Om du tänker – ”Ööööhh, va fan e Braid för nåe?!”, så har jag bloggat lite om det tidigare.
Hann spela en timme på lunchen (sket i att äta). Jag var så überpeppad på det här så förmodade att jag skulle bli besviken. Lyckligtvis stämde det inte alls.
Braid är lika fantastiskt som jag hade hoppats på. Notera att jag är en riktig sucker för allt som många skulle kalla ”pretto” i spelform. För Braid är verkligen ett spel där det spelmekaniska hamnar i skymundan och där istället stämningen och känslan ligger i fokus. Det var så jag upplevde det i alla fall.
Grafiken är fantastiskt vacker och ser avsevärt mer levande ut i verkligheten när man spelar än på bild. Musiken är också den en rejäl stämningshöjare och bidrar till den lite poetiska känsla som ligger och gror hela tiden. Bara de texter som finns att läsa innan man besöker varje värld doftar poesi i sin formulering.
Och pusselmomenten är definitivt så awesome som det sagts. På den timme jag spelade hann jag färdigställa hela tavlan tillhörandes värld 2 och hade två pusselbitar kvar att hitta i värld 3. Som befarat lutar det väl åt att spelet är rätt så kort med andra ord. För att få de sista två pusselbitarna till värld 2:s tavla fick jag verkligen tänka till. Tog en stund att klura ut. Lite mindfuck-aktigt sådär. Tänk Portal och liknande pussellösarspel med supersmart problemlösning.
Braid är efter den korta speltiden definitivt bättre än allt jag spelat i år.
Tror jag.
Kanske.