Jag börjar äntligen ta tag i min ständigt växande skämshög av böcker. Senast Borde vara död och nu Vargsläkte.
Caroline L. Jensen har för länge sen övertygat mig om att hon behärskar skräckformatet i novellform. Men hur står det till med skräckromanen? Jag påbörjade faktiskt Vargsläkte redan för två år sedan, glömde sedan kvar den ute i sommarstugan och där blev den liggandes. Detta trots att jag gillade inledningen. Nu är jag väldigt glad över att jag återupptäckte boken igen.
Vera återvänder till sin hemstad Jämnviken för att hjälpa sin mormor med att renovera upp det fallfärdiga strandhotellet som finns i familjens ägo. Men Vera blir snart varse om att huset ruvar på många hemligheter. Det är något konstigt med Veras mormor Ylva, likaså med hennes ständigt närvarande väninnor. Dessutom verkar det spöka i kåken…
Vargsläkte är i mitt tycke mycket mer en spänningsthriller med mysteriekänsla, och inte någon renodlad skräckroman. Den är aldrig speciellt läskig. Mig gör det inte ett smack, då den trots att den krypande skräcken uteblir, innehåller mycket annat göttigt. Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven. Med det sagt dyker det ändå upp en del mustig splatterskräck mellan all mystik som livar upp. Jensen skriver dessutom väldigt intelligent och blandar gärna in humor i all misär. Papegojan Dolores med hennes ständiga ”Skit på dig!” är exempel på enkel men skön humor som dyker upp i helt rätt (men ändå fel) lägen.
Vargsläkte: Lykanthropos I skulle bli den första delen i en planerad trilogi, nu blir det inte så då förlaget gick i konkurs strax efter att boken släpptes. Det är väldigt synd. Den sista halvan av boken är väldigt spännande och händelserik. Det fanns mycket att bygga vidare på här. Jag tycker ändå att den första delen fungerar bra som en fristående bok. Den slutar på ett hyggligt tillfredsställande sätt även om den också öppnar upp för en fortsättning.
Om Jensen övertygat mig om att hon kan skriva lika bra längre berättelser? Med råge!
Boken finns att köpa lite här och där. Verkar dock bara finnas som e-bok numera.
Det var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin 
Rymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig. 
Familjen Billgren har fått nog av storstaden. Inte ska deras två barn växa upp i denna betongdjungel? De bosätter sig istället på den norrländska glesbygden i Norrbotten. En stor omställning för pappan Jack och desto mindre för hustrun Sarah som växt upp i området. På en bilfärd hem plockar de upp en gammal rullstolsbunden man. Han är svårt skadad och de tar därför med sig mannen till familjens nya hem för att plåstra om honom. Lämpligt nog är Sarah sjuksköterska. Men snart börjar det hända mystiska saker. Oförklarliga saker. Saker som kommer få stora konsekvenser.
I ”En man av stil och smak” fortsätter 
Inte anade jag att en bok med titeln ”Den elaka vikarien” skulle fiskas upp ur min brevlåda för någon vecka sen. En barnbok, till mig? Hur som helst blev det uppenbart när jag läste på framsidan vilka som tecknat och författat, nämligen