Med den numera RLOD-drabbade krysslådan så är det istället Wii som får stå som ensam härskare under tv´n under en tid framöver. Och eftersom jag tidigare funderat på att skaffa mig Mario & Sonic´s Track & Field-ripoff så behövde jag inte fundera längre.
Faktum är att jag blev lite överraskad hur bra spelet ändå var. Efter att ha läst många negativa recensioner så var jag rätt säker på att det inte skulle vara i närheten av de senare årens så kallade ”friidrottspel”. Men det här är ju snarare motsatsen. Det är riktigt bra genomfört och att vifta med kontrollen istället för att hamra på knappar gör det ju bara ännu roligare.
Dessutom är ju karaktärsgalleriet långt mer färgsprakande än vad man är van vid när det gäller spel av den här typen. För visst är väl Eggman eller Luigi skojigare att spela med än en trist random polygongubbe? Sen är jag förtjust i att man även har inkluderat Mii-karaktärer i spelet. Jag gillar min lilla Mii-filur.
Visserligen är väl inte grenarna optimalt balanserade alla gånger, och visst, en del av dem är inte ens roliga att spela. Men det är å andra sidan en imponerande mängd moment man lyckats klämma in och om man inte vill spela de grenar man tycker är tråkiga är det ju faktiskt bara att ge fan i dom.
Med ett par kompisar, ett knippe Wiimotes och nunchucks och kanske ett par öl som extra sällskap så lär Mario & Sonic at the Olympic Games vara ett alldeles förträffligt tidsfördriv för dom flesta.
