Tematiska antologier och konspirationsskräck i senaste Farfarsparadoxen

När vi återvänder gör vi det med ett omvälvande avslöjande. Vad det rör sig om? Nä, den gubben går inte, du är tvungen att lyssna. Utöver denna omstörtande utannonsering pratar vi om tematiska antologier, novellföljetånger och om att bygga en egen litterär mytologi. Men vi diskuterar också konspirationspotentialen som skräckteasern P.T. till PS4 visar upp. Avslutar gör vi med kortfilmscirkel och Neill Blomkamps Tempbot.

Mer på Farfarsparadoxen.se
Ladda ner direkt här eller via Itunes här.

Stockholms undergång

StockholmsUndergång_fruktan_omslagApokalypsen är över Stockholm! Skrivarkollektivet Fruktan har gett sig fan på att ta död på varenda nollåtta med alla tänkbara medel. I antologin ”Stockholms undergång” möter vi skräckinjagande regnbågar, hemska epidemier, meteorer på kollisionskurs, men också klassiska varelser som vampyrer och zombier. Alla med samma mål – att utplåna Sveriges huvudstad.

Jag är överraskad över novellernas jämna och höga nivå. Inte en enda av dem gjorde mig uttråkad. Det enda att anmärka på, och antagligen ofrånkomligt när 12 berättelser ska samsas i en bok, är att flera scenarion påminner en del om varandra. Just de historier som innehåller någon typ av epidemier eller virusinfektioner är på många sätt snarlika i uppbyggnaden. Å andra sidan är alla oerhört välskrivna och konceptet är lika skrämmande som fascinerande. Även om jag inte är en Stockholmsbo är jag ändå tillräckligt ofta på besök i staden för att igenkänningsfaktorn ska vara hög även för mig. Idén med att låta alla berättelser utspela sig på samma plats är klockren. Att Fruktan-gänget dessutom bestämt sig för att låta undergången angripa stan på olika sätt är ett spännande grepp.

Det finns inga direkt svaga kort i samlingen men några historier tilltalade mig extra mycket. Eira A. Ekres novell om en mystisk regnbåge är en av dem. Den stack verkligen ut med sitt udda upplägg. Relationen mellan mamman och pojken var dessutom hjärtskärande beskriven. Boel Bermanns ”De vita” är också det en gripande historia. Om pojkvännens tragiska sjukdom, som gör honom oförklarligt kallare och kommer närmare den oundvikliga döden för varje dag som går, och om flickvännens hjälplöshet. Som extra bonus rycker Anders Fager in och levererar den sista novellen i samlingen med bravur. Här är det en gammal hederlig meteor som är på väg mot staden. Novellen behandlar människornas fem sista timmar i livet. Ett intressant koncept där texten fylls med desperation och hysteriska människors sista suck. Jag gillade ”Lönelördag” av Erik Odeldahl också. ”Stockholmsmodellen” av Patrick Ogenstad likaså. Snart har jag listat varenda novell känns det som. Som sagt, det är verkligen många som håller hög klass.

Jag blir förvånad om inte fler än Boel Bermann från Fruktan-kollektivet snart får ge ut egna böcker. Här osar det talang och påhittighet. ”Stockholms undergång” bevisar ännu en gång att det kryllar av begåvade författare som skriver skräck och sci-fi i Sverige just nu.

Mer om Fruktan och ”Stockholms undergång” hittar du här. Förlaget Undrentide, som gett ut boken, finner du här.

En man av stil och smak

enmanavstiloch smakI ”En man av stil och smak” fortsätter Anders Fager att utveckla den mytologi han byggt upp i och med ”Samlade svenska kulter” och ”Jag såg henne idag i receptionen”. Det hela tar vid direkt efter förra boken. Cornelias fullständiga sammanbrott, med allt vad det innebar, har precis ägt rum. Den här gången följer vi istället CeO Molin, Cornelias ex-pojkvän. En bibliotekarie med en förkärlek för ovärdeliga bokskatter. Allra helst de med ockult karaktär. Men han är också en festfixare av rang och har en fot inne i de sällskap få känner till. Som anställd vid Kungliga biblioteket i Stockholm har det varit en lätt match att samla på sig en mängd eftertraktade dyrgripar. Men med annalkande profetior bortom horisonten är det är fler än CeO som är på jakt efter dessa mytomspunna föremål.

På baksidan av boken hävdas det att det är en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen” men jag vill påstå att mycket av behållningen försvinner om man tidigare inte tagit del av Fagers verk. I sin senaste roman har författaren lånat friskt från sina äldre texter och inte minst dess karaktärer. ”Det där andra Stockholm” etableras verkligen på riktigt den här gången. Mystiska ordrar, magiker och andra hemliga sällskap flimrar förbi i rasande takt. Den som redan är Fager-fanatiker har mycket att hämta här. Det blinkas både hit och dit. Den mystiske gubben Fredman, sekten från Borås och flertalet andra figurer som det tidigare har berättats om dyker upp och knyter ihop flertalet lösa trådar.

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag redan är Fager-frälst. Med ”En man av stil och smak” understryks det ytterligare. Jag älskar hur jag som trogen läsare ständigt belönas med fanservice. Men det är subtilt och välavvägt, inte för uppenbart. Att fokuset flyttats till CeO uppskattar jag. Det är en av Fagers mer intressanta karaktärer. Jag både hejar på honom och hatar honom. Däremot tycker jag boken tappar lite tempo i mitten när Bertholtz levnadsöde uppdagas. Det är visserligen ett fascinerande ihopkok av historiskt korrekt dåtid och fantasifull fantastik, men med betoning på just det historiska. Det är många namn och skeenden som får ta för mycket plats.

Samtidigt är det en behaglig språngbräda inför den händelserika sista delen som är spektakulärt intensiv. Här träffar minst sagt skiten fläkten. Avslutningen är magnifik, jag hade gåshud under de sista sidorna, och det är bannemig en av de mer rafflande upplösningar jag haft förmånen att ta del av. Samtidigt suktar jag redan efter mer. För det finns definitivt mer som behöver utforskas i Fagers värld innan berättelsen om CeO, Cornelia och alla andra vi lärt känna under resans gång tackar för sig.

Läs mer om ”En man av stil och smak” här.

Den elaka vikarien

denelakavikarienInte anade jag att en bok med titeln ”Den elaka vikarien” skulle fiskas upp ur min brevlåda för någon vecka sen. En barnbok, till mig? Hur som helst blev det uppenbart när jag läste på framsidan vilka som tecknat och författat, nämligen Daniel Thollin och Anders Fager.

Sistnämnde får nog räknas som en av mina senare års favoritförfattare och förstnämnde har jag uppfattat ligger bakom omslagen för rollspelet ”Bortom” som jag känner till genom en av Farfarsparadoxens mest trogna lyssnare, Robert Jonsson, författare för spelet.

Hur som helst. Det är lite klurigt för mig att bedöma boken då jag inte är målgruppen, samtidigt är inte heller min äldste son tillräckligt gammal (han är sju) för att kunna agera någon typ av försökskanin. Min känsla är ändå att jag hade uppskattat den om jag varit i åldrarna 9-14 år.

Thollins teckningar är läckra och Fagers rimmande med tarmar, blod och annat makabert är fyndigt sammansatt. Men för en trettiofyraårig skräckfantast blir det såklart lite tamt och mest bara putslustigt. Men jag är inte heller målgruppen som sagt. Mitt elvaåriga jag hade förmodligen applåderat febrilt när den elaka vikarien rycker igång motorsågen och skrämmer vettet ur eleverna i klassrummet…

Mer om ”Den elaka vikarien” hittar du här.