Superproduktiva författaren KG Johansson har skrivit en ny skräckroman. Med vetskapen om att fjolårets splatterfullträff Biotika är skriven av samma författare, så reagerade jag självklart med att skutta runt i små lyriska glädjehopp och tokflabba som en galning inför detta boksläpp. Eller också kan det varit så att jag nöjde mig med att vifta lite förväntansfullt på ögonbrynen i samband med nyheten, jag minns inte riktigt ärligt talat.

Svarthunden är hur som helst något helt annat än Biotika. Det är två historier i en. Den ena handlar om Astrid och utspelar sig under mitten på 1800-talet, den andra tar vid under andra världskriget och handlar om Erik. Det är två olika människoöden som berättas parallellt med varandra, båda skildrar deras uppväxt och utspelar sig under flera års tid.

Astrid är lite egen men vill bilda familj som alla andra. Hon är en vacker men kräsen kvinna och när hon till slut hittar en duglig make blir inte allt som hon har tänkt sig. De tragiska händelserna avlöser varandra i hennes liv, och det visar sig vara hennes eget fel.

Erik är skraj för sin till synes sinnessjuka farfar som sitter inspärrad på mentalsjukhus. Eller är han kanske mest rädd för att bli som honom rent utav? I skolan upplever han rädsla och utsatthet, men trots det en längtan efter att få tillhöra. Överfallen och mobbningen blir till en vana. Eriks tillvaro blir bara hemskare för var dag som går.

KG Johansson har skapat ett mörkt och sorgligt verk. Det förekommer övernaturliga inslag men det är inte det som är det mest läskiga eller drabbande i boken. Det är hur de båda huvudpersonernas hjärtslitande livsöden berättas som är det riktigt obehagliga. De utsätts ständigt för nya plågor och lidande. Bitvis är det rätt vidrig läsning, jag mår psykiskt illa när jag gång på gång stöter på fruktansvärda händelser som drabbar huvudpersonerna i boken. Men det är såklart meningen. Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.