Phantom Hourglass är verkligen ett bra spel. Inget snack om saken. Men vad kommer det sig att jag inte spelat det på två veckor då? Konkurrensen om speltiden från The Orange Box och Halo 3 har visserligen varit stenhård men den största anledningen är helt klart det förbannade; Temple of the Ocean King.
Nyss nämnda tempel står för allt jag hatar när det gäller speldesign. För det första går det på tid. Med andra ord blir man stressad. Jag gillar inte att vara stressad när jag spelar. För det andra är spelmomenten upprepande. En ingrediens jag förmodar att ingen är speciellt förtjust i. Slutligen är templet sjukt svårnavigerat därför att alla miljöerna ser näst intill likadana ut. Och vem fan gillar det Nintendo?! Absolut inte jag.
Jag älskar Zeldaspelen men jag hatar dessa spelmoment jag nyss nämnde och proppar man ett helt tempel fullt med dessa som man dessutom ständigt återkommer till så kan till och med en Zeldafantast som jag tappa lusten. Jag älskar att utforska varenda liten del på kartan i lugn och ro, jag älskar pekpennans smart implanterade funktioner och jag älskar verkligen de pussel jag stött på i Phantom Hourglass.
Men jag hatar Temple of the Ocean King!
Och det gör jag av hela mitt hjärta.