Kommer ni ihåg skaparen av Nintendo ON-filmen? Den där med Virtual Reality-hjälmen ni vet. Nu är han i vilket fall tillbaka med ännu en skum film. Den här är faktiskt ännu underligare. Vill man så kan man plocka fram sax och papper om det nu skulle underlätta.
Själv fattar jag ingenting av detta. Om någon vill förklara så varsågod.
Gillar du spelmusik?
Då gör du så här: besök den här sidan. Tanka hem – Bitpop? Vol. 2. Njut.
Svårare är det inte.
Tja, Brainage lär väl inte göra alla överdrivet uppspelta kan jag tänka mig. Gränsnittet är bland det fulaste jag sett, de olika övningarna är alldeles för få och det är knappast ett spel man kan lira mer än ett par minuter om dagen. Trots detta har det blivit lite av en drog för min egen del. Främst tack vare det inbyggda Sudokut. Jag har tom börjat att smyga med korsordsbilagorna när jag köper kvällstidningar endast för dessa Sudoku-kryss. Allt detta tack vare Brainage.
Resterande delar i spelet är långt ifrån lika fantastiska. Matteproblemen återvände jag ständigt till den första veckan för att förbättra mina resultat. Men efter tag försvann suget och numera är det nåt jag snabbt hoppar över för att genast lösa Sudoku istället. De övningar där minnet spelar en väsentlig del gick fetbort från första början. Mitt minne är jämförbart med en guldfisks skulle jag tro. Jakten på fina resultat slutade med andra ord ganska tvärt. Visserligen hann jag att nå den fullt respektabla hjärnåldern – 28 på den inledande veckan vilket ansågs bra enligt spelets så kallade doktor, gestaltat av ett ovanligt fult animerat och grovhugget polygon-huvud.
Men det är liksom skit samma nu. Jag har spelat Brainage återkommande över en hel månad. Och det vill jag lova är ett gott betyg. Vanligtvis brukar ett spel räcka högst en vecka innan jag tröttnar och trånar efter nåt nytt att avverka. Brainage ger mig en dos av självbelåtenhet varje dag i form av ännu ett löst Sudoku. I bland kan en sån enkel liten sak räcka. 🙂
Denna text är allt som numera pryder sidan:
"Spel2.se var världens bästa spelsajt. När vi på konceptnivå planerade projektet för ett år sedan var idéerna och skribenterna av den kaliber som verkligen hade kunnat förändra branschen. Vi hade den perfekta spelsajten i våra hjärnor.
Någonstans på vägen glömde vi bort en detalj. Tid.
Vi har inte längre tid. Vi ska bli pappor."
Trist men sant. I mina ögon var Spel2.se en av de bästa spelsidorna som existerade på nätet. Så det är minst sagt jävligt tråkigt att den nu försvinner. Vila i frid Spel2.se.
Ett trist besked för oss Castlevania-älskare som tänkt att skaffa oss en Wii dök upp häromdan. Producenten till serien, Koji Igarashi meddelar att ett Castlevania till Wii inte kommer att bli aktuellt då han anser att spelserien lämpar sig dåligt för maskinens funktioner. Dessutom påstår han att spelare som köper Nintendos nya maskin vill ha korta och innovativa upplevelser istället för Castlevania-spelens längre och mer storskaliga äventyr.
Vaddå generalisering?!? Själv tror jag att merparten av de potentiella Wii-köparna knappast nöjer sig med endast korta spelupplevelser på formatet. Igarashi måste helt missat att spel som – Zelda, Mario, Reed Steel och Metroid kommer till Wii och de kommer knappast vara spel som man plöjer igenom på bara nån timme. Nåväl, vi får helt enkelt nöja oss med det kommande DS-spelet Portrait of Ruin tills vidare och hoppas på att Igarashi ändrar sig när det gäller Wii i framtiden.
Klarade New Super Mario Bros idag.
Underbart är kort ibland. Snyft. 🙁
Blev lite halvt besviken först med tanke på bristen av överaskande nyheter. Inget nytt Kid Icarus eller Nights som det svamlats om en del innan. Trots det såg ju visserligen det som visades helt fantastiskt ut och då menar jag inte visuellt. Wiimoten verkar vara en underbar liten pryl som verkar fungera hur jävla bra som helst. Sedan får man inte glömma av DS. Där kom det i alla fall en överaskning som heter duga – Yoshi´s Island 2.
Natti natti!
Uppdatering: Idag känns det definitivt bättre och den besvikelsen jag kände igår är som bortblåst. Är man inte helt funtad i hjärnbalken så kan man knappast gnälla på att utannonseringarna som gjordes var skit. Jag menar, med spel som – Metroid Prime: Corruption, Super Mario Galaxy, Legend of Zelda: Twilight Princess, Fire Emblem, Reed Steel, WarioWare: Smooth Moves med flera kan man lungt påstå att Wii får en grym lineup.
Nyligen utannonserades dessutom en uppföljare på kultklassikern Duck Hunt samt ett nytt spel i Resident Evil-serien. Detta gör mig ännu mer våt i brallan om det nu ens var möjligt. Ska bli jävligt intressant att läsa om vad som rapporteras från mässgolvet kommande dagar.
DS då? Det som jag först blev eld och lågor över var den amerikanska versionen av Ouendan – Elite Beat Agents. För oss som redan spelat originalet sönder och samman är det en våt önskedröm som går i uppfyllelse, då det kommer innehålla både nya låtar och framförallt nya sjuka animerade uppdrag att gotta sig åt.
Yoshi´s Island 2 ser ju för övrigt minst lika bra ut som SNES-versionen som jag anser är ett av de allra bästa plattformsliren nånsin. Star Fox känns halvintressant, likaså Diddy Kong Racing samt DK: King of Swing. Zelda är ju fortfarande glödhett men det som intresserar mig allra mest är Cing´s (Another Code-skaparna) nya – Hotel Dusk 215. Ser jävligt trevligt ut. Uppföljaren på det fenomenala Phoenix Wright är också på G. Wunderbar! =)
Sist men inte minst (dock fulast) får vi inte heller glömma att bögbollen får ett nytt äventyr på DS också. Kirby Canvas Curse var bland det roligaste jag spelade förra året så jag förväntar mig mycket av detta.
Jag är kär. Igen.
New Super Mario Bros är så underbart okomplicerat att jag genast faller pladask när jag äntligen får ratta den lilla knubbiga rörmokaren igen. Utan någon större introduktion kastas man in bland svampar och välbekanta fiender. En knapp för att springa snabbare, resterande för att hoppa. Mer behövs inte. Hans comeback som platåhoppare får mig att totalt glömma alla pissljumna sidospår han medverkat i under de senaste åren. Igenkänningsfaktorn är skyhög och de små förändringarna som skett är bara av godo (än så länge dvs).
Grafiken är överraskande snygg. Speciellt vattenbanorna som har fått sig en rejäl plastikoperation sen senast det begav sig. Övergången från ren tvådimensionell grafik till nån form av mellanting mellan 3D och 2D har gått smärtfritt trots att jag inte kan sluta undra hur en kristallklar 2D-värld på DS hade sett ut. Ljudet är det gamla vanliga. Hurtiga melodier blandas med nostalgidoftande ”blip-blop” ljud. Så som man vill ha det i ett Super Mario-lir med andra ord.
Och så till det viktigaste – kontrollen. Jag var livrädd för att den skulle kännas sladdrig efter att ha sett många av de filmer från spelet som cirkulerat på nätet. Jag fick intrycket av att Mario betedde sig lite underligt i vissa situationer. Men rädslan skulle visa sig vara obefogad. Jag kan avslöja att kontrollen känns precis lika gjuten som i tidigare spel i Super Mario-serien, dvs det närmaste perfekt. Den nya finessen, ”vägghoppandet” funkar för övrigt klockrent. Det är inte helt jävla omöjligt som i Super Metroid men inte heller jättelätt. Det är så att säga, lagom svårt att få till.
Annars är det väl inte så mycket mer man kan säga. Att det skulle vara ett bra spel visste vi ju. Frågan är snarare hur bra det egentligen är? Med ytterligare speltid i resväskan lovar jag att ta reda på det (springer och spelar igen).
Åter till Svampriket! =)
Hur ser den före detta banankontrollen ut numera?
Finns det mer att avslöja om Wii?
Får vi möjligtvis se en portabel Xbox?
