Underbart är kort brukar man säga. Efter sex timmar har jag slutligen spöat slutbossen och nästan vrickat tummen ur led på köpet. Det var länge sen jag sträckspelade ett spel men jag kunde verkligen inte slita mig från Kratos bärbara debut.
Ready of Dawn är verkligen sjukt duktiga på att kopiera känslan från franchisen de återupplivar på bärbart från stationärt. Både Daxter och God of War är mästerligt översatta i sina portabla inkarnationer. Ska bli kul att följa dem nu när de sägs satsa på stationära konsoler. De lyckas faktiskt tom med bedriften att skapa en kamera i spelet som inte är totalt uppfuckad. Bravo!
Bra och dåligt i Chains of Olympus:
+ Variationen. Hektiskt knapptryckande varvas med pussel och minispel i ett sjuhelvetes tempo. Man tröttnar definitivt inte.
+ Spellängden. Tiden för att klara spelet är perfekt avvägd. Spel av den här typen tenderar att bli tjatiga om de är längre än såhär.
+ Grafiken. Ruskigt läckert och kanske det snyggaste spelet till PSP.
+ Ljudet. Musiken är lika maffig som alltid i serien och ljudeffekterna likaså. Spela med lurar!
+ Bossarna. De är få men när det brakar loss gör det verkligen det. Pampigt som attan!
+ Savepunkterna. Här har Ready of Dawn verkligen tänkt till. Spelet är perfekt anpassat till bärbart format och det är aldrig för långt mellan sparpunkterna.
+ Handlingen. Det är långt ifrån ett mästerverk storymässigt men jag lider faktiskt lite med Kratos och hans tragiska öde.
– Dialogen. Kratos låter lite väl överspelad och att han oavbrutet ryter och skriker åt allt och alla blir lite tröttsamt.
– Styrspaken. Som sagt. Min tumme mår inte bra efter ett tags spelande. Men det är maskinens fel inte spelets.
Betyg:
