Läskiga barn i läskig framtidsdystopi

Dennyamänniskan_wallpaper-1024x576

Allt som har med framtidsdystopier att göra blir per automatik bra. Det är med andra ord samma sak med jordnötssmör, tidsmaskiner och öl. På ett ungefär. Det innebär hur som helst att Boel Bermanns debutroman Den nya människan hade goda chanser att bli en lyckad bok redan i tema-stadiet, och vilket tema sen!

2014 händer nämligen det som inte får hända. Människan är plötsligt ett utdöende släkte. Mänskligheten har blivit steril och inga barn föds längre. Världen är i chocktillstånd. Men utan någon förklaring börjar barn återigen födas några år senare. Problemet är att de nya barnen är annorlunda, väldigt annorlunda. De är känslokalla, tysta och iakttagande. De leker inte och de visar inte empati. De är vår framtid men samtidigt kanske också vår undergång.

Bermann levererar en intressant och obehaglig dystopi i sin första bok. Nyhetsnotiser, doktorsavhandlingar och febriga texter som nästan påminner om dagboksanteckningar utgör bokens innehåll. Det är en spännande mix som på ett smart sätt gör hela situationen med barnen och den nya världen mer visuell för mig som läsare. De frågeställningar som görs i boken om en värld utan ”mänskliga” människor är lika skrämmande som tänkvärda. Historien om huvudpersonen Rakel och hennes, på många sätt, tragiska resa är också välkomponerad och engagerande. Allt är inte svart eller vitt, och det gillar jag verkligen med boken. För fans av dystopier och ödesmättad science fiction är Den nya människan därför given läsning.

Den nya människan släpps på Kalla Kulor Förlag idag.

Hemsida: www.boelbermann.se
Twitter: http://twitter.com/boelbermann
Facebook: www.facebook.com/boelbermannauthor

Kärleksberättelse i galen sci-fi-värld

saga-no-killing

Det var med stora förhoppningar jag satte tänderna i Brian K. Vaughans och Fiona Staples science fiction-berättelse Saga. Tipset kom från Magnus Edlund på Twitter och med tanke på min nyfunna fascination för serieformatet nappade jag direkt. Lovorden var inte heller direkt måttliga utan antydde snarare att Saga är den bästa skiten som går att finna i serietidningsstället just nu. Jag köpte Magnus hyllningar, beställde det första albumet och visst rör det sig om bra skit.

Saga är en i grund och botten en kärlekshistoria förlagd i en alldeles underbar, men lika vansinnig, sci-fi-värld. Vaughan har själv pitchat serien som Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones och det finns influenser från alla tre, men Saga står definitivt på egna ben. Här träffar vi på cyborger med tv-skärm-skallar, barbröstade spindelkvinnor, rymdskepp gjorda i trä, och det är just detta jag tycker är den absolut största behållningen i denna första volym. Det är fantasifullt, vrickat och totalt galet. Jag älskar världen som målas upp och Staples tecknarstil passar fint för att förmedla galenskapen. Den är lagom återhållsam och lyckas balansera det spektakulära med det mer ordinära på ett bra sätt.

Dialogen mellan det udda föräldraparet är snärtig och väldigt lättsam. Det är charmigt och inte speciellt allvarligt, även om de mer allvarsamma stunderna också dyker upp. Historien är simpel men ändå lagom tilltalande, det är som sagt den makalösa världen som spelar huvudrollen för mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sträckläsa albumet, leta upp den andra volymen och trycka på ”köp”-knappen på Adlibris hemsida ett par minuter senare. Jag vågar påstå att det är ett gott betyg.

Nycklar på vift

2688646-locke_key_1_welcome_to_lovecraft_hc_w_logos

Joe Hill har växt sig till en av mina stora husgudar. Ja, det har faktiskt gått så långt att han har knuffat ner sin gamla far (Stephen King) från tronen när det gäller vems verk jag ser fram emot mest numera. Hans debutroman En hjärtformad ask var en hygglig spökhistoria men det var med fantastiska novellsamlingen Vålnader och den psykologiska thrillern Horn jag blev frälst. Det var därför också oundvikligt att jag för en tid sedan nosade upp fler verk av samma herre, trots att de befann sig utanför den trygga boksfären.

Jag är ingen serieläsare av rang längre, när jag var yngre låg det travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen, Läderlappen och X-en (ja, tidningarna hette faktiskt så då!) i mitt pojkrum. Men nu har jag hittat tillbaka och det tack vare Joe Hill, men också duktiga tecknaren Gabriel Rodriguez. Utöver sina romaner har Hill nämligen tillsammans med nyss nämnda Rodriguez skapat en grafisk roman (heter det väl nu för tiden?) kallad Locke & Key. Jag har än så länge läst de första tre volymerna och var fast redan efter de första sidorna.

Locke & Key handlar om familjen Locke som efter en tragisk händelse flyr hemmet, vardagen och all misär för att istället flytta in i det slottliknande huset Keyhouse i staden Lovecraft. Huset bär på många hemligheter men fram för allt på en mängd med mystiska nycklar. Rodriguez tecknarstil passar Hills berättande perfekt och det är fantasifullt, bisarrt och oförutsägbart. Locke & Key är en historia om hemligheter, mystik och levnadsöden. Om sorg och om en trasig familj som försöker att komma tillrätta med sina liv igen. Om att starta om på ny kula. Lika mycket om realism som magi.

Nu är jag som sagt inte speciellt bevandrad i seriernas värld längre (om jag ens var det förr) men jag har aldrig läst något liknande innan. Det fjärde albumet är beställt och jag väntar med spänning på att det ska dimpa ner i brevlådan. Samtidigt har jag återfått intresset för serier igen. Första volymen av Daniel Ahlgrens SH3, om ett superhjältegymnasium i Sverige (som jag upptäckte via finfina seriebloggen Shazam) och sci-fi-berättelsen Saga av Brian K. Vaughan (efter tips av Magnus Edlund) är båda beställda. Det finns så mycket mer där ute än jag kände till innan. Upptäckarlustan, och intresset för att finna nya spännande serier, har återigen väckts till liv.

Mer splatterskräck till folket

fjarilen-fran-tibetFör några veckor sedan spelade jag och Andreas Berg (@ettglasjuice) in ett avsnitt av vår podcast Farfarsparadoxen om svensk skräcklitteratur. I samband med inspelningen läste jag CJ Håkanssons skräckroman Fjärilen från Tibet, Eftersom jag inte var färdig med boken vid inspelningstillfället struntade jag i att nämna den eftersom helhetsbilden fortfarande var aningen luddig. Men så här i efterhand borde jag hyllat verket högljutt i podden. Snacka om slafsig splatterskräck när den är som bäst.

I CJ Håkanssons debutroman från 2007 går ingen säker. Lemmar flyger, huvuden exploderar och kroppar slits i stycken på de mest fantasifulla sätt. Det är så överdrivet makabert att jag, som gammal härdad splatterfantast, till och med ryggade tillbaka av allt äckel som beskrevs i boken. Jag är verkligen svag för den här typen av ultravåld och även om det går lite väl långt emellanåt så är det uppfriskande att läsa någonting som vågar ta ut svängarna rejält.

I vilket fall är just den här typen av böcker ovanliga. Böcker som äcklar, upprör och berör. Det finns alldeles för få av dem. Men Fjärilen av Tibet är inte bara hjärnsubstans, hinkvis med blod och ringlande tarmar. Karaktärsporträtteringen är både intressant och medryckande. Jag lider med varenda en av bokens huvudpersoner och får en klump i magen när de går sitt öde till mötes, en efter en. Håkanssons roman är inte bara splatterunderhållning, den är dessutom välskriven och engagerande. Det håller inte riktigt hela vägen till slutet och ett par av sidospåren känns aningen spretiga, men jag uppskattade den för sin orädda kompromisslöshet. Den är verkligen fräsch och oförutsägbar.

När jag lade ifrån mig boken ville jag bara ha mer. Har verkligen inte denne författare inte gett ut fler romaner sedan 2007? Jag har visserligen läst ett gäng noveller av Håkansson som återfinns i finfina antologi-serien från Eskapix (de har för övrigt rea på sina böcker nu så om du inte köpt tidigare, gör det!) men jag törstade efter mer av samma, längre och blodigare, romaner i Fjärilens stil helt enkelt.

Efter en kvälls googlande upptäckte jag att Håkansson för en tid sedan letade en förläggare för någonting han kallade ”Köttets undergång” (bara titeln vittnar om stordåd), men tyvärr ser verket numera ut att sväva i limbo. Förlaget Vertigo, som tidigare gett ut Fjärilen från Tibet, var inte intresserade av okänd anledning. Duktiga författaren Stewe Sundin har skrivit lite om utkastet till boken i ett blogginlägg från 2011. Så här skriver han; ”Boken kommer revolutionera svensk skräcklitteratur, om den bara släpps lös någon gång”. Visst blir man sugen?

Förhoppningsvis gör CJ comeback som romanförfattare någon gång i framtiden. Jag håller tummarna. Tills dess får jag och vi andra som älskar makabert lemlästande vända oss till Eskapix och denne författares korta noveller istället. Där får han dessutom fint sällskap av andra författartalanger med samma fascination för det blodiga och mörka. I romanform tänker jag fortsätta att leta substitut ett tag till.