Konsolerna i mitt liv

Faktum är att det är Jonny från finfina Gaming Life som genom en förfågan fått mig att skriva detta blogginlägg. Nämligen en redovisning över alla konsoler jag ägt. Dessvärre är inte min lista i nuläget fullt så imponerande som den en gång var då jag de senaste året sålt av en stor mängd spelmaskiner i behov av utrymme. Här är den i alla fall. Jag tänker dessutom kommentera och betygsätta varje konsol på en tiogradig skala för att ge den en mer personlig touch.

Nintendo Entertainment System
En fantastisk liten apparat som introducerade spelandet för mig och fick mig att bli den spelnörd jag är idag.
Betyg: 8

Gameboy
Den berömda tegelstenen hade ett par guldkorn men de var alldeles för få till antalet dessvärre.
Betyg: 5

Sega Mega Drive
Få riktiga toppar gjorde MD till en hyffsad maskin men inte mer.
Betyg: 6

Super Nintendo
Den kanske allra bästa spelkonsolen jag ägt. Sjukt många klassiker!
Betyg: 9

Nintendo 64
Flera suveräna spel men utöver dessa var det knapert. 
Betyg: 6

Dreamcast
Många nya spelserier från SEGA gjorde entre iom DC men andrapartsutvecklarna svek.
Betyg: 7

Playstation
Ett stort utbud och med många nya spelserier var PS en liten guldklimp.
Betyg: 8

Gamecube
Nintendos egna spelserier glänste men resten uteblev.
Betyg: 7

Xbox
Ingen favorit men hade trots allt ett stabilt spelutbud.
Betyg: 5

Gameboy Advance/SP
Många fantastiska spel och med SP-versionen suverän hårdvara.
Betyg: 8

Playstation 2
Bästa spelutbudet till dags dato. För få riktiga höjdare dock.
Betyg: 8

DS
Innovativt och en frisk fläkt. Otrolig variation på spel. En av mina aboluta favoriter.
Betyg: 9

PSP
En dammsamlare med ett par sköna lir. Utöver det ett klent utbud.
Betyg: 4

Xbox 360
Med ett par år till på nacken kan detta vara en av de bästa. Redan ett stort stabilt spelbibliotek.
Betyg: 7

Nintendo Wii
En bunt spel utmärker sig och är suveräna medan merparten suger ost. Flera riktigt feta toppar.
Betyg: 7

Farbror Atlas vs april

Kraftigt inspirerad av Hurvilos månatliga blogginlägg kallat – Hurvilo Gaming Monthly, tänkte jag kanske inte knycka idén rakt av men åtminstone göra en liknande approach i och med ett nytt segment som jag fortsättningsvis tänkte publicera här på bloggen en gång i månaden. Min tanke är att jag ska sammanfatta månaden som gått, vad jag har hunnit spela, vilka sajter/bloggar jag besökt mest frekvent och slutligen lite statistik från bloggen. Låt oss börja.

Jag började månaden med att posta videon på den extremt ambitiösa trailern från IGN med en påhittad Zelda-film. Därefter tipsades det om världens lättaste spel – You Have To Burn the Rope samt det eminenta Karoshi 2.0 som om möjligt är ännu bättre än originalet. Testa om ni inte redan har gjort det.

I och med att Gwellmyn utmanade mig på en tvekamp om vem som lyckas klara mest spel under 2008 så började jag dessutom få fart på spelandet igen och de första spelen jag tog mig igenom snabbt som attan var Castlevania: Symphony of the Night, Street of Rage 2 och LocoRoco. De två sistnämnda är paranteser i sammanhanget men Castlevania: SOTN var fantastiskt skönt att knäcka då det verkligen förtjänade en genomspelning. Ett suveränt äventyr och det bästa spelet i serien.

Min näst största bedrift den här månaden var att jag äntligen lyckades att klara ett spel som funnits på min Xbox 360´s hårddisk under en hyffsat lång period, nämligen – Rez HD. Det var dessutom första gången jag har tagit ledningen i min och Gwellmyns interna strid.

April var också den månaden Victor Leijonhufvuds egna blogg – Vicachu!, dök upp på nätet och det är också den blogg jag besökt allra mest under månaden. Victor är en kille jag följt sedan Zlot-tiden och har alltid uppskattat hans i de flesta fall tillbakalutade attityd. Bloggen är välskriven, har en grym uppdateringsfrekvens och bjuder också varje vecka på en tävling för dem som gillar sånt. Rekomenderas varmt.

Vi har fått mer nyheter när det gäller spelpublikationer i form av inte mindre än två makeovers faktiskt. Först ut var det GAMEcore som iklädde sig en ny fagrare skrud som i mitt tycke är klart mer attraktivt än den rätt sunkiga äldre looken. Med Alexander Cederholm i spetsen så har dessutom redaktionen slipat en del på innehållet, introducerat ett mer välavvägt betygsystem och ett par nya återkommande helgsegment. En klar förbättring är det i alla fall och jag kommer förmodligen besöka sidan oftare i fortsättningen.

Nästa sajt till rakning är Retry som bara för någon dag sedan fick en liten uppdatering designmässigt. Jag har fortfarande en liten kärleksrelation till sidan eftersom jag en gång i tiden faktiskt skrev ett par artiklar för sajten. I mitt tycke var inte uppdateringen lika välbehövlig här som i GAMEcore´s fall men eftersom det faktiskt ser snyggare ut nu än tidigare så är det knappast en nackdel.

Åter till spelandet.

Det blev sjukt mycket Half-Life 2 i april månad. Jag började med att klara just Half-Life 2, ett fenomenalt spel som kunde vara ännu fenomenalare. Därefter avverkade jag dessutom Episode One som inte kändes riktigt så spännande som jag hade hoppats, och nu så är jag mitt uppe i den sista släppta episoden, dvs den med siffran två på slutet som jag redan nu utnämner till kanske det bästa FPS jag spelat (om de sista timmarna är lika bra som de första).

Jag lade ytterligare ett spel till listan över ”Avklarade spel 2008” i form av det oerhört charmiga Samorost 2. Gillar man peka-klicka-äventyr så bör man gilla det här. Är rejält hypad inför Amanita Designs kommande spelsläpp – Machinarium. Kan bli hur bra som helst om de sreenshots som släppts håller vad de lovar.

Avslutningsvis lyckades jag skriva ett blogginlägg som åtminstone fick en bestört läsare att såga mitt tänk en aning. Jag håller fast i vad jag anser om fenomenet och Naseer bidrog som vanligt med en klok kommentar till inlägget.

Fakta om Farbror Atlas i April 2008:
Antal inlägg: 22
Antal kommentarer: 43

”Om” gör comeback

De trognaste av läsare märkte förmodligen att det tidigare fanns en ”Om”-flik här ovan som försvann för ett par månader sedan. Anledningen till detta är att jag aldrig var nöjd med vad jag hade skrivit på den så kallade undersidan men nu är den tillbaks i alla fall.

Tanken med den är att man som läsare ska lära känna mig och min spelsmak bättre och därefter förhoppningsvis få mer förståelse för det jag skriver här på bloggen. Varför jag till exempel inte bryr mig ett skvatt när nåt superscoop som rör GTA-serien presenteras men skuttar däremot högt av glädje så fort en liten obetydlig nyhet rörande Metroid-serien ser dagens ljus.

Klart slut!

Köande och moral

Alltså, jag kommer väl förmodligen låta som en grinig gammal gubbe nu men jag blir rätt så irriterad på den här facinationen när det gäller spelköande. Galningar som tältar närmare tre veckor och blir upphöjda till skyarna båda här och där. Jag snackar givetvis om köandet utanför Webhallen i Stockholm och där de tjugo första får köpa GTA IV och valfri konsol (360 & PS3) för endast en krona.  

Jag antar att åtminstone merparten av de som köat är arbetslösa och kanske kan fördriva tiden på ett lämpligare sätt än detta. Det känns inte helt okej för min egen del att finansiera deras köande med mina skattepengar i alla fall.

Att frivilligt ligga på en trottoar för att göra ett klipp känns inte som skäl nog helt enkelt.  

Fynd från Youtube #15

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=uoKMZXnsF4k]

En fanremake av Metroid II: Return of Samus.

Även om det förmodligen läggs ner/stoppas av elaka advokater/suger när det väl spelas så ger mig trailern fortfarande gåshud. Serien har alltid varit bäst i två dimensioner och efter den inriktning serien tog i bärbar form i och med Metroid Prime: Hunters så blir jag mer och mer orolig över om det kommer att släppas nåt mer Metroid med klassiskt 2D-upplägg.

Förhoppningsvis överraskar Nintendo mig (och förmodligen de flesta) med att utannonsera att utvecklingen av Metroid Dread fortfarande pågår trots vad som tidigare ryktats om spelet och dess existens. Både Fusion och Zero Mission är fantastiska spel och är speltekniskt vida överlägset Super Metroid. Men när det kommer till stämning och musik så är fortfarande SNES-spelet herre på täppan.

Så snälla Nintendo! Ge oss en kombination av dessa titlar så är jag mer än nöjd sen.

Half-Life 2: Episode 1 – avklarat

Efter den superba början så var ändå fortsättningen på Half-Life-sagan inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Hela mittpartiet kändes segt och det ryckte inte upp sig igen förrän i den avslutande fasen. Episode 1 var enligt mitt tycke inte helt oväntat en liten aptitretare inför vad som komma skall, en transportsträcka till Episode 2 och en kompetent skildring av flykten från City 17 men inte mycket mer.  

Samorost 2 – avklarat (igen)

Gwellmyn hinner bara närma mig innan jag sticker ifrån igen. Nu har jag återigen spelat om Samorost 2, ett underbart litet peka-klicka-äventyr med den flummigaste grafiken jag förmodligen skådat. Verkligen störtskönt utformad. Jag har redan nämnt både ettan och tvåan på en av mina äldre bloggar tidigare och har man inte spelat dem så finns ettan att spela gratis i en flashversion medan tvåan kostar 6.90 $ om man vill avnjuta hela spelet. Halva spelet går däremot att spela direkt över nätet om man är snål.

Ställningen mellan mig och Gwellmyn? 7-5.

Rare gör en Nintendo igen?

Förmodligen en av spelbranchens mesta Nintendo-efterapare – Rare, ser ut att göra som de brukar. Fast den här gången är det inte bara mjukvaran som de kopierar utan självaste hårdvaran. Det har tidigare ryktats om att Microsoft utvecklar en variant av Nintendos rörelsekänsliga kontroll till Xbox 360. Nu har det dessutom framkommit att det är Rare som ligger bakom tillverkningen och utformningen av kontrollen. Ha ha, det är ju skrattretande ffs! 😀

Nu ska det hela tas med en nypa salt men jag blir inte ett skit förvånad om det visar sig att det nya Banjo-spelet utspelar sig i rymden och det medföljer en rörelsekänslig pekkontroll vid köpet. Den som lever får se. 😉

Dåligt med skuttande?

Vad håller på att hända med plattformsgenren? Jag börjar i ärlighetens namn bli lite orolig att min favoritgenre är på väg att försvinna för gott. Nog för att förra årets bästa spel – Super Mario Galaxy, var ett plattformsäventyr men vad kommer härnäst? Är det verkligen så att plattformsspelen är ett utdöende släkte? Är jag en av få som fortfarande längtar efter nya spel med skuttande huvudpersoner? Om man får tro utvecklarnas släpplistor så verkar det onekligen så.

Det finns åtminstone ett par ljusglimtar i mörkret i form av Banjo Threeie (XB360), LostWinds (WiiWare) och Braid (XBLA). Förhoppningsvis har jag missat ett par då det här inte är en alltför imponerande lista. Men det här är spel jag anser vara lovande av de jag känner till när det gäller plattformsgenren. Dessutom är det egentligen bara det nya Banjo-spelet som är en titel där det förmodligen ligger en hel del krut och pengar bakom då de två andra spelen saknar samma distributionskraft och lanseras dessutom bara genom nedladdningstjänster.

Förhoppningsvis utannonseras det fler spel med betoning på plattformsskuttande inom en snar framtid. Det här är definitivt en genre som kan utvecklas och det finns fortfarande utrymme för innovativa ideér. Super Mario Galaxy bevisade ju bland annat att det går att blanda massvis av olika spelmoment utan att spelet tappar fokus. Jag hoppas fortfarande på att Microsoft rycker upp sig när det gäller plattformsspel till sin Xbox 360. Hur många finns det förresten? Kameo kan väl räknas kanske även om det till stor del består av action men sen är det rätt så dött förutom nåt sunkigt Crash Bandicoot-spel.

Jag hoppas verkligen inte att genren är på väg att försvinna när den har så mycket kvar att ge och görs det på rätt sätt är det svårt att slå ett bra plattformsspel på fingrarna när det gäller spelglädje. I en plattformsvärld är det okej om musiken är lite flamsig, grafiken färgsprakande töntsnygg och karaktärerna ser långt ifrån skräckinjagande ut. Det känns väldigt befriande och upplyftande. Det är där charmen ligger. Allt är inte på blodigt allvar. Därför har det ett också ett existensberättigande.

Spel att spela för att ta en paus ifrån allt überrealistiskt övervåld som genomsyrar många av dagens spel. Spel som inte tar sig själva på så stort allvar. Spel att mysa till. Spel som inte får försvinna.

Half-Life 2 – avklarat

6-4 är numera ställningen.

Det tog mig runt 17 timmar att ta mig igenom Half-Life 2 – ett spel som i mitt tycke hade mått bättre av att varit en aning kortare. En speltid mellan 8-12 hade känts mer lagom, nu var det flera av ”banorna” som blev en aning långdragna. Jag tänker bland annat på den inledande båtåkardelen och dessutom senare partier som definitivt hade tjänat på att varit kortare. Men allt som allt är Half-Life 2 ändå ett fantastiskt spel.

Atmosfären och stämningen som genomsyrar spelet är svårbeskrivlig och känns smått unik. Dessutom berättas historien precis som i originalet på ett magnifikt sätt. Inga taskiga mellansekvenser med omotiverad förrenderad tråkgrafik, nä, inte för en sekund fegar Valve ur utan fortsätter att berätta handlingen sett ur Freemans ögon. Den är också väldigt bra ska poängteras. Karaktärsgalleriet är bland det bättre jag stött på och förmodligen det överlägset bästa när det gäller FPS-genren. Dog och Alyx är fantastiska karaktärer.

Även om jag är sugen på att fortsätta med Episode 1 och 2 direkt så är jag rädd att jag blir aningen mätt på serien. Jag satsar nu istället på att klara Mass Effect som jag har låtit ligga ett tag. Men snart blir det förmodligen dags för de sista existerande delarna av Morgan Freemans strapatser. Slutet på tvåan gör mig rejält nyfiken på vad som komma skall…