Etikett: Passagen

Året är 1997. En tonåring är på rymmen genom ett dystopiskt USA tillsammans med en liten gul robot. Längs vägarna reser sig vraken efter enorma krigsdrönare tillsammans med skräpet från ett högteknologiskt konsumtionssamhälle i förfall. Medan de närmar sig kusten faller världen samman i allt snabbare takt, som om civilisationens ihåliga kärna till slut kollapsat bortom horisonten.

I Passagen riktar Simon Stålenhag sin unika blick mot Amerika.

– – –

Simon Stålenhags fantastiska illustrationer har sedan några år tillbaka flitigt cirkulerat på olika popkulturella sajter på nätet. Något jag själv lyriskt uppmärksammade i samband med att Stålenhags första släpp Ur varselklotet var på tapeten 2013. Men i sin tredje bok har fokuset förflyttats från den hemtama svenska miljön till ett alternativt Amerika på 90-talet.

Och jösses. Bilderna är verkligen makalöst vackra. Haktappande läckra. Stålenhag skapar bildkompositioner som andas mörker och vemod. Människor har förpassat sina liv till fjärrskärmar och är anslutna till gigantiska robotar som drar omkring på dem i ett koppel av kablar på gatorna. Teckningarna är suggestiva och genomsyras av en obehaglig stämning. Vardaglig realism blandas med högteknologiska science fiction-skapelser.

Konstverken ackompanjeras av korta texter som berättar om tonåringen Michelle som är en av få som fortfarande lever i verkligheten utanför skärmarna. Tillsammans med en gul robot tar de sig fram på vägarna i ett dystopiskt USA.

Målet med resan verkar på förhand diffus men förklaringen klarnar i slutet av boken. Passagen är i mångt och mycket uppbyggd som en traditionell roadmovie men med små återblickar till Michelles barndom och uppväxt. Det är en gripande och sorglig berättelse när mänskligheten sakta tappar all kontakt med omvärlden. Simon Stålenhag är riktigt vass på att långsamt låta världen och intrigen växa fram gestaltat med korta fragment och ledtrådar till vad som har hänt.

Det här är en briljant bok på många plan. Inte bara för att den är förbannat snygg att använda som inredning i bokhyllan eller vart som helst i hemmet. Utan för att den faktiskt tillgodoser så många behov. Illustrationerna är såklart vansinnigt tjusiga och historien om Michelle och mänsklighetens kollaps är lika delar fängslande som rörande. Men här finns dessutom underliggande teman som berör människors passivitet och samhällets konsumtionshets. En unik, vacker och skickligt sammansatt bok vars helhet är ett lika stort konstverk som konstverken den innehåller.