade skrivit med snarlik penna.

Det jag själv skrivit är inte någon rymdskräck, eller splatterfest i egentlig mening, men en dykning in i 40-talets mentalvårdshelvete. Vanvård, människoexperiment, och psykisk terror i olika former.”

Det där med Herman Hedning vet jag inte riktigt om jag helt kan relatera till men resten lät intressant. En bok som tar upp något så hemskt som tillvaron på ett mentalsjukhus på 1940-talet. Jag har morbid smak och gillar sotsvarta berättelser, men ur ett mer verklighetsförankrat perspektiv? Jag lät nyfikenheten ta överhanden och hälsade att han var välkommen att skicka mig ett exemplar av boken.

Kaufmanns utvalda handlar om fjortonåriga André, som på grund av en lögn och en våldsam episod, blir inlåst på ett mentalsjukhus. Anläggningen liknar mer ett fängelse än ett institut för vård. Personalen misshandlar, kränker och experimenterar på de barn och ungdomar som mot sin vilja är placerade på sjukhuset. Historien pendlar mellan Andrés liv som inspärrad fjortonåring på 40-talet och som vuxen på 90-talet.

Med Kaufmanns utvalda har jag fullständigt ramlat ut ur min bekvämlighetszon, på ett bra sätt! Burmans debutroman är, trots avsaknad av övernaturligheter, en gripande läsupplevelse, men främst en fruktansvärd skildring av en ung pojkes historia präglad av fångenskap och förnedring. Men också om förlorat människovärde, etik och moral. Doktor Kaufmann styr sjukhuset med järnhand och hans experimentlusta skyr inga medel. Barnen drogas, plågas och lobotomeras. Allt i vetenskapens tecken.

Även om det rör sig om fiktion finns det bitar i berättelsen som baseras på verkliga händelser. Boken bygger på författarens farmors beskrivningar om sin tid som sköterska på Vadstena mentalsjukhus. Med det i bakhuvudet så är Kaufmanns utvalda läbbigare än de flesta skräckromaner. Det är inte speciellt längesedan dessa övergrepp pågick i Sverige och gör det säkerligen fortfarande på vissa platser i världen. Karl Almén Burman har satt ihop en medryckande, men tragisk historia, och samtidigt skapat en medvetenhet och förståelse för hur mentalsjukhuspatienters tillvaro en gång såg ut. En sannerligen fin bedrift.

Titel: Kaufmanns utvalda
Författare: Karl Almén Burman
Genre: Psykologiskt drama
Utgiven av: Hoi förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Fjärilarnas stad

IR-Fjärilarnas stad-omslag.inddVega är en myra. En fattig och betydelselös artonåring som är född på fel sida staden. Alla med samma bakgrund kallas myror. Fenix å andra sidan är en fjäril. En invånare av Vegatroplis, född med silversked i mun och omgiven av all lyx och flärd man kan tänka sig. När Vega och bästa vännen Maxine smyger in i den förbjudna staden där myrorna egentligen inte får vistas möts de två och det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Men det är någonting som inte står rätt till i den vackra staden. Kidnappningar och attentat skakar samhället. Men vad ligger egentligen bakom det hela? Plötsligt så spelar Vega och Fenix en central roll i det mysterium som bara växer sig större och större.

Det är ruggigt svårt att bedöma en bok i en genre som jag sällan gräver ner mig i. Men jag försöker föreställa mig hur jag skulle uppleva den från en tonårings perspektiv. Mitt trettonåriga jag hade förmodligen gladeligen omfamnat de teknologiska high-tech-grunkorna, den mysiga askungesagan och den kluriga konspirationsgåtan som nystas upp i lagom takt.

Men nu är jag ju trots allt en sur trettiosexårig gubbstrutt som framför allt går igång på splattrig body horror och mörka undergångsscenarion. Det här känns lite för banalt för mig, och jag tillhör helt enkelt fel målgrupp. Remvall ska dock ha en eloge för sin rappa berättarstil och drivet i berättelsen. Världen med de stora samhällsklyftorna är också den intressant även om det mesta förklaras på ett för enkelt och naivt sätt.

Det är tvära kast mellan romantik, cybersex och mer actionbetonade händelser. Jag tappade aldrig intresset utan ville se vart det hela barkade och även om den sista delen känns lite framstressad och forcerad knyter Remvall ihop det på ett tillfredsställande vis. Och återigen, i en science fiction-vurmande tonårings händer tror jag Fjärilarnas stad mycket väl kan vara en riktig fullträff.

Titel: Fjärilarnas stad
Författare: Ingrid Remvall
Genre: Romantisk science fiction-thriller
Utgiven av: Affront förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus